The Night Strangler (1973)

Kolchak är tillbaka och denna gång har resan tagit honom till Seattle. Efter det att han blivit bortkörd från Las Vegas av det korrupta rättsväsendet söker reportern nu nytt jobb på någon av stadens alla tidningar. Kolchak stöter på sin gamla chef Tony Vincenzo som med en viss tvekan fixar ett jobb åt honom på The Daily Chronicle. Innan han ens hunnit bli varm i kläderna blir han tilldelad en rykande het story. Någon stryper unga kvinnor på Seattles mörka bakgator, det är en hänsynslös seriemördare som är i farten. Kvinnorna är inte bara strypta utan deras nackar är krossade och ett nålstick i deras bakhuvuden är den gemensamma nämnaren. Det är inte första gången som denna typ av mord inträffar. Efter lite detektivarbete inser Kolchak att historien tar sin början i slutet av artonhundratalet och att vart tjugoförsta år mördas sex kvinnor under identiska omständigheter. Klockan tickar…

”So far, the murder was a one-way street to nowhere.”

Succén för The Night Stalker var ett faktum och redan nästa år kom dess uppföljare, The Night Strangler. Dan Curtin som förra gången nöjde sig med att vara producent har denna gång även satt sig i regissörsstolen. Richard Matheson står för filmens historia som bär många likheter med föregångaren. Många scener känns igen från The Night Stalker och historien är snarlik i sitt utförande men då Kolchak halvvägs in i filmen säger: ”It’s like some kind of recurring nightmare. It’s all happened to me before.” känns det inte som en efterapning utan detta är helt enkelt Kolchaks vardag och det är en förbannat underhållande sådan.

”The maniac had the strength of ten men and the face of a corpse, cheekbones protruding through the flesh.”

The Night Strangler drar igång med dunder och brak och precis som i det första kapitlet används Kolchaks berättarröst som historiens drivande faktor. Det är en perfekt kombination mellan den torra humorn och den härligt isande spänningen. Kolchak är om möjligt ännu mer illa omtyckt av alla i hans omgivning i uppföljaren och han är en vagel i ögat på alla som han kommer i kontakt med. Han är självgodheten personifierad och kemin mellan honom och Vincenzo är strålande, särskilt under deras möten på tu man hand då skrikande ordsalvor avlöser varandra. Darren McGavin (han är skrämmande lik Johnny Cash i vissa vinklar) har vuxit in i rollen ordentligt nu och det märks att han tycker om sin karaktär Kolchak. Även denna gång håller filmen ett högt tempo och vi behöver inte vänta länge innan det börjar hända grejer. Det är ett härligt hopkok av hårdkokt deckare, humor, skräck och alkemi, med en sakta ruttnande hundrafyrtiofyraåring som centerfigur. Då The Night Strangler är en tv-produktion från sjuttiotalet förekommer det inte en droppe blod men med en atmosfär som denna behövs det inte för att få mig att mysa av välbehag. Musiken är underbar där blåsinstrument, fioler och pianon avlöser varandra, det skiftar stämningsläge från funky till läbbigt. Ibland osar det till och med av filmmusiken från Friday the 13th och det är ganska uppenbart att tonerna under Kolchaks äventyr har inspirerat Harry Manfredini. Slutklämmen är av nästan samma kaliber som den i The Night Stalker, denna gång utspelas den i en spöklik skräckkabinett i en källare på ett sjukhus. The Night Strangler är minst lika underhållande som The Night Stalker och direkt efter det att eftertexterna rullat färdigt beställde jag mig ett exemplar av den kompletta samlingen av tv-serien. Jag kan inte få nog av den självgoda reportern Kolchaks möten med det övernaturliga!

Hittade inte trailern, här är filmen

The Night Stalker (1972)

Reportern Carl Kolchak plockar ut sin första semester på två och ett halvt år men innan han har hunnit sätta gasen i botten blir han återkallad till sin arbetsplats Daily News i Las Vegas. Redaktionen vill att han ska undersöka ett bisarrt kvinnomord och motsträvigt sätter han igång med förundersökningarna. I en rasande fart sker fler mord på unga kvinnor och de har alla en sak gemensamt. Deras kroppar är tömda på blod och de har mystiska bitmärken på halsen.

”Looks like Bela Lugosi struck again.”

Nittonhundrasjuttiotvå var första gången som tv-tittarna fick stifta bekantskap med tidningsreportern Kolchak. Det blev en otrolig succé och redan året efter kom fortsättningen, The Night Strangler. Nittonhundrasjuttiofyra kom tv-serien men då den sakta men säkert tappade tittare lades den ner efter tjugo avsnitt, trots att sex till redan var beställda. The Night Stalker bygger på en då opublicerad roman vid namn The Kolchak Papers av författaren Jeff Rice. Richard Matheson (som vi ju alla vet skrev bl.a. I Am Legend och The Incredible Shrinking Man) fick jobbet att överföra romanen till tv-format och resultatet blev The Night Stalker. Som producent står kultfiguren Dan Curtis och John Llewellyn Moxey som hade ett imponerande förflutet inom tv, fick jobbet som regissör.

The Night Stalker utspelar sig likt en gammal noir deckare (med fokus på det övernaturliga) där Kolchaks berättarröst hela tiden förtäljer historiens gång för tittaren. Det är ett knep jag alltid varit barnsligt förstjust i och här fungerar det alldeles förträffligt och får berättelsen att röra sig kvickt framåt utan att förlora fart eller fokus. Darren McGavin är klockren i rollen som Kolchak och hans torra humor och träffsäkra kommentarer passar som handen i handsken. Vampyren Janos Skorzeny är en kul figur och sekvenserna då han gång på gång flyr undan polisen är riktigt intensiva. Hans blodsprängda ögon och bleka ansikte med flagnande hud gör honom till en av de mest minnesvärda vampyrerna i filmhistorien, det är konstigt att karaktären inte nämns oftare i vampyrsammanhang. Jag tänkte flera gånger på Stephen Kings Salem’s Lot under filmens gång och sekvensen när Kolchak besöker Janos hus delar flera likheter med Tobe Hoopers filmatisering som kom sju år senare. Kolchacks äventyr ligger även till grund som inspiration till Chris Carters The X-Files och vid två tillfällen gästspelade McGavin i serien. Till en början ville Carter att McGavin ännu en gång skulle spela karaktären Kolchak men då det inte var särskilt uppskattat skrevs rollen om och McGavin blev istället karaktären som startade det paranormala arbetet på FBI-byrån, innan Mulder och Scully kom in i bilden. The Night Stalker är en av de mest populära tv-filmer som gjorts och det är inte särskilt svårt att förstå. Trots att det är fyrtio år sedan den gjorde premiär på tv känns den inte särskilt förlegad, det enda sorgliga är att de inte görs på detta viset längre. Även fast jag gillar The X-Files skarpt (jag var besatt av serien som tonåring) väljer jag Kolchak före Mulder, vilken dag som helst i veckan. Allt är sådär härligt kusligt (utan att det blir otäckt) och jag ser fram mot att sätta huggtänderna i uppföljaren så fort jag får chansen.

Hittade ingen trailer men här finns hela filmen tillgänglig