Amok Train (1989)

Några studenter får chansen att åka till Europa för att bevittna en gammal ritual och Beverly, som bär ett konstigt födelsemärke på magen, är en av de lyckliga. Den charmiga men märkbart elaka professorn Andromolek (spelad av Bo Svenson) möter upp ungdomarna och tar med dem till ett serbiskt läger ute i skogen där de ska spendera natten. Plötsligt blir situationen hotfull och när lägret sätts i flammor och en av ynglingarna mister livet flyr de resterande och hoppar ombord på ett rusande tåg i hopp om att snart vara hemma i Los Angeles igen. På tåget börjar allt mer besynnerliga saker att hända och Beverly blir under resans gång varse om att hon är oskulden som är tilltänkt självaste Satan för att föda hans ondskefulla avkomma.

”Yes, the prince marked you. So that no one else would have you first.”

Amok Train går under flera alternativa titlar där den vanligaste är Beyond the Door III men precis som föregångaren, Mario Bavas sista film Schock så har den ingenting att göra med originalet. Jag har under en längre tid läst och hört väldigt bra saker om denna annars underskattade och sällan nämnda film så det var med stor nyfikenhet som jag tryckte på play och korkade upp en sprillans ny flaska med tequila. Amok Train känns som ett av de sista farvälen till den italienska skräckfilmen som en gång dominerades av mästare som Lenzi, Deodato, Argento och Fulci men som någon gång under åttiotalet sakta men säkert höll på att dö ut. Nu har det ju gjorts flera bra italienska skräckfilmer efter Amok Train men inga som höll samma höga standard som de som kom under sjuttio och åttiotalet, inte när det kommer till ultravåldsamma specialeffekter i alla fall. Strunt samma, om Amok Train skulle vara den sista spiken i kistan så skulle de vara en värdig avslutning på en sannerligen vild och fantastisk färd.

Det dröjer tre minuter och fjorton sekunder innan ett par bröst dyker upp och inte många minuter efter så genomborras en kvinna av ett järnrör och därmed sätter Amok Train standarden för vad som komma skall. Filmen har en skön stämning rakt igenom och känns lite som en trevlig blandning av de amerikanska åttiotalsskräckfilmerna och Italiens egna bidrag från samma era. Amok Train är en b-film i fina kläder och den känns inte särskilt lågbudget, tack vare en skön stämning, effektfulla omgivningar, inte allt för taskiga skådespelare och förbannat häftiga och imponerade specialeffekter. Filmen är lite slö på våldsamheter till en början men när de väl sätter igång så är det gore galore. Ansikten slits sönder, kroppar delas itu och huvuden flyger i luften. Allt ser väldigt bra ut, till och med det skenande tåget som under dess ondskefulla sidospår uppenbart är ett leksakståg. Det händer en massa skumma saker hela tiden och skulle någon försöka tuta i mig att det var självaste maestro Lucio Fulci som låg bakom filmen så skulle jag ha trott på det utan att blinka. Amok Train besitter en nästan drömlik känsla och den stämningsfulla och lagom mystiska musiken som aldrig upphör att spelas är grymt effektiv. Den serbokroatiska dialogen var tyvärr inte textad på min utgåva av filmen men istället för att det är frustrerande så bidrar det istället till att filmen kändes ännu mer skum, på ett bra sätt förstås. Jag gillar Amok Train skarpt och även fast det inte är en film för alla smaker så vann den definitivt över mig på dess sida. Tågfilmer är ju i regel väldigt bra och Amok Train är definitivt inget undantag.

Curse II: The Bite (1989)

Ynglingen Clark och flickvännen Lisa (Jill Schoelen från The Stepfather) åker genom ett gassande hett Arizona på väg till Kalifornien. Trots avrådan från en bondtölp på en bensinstation tar de en genväg genom det ödelagda kärnvapenområdet Yellow Sands. De får punktering längs vägen och när de stannar för att byta däck ringlar en fripassagerare ombord, en skallerorm som sätter sina förödande gaddar i handen på Clark. Efter mycket bilande tar paret en välförtjänt paus och går för att dansa och dricka öl på en country-bar. Det slutar inte lyckligt då Clark känner sig risig och lättprovocerad och efter några öl blir det ännu värre. Anledningen till det förändrade beteendet är att det inte var en vanlig skallerorm som bet honom utan en radioaktiv sådan. Clarks hand förvandlas till en ilsken orm och alla som kommer i hans (deras får man väl kanske säga) väg råkar riktigt illa ut.

”See, nowadays, snakes got some ass-kicking venom in them.”

Curse II: The Bite har inga som helst kopplingar till ettan, mer än att en ny form av förbannelse drabbar ett gäng individer. Producenten Ovidio G. Assonitis ligger emellertid också bakom denna skapelse och hans avsikter var förmodligen att tjäna några snabba slantar på en titel som refererar till The Curse från två år tidigare. Det är lite synd då Curse II: The Bite är i en liga för sig. Jag menar, hur kan man tycka att en film med en handling som denna är annat än fantastisk?

”It’s not my hand. It’s a snake.”

Curse II: The Bite är en skruvad variant på temat djurskräck där skrikande ormar och muterade kroppsdelar gör filmen till någonting utöver det vanliga. Precis som i The Curse dröjer det ett tag innan det börjar hända grejer men när det väl sätter igång är det ingen hejd på galenskaperna. Filmens sista trettio minuter är väl värd väntan. Någon snubbe med smeknamnet Screaming Mad George ligger bakom specialeffekterna och han gör verkligen skäl för sitt namn. Till en början känns det som om detta är ännu en film i raden som väljer att inte visa vad det är som händer när snaskigheterna utspelar sig men o boy, inte här. Filmens sista femton minuter är en lång orgie i slafs och bisarra skapelser. Handen som förvandlas till en orm ser till en början ut som en blandning mellan en Gremlin och Lillstrumpa/Syster Yster och det säger ju sig själv att det inte är läbbigt men det fungerar alldeles utmärkt och höjer underhållningsnivån ytterligare några snäpp. Musiken är snarlik den som fanns i The Curse (om man bortser från slidegitarren), även fast det inte är samma kompositör som ligger bakom. Historien är i ärlighetens namn kanske i tramsigaste laget men det känns aldrig fånigt eller dumt, det känns helt rätt. Varför har ingen kommit på denna geniala idé tidigare? Skådespelarna sköter sig, utan att vara någonting över det vanliga, och Clark och Lisa är ett ganska sympatiskt par innan Clark får en orm till hand då vill säga – då svävar ju alla plötsligt i livsfara. För en gångs skull är det inga karaktärer jag stör mig på och det finns en rad underhållande biroller i Curse II: The Bite. Bo Svenson dyker upp som sheriffen, kvacksalvaren Harry är en kul figur och som grädde på moset får vi stifta bekantskap med en religiös familj som beter sig mysko och pratar med en knacklig europeisk accent.

Tyvärr är Curse II: The Bite den enda film som regissören Frederico Prosperi (under namnet Fred Goodwin) gjorde och då han även ligger bakom manuset kan jag inte annat än att känna att vad han än pysslar med nu så slösar han bort sin talang. Jag är övertygad om att han skulle ha skapat storverk om han fortsatte. Curse II: The Bite är som jag nämnde tidigare i en liga för sig så om jag vore du skulle jag surfa in på närmaste filmbutik och beställa den alldeles utmärkta utgåvan där du får de båda filmerna (Curse 1/Curse 2) på varsin sida av dvdn för runt en hundring. Tro mig, det är värt varenda krona.

The Curse (1987)

Efter det att Frances man avlidit gifter hon om sig och flyttar tillsammans med sonen Zack och dottern Alice ut på landet i Tellico Plains, Tennessee. Hennes nya make är en djupt religiös man och barnens nya styvbror Cyrus är en elaking som så fort han får chansen försätter Zack i trubbel. Under en fruktansvärd storm (när Frances är otrogen med en lurvig figur) landar en meteorit i närheten av deras hus och de hastar genast dit för att undersöka saken närmare. Ett gigantisk glödande klot ligger nu på familjens bakgård men vistelsen blir kortvarig. Nästkommande natt smälter den och sörjan meteoriten utsöndrar sjunker in i jorden och försvinner. Som en gåva från ovan växer det så att det knakar på familjens ägor och grönsaker och frukt har aldrig sett mer tilltalande ut, problemet är bara att på insidan är allt ruttet. En häst attackerar Cyrus och hönsen på gården lämnar Alice med fula sår över kroppen. Familjen följer i samma mönster, får konstiga utslag och blir allt mer aggressiva. Någonting har blandat sig med vattnet och allt och alla som kommer i kontakt med det förändras. Unge Zack som varit smart nog att inte dricka av det förorenade vattnet börjar smida planer om hur han och systern ska kunna lämna farmen och undkomma förbannelsen från skyn.

”It’s in the water!”

Utan att egentligen veta varför hade jag höga förväntningar på The Curse när jag placerade filmen i dvd-spelaren. Det är konstigt att jag helt har missat denna skapelse under alla dessa år då den har en historia som definitivt tilltalar mig. The Curse är löst baserad på H.P. Lovecrafts The Colour Out of Space och även fast de flesta filmer som är baserade på författarens verk brukar svikta i kvalitet är det tillräckligt för att få mig intresserad.

“Our fruit is full of worms, All my animals are dying, devoured by this terrible curse. You Frances, You've turn all nasty and ugly, almost overnight. I can hardly recognize you. You know why Frances? Because God is punishing all of us... Your sins have soiled our home, and in still their Wrath.”

Som producent till The Curse står (tillsammans med bl.a. Lucio Fulci) regissören bakom det genomruttna bottennappet Tentacles, Ovidio G. Assonitis som inte helt orättvist blivit krönt till konungen av rip-offs. Filmens regi står debutanten David Keith för, skådespelaren som kanske är mest känd för att spela pappa till pyromanen Charlie i Firestarter. The Curse känns lite som en italiensk skräckfilm (men jag tänker även på The Evil Dead under sista halvan) och mycket av det beror på filmens specialeffekter, kanske hade Fulci ett finger med i spelet där också? De kladdiga effekterna som till en början riktar sig till frukt och grönsaker (tomatsekvensen är smått lysande) men som senare också används på de sjuka djur- och människokropparna, kunde likaväl vara ur någon samtida produktion från Italien. De får säkert en och annan tittare att tänka en extra gång innan dom biter i ett äpple eller skyndar till köket för att släcka törsten med ett glas vatten. Skådespeleriet är inte mycket att hurra för och till och med Wil Wheaton (som den äldre generationen känner igen från Stand by Me och den yngre från The Big Bang Theory) gör inte mycket väsen från sig. För övrigt är syskonen i filmen även syskon i det verkliga livet. Även om skådespelarna inte är några kandidater till oscarsstatyetten sköter de sig så som det är väntat i en film som denna, tyvärr har dock två störiga karaktärer fått alldeles för mycket speltid. Charlie som försöker köpa marken av bönderna till ett billigt pris är en karaktär de helt kunde ha slopat då han inte fyller någon funktion mer än att irritera. Det andra irritationsmomentet är styvbrodern Cyrus, en retarderad fetknopp som envisas med att springa runt i en alldeles för kort amerikansk-fotboll-tröja. Bortser man från dessa två felsteg är The Curse en riktigt underhållande åttiotalsskräckis. Det är inte en film som rör sig framåt i en rasande fart men den har en oroväckande domedagskänsla vilande över sig och dessutom lägger det sköna åttiotalssoundtracket med syntar och ökenosande slidegitarrer en perfekt ljudmatta. The Curse är en riktigt schysst skapelse (trots sina brister) och den bör finnas i alla skräckfantasters filmsamling.