The Psychic (1977)

Virginia ser i en vision sin mamma begå självmord genom att slänga sig utför Dovers klippor när hon själv befinner sig i en annan del av världen – på flickskola i Florens. Arton år senare får hon plötsligt hemska föraningar om att något fruktansvärt ska ske. För sin inre syn ser hon en kvinna mördas för att sedan bli inmurad av en haltande man. När Virginias nyblivna make är på affärsresa passar hon på att besöka hans hus vilket hon ännu inte satt sin fot i. Syftet är att rusta upp det som en överraskning men hon känner snart igen ett av rummen i huset. Det är samma rum som hon såg i sin vision och när hon slår sönder väggen hittar hon till sin förskräckelse skelettet av en kvinna i tjugoårsåldern inmurad i väggen. När maken blir arresterad och polisen vägrar att hjälpa henne tar hon hjälp av sin psykiatriker Luca för att nysta i mysteriet och rentvå sin make.

”Find something else to do. Stay away from there.”

Lucio Fulci är den största anledningen till att jag började fascineras av den italienska skräckfilmen för många herrans år sedan och även fast jag har sett många, ungefär tjugo, av hans filmer så finns det fortfarande många kvar som jag inte sett tidigare. The Psychic eller Seven Notes in Black som filmen även är känd under och som dessutom är en mer passande titel, är en av dem. Jag har haft Severins släpp av filmen i hyllan under flera år utan att ha sett den och det känns alltid lite pirrigt när man ser en Fulci film för första gången.

”I’d love you even if you were a witch. Stop tormenting yourself, leave it to the police. They’ll find out who that woman was and perhaps even the murderer.”

Fulci regisserade The Psychic bara två år innan han skapade det ultravåldsamma zombierafflet Zombie Flesh Eaters som sedan följdes av mästerverk som City of the Living Dead, The Beyond, House by the Cemetery och The New York Ripper. I The Psychic fokuserar Fulci inte på blodiga våldsamheter (det finns några inslag, bland annat en snarlik sekvens som han använde sig av i den superba Don’t Torture a Duckling) utan här lägger han allt krut på den blytunga stämningen. The Psychic är ett imponerande mordmysterium med drag av Edgar Allan Poes The Black Cat (som han några år senare gjorde en egen version av) och även fast filmen faller under kategorin giallo så är det inte en film som följer de obligatoriska inslagen som hör genren till. The Psychic är mer en psykologisk thriller med övernaturliga inslag. Det spelar egentligen ingen roll vad man kallar filmen för då The Psychic är en riktigt bra rulle, en av Fulcis bästa.

The Psychic är en rakt berättad historia, utan en massa onödiga krusiduller. Pusselbitarna placeras långsamt på sin rätta plats och det dröjde innan jag klurade ut vilken riktning filmen skulle ta. Det är en förbannat engagerande historia och upplösningen är ruskigt bra. Filmen innehåller en massa intressanta karaktärer och många känns igen från liknande filmer. Jennifer O’Neill från David Cronenbergs Scanners spelar den plågade klairvoyanten Virginia, Marc Porel från Ruggero Deodatos stenhårda snutfilm Live Like a Cop, Die Like a Man dyker upp som hennes psykiatriker, Gabriele Ferzetti som spelar elaking i Bondfilmen On Her Majesty’s Secret Service spelar konstkännaren Emilio och Ida Galli som spelar Victorias makes syster Gloria känns igen från Sergio Martinos fantastiska giallo The Case of the Scorpion’s Tail. Fulcis kännetecken finns här hela tiden med hastiga in- och utzoomningar och det drömlika fotot ligger som en hinna över hela filmen och man märker snabbt vem det är som sitter bakom kameran. The Psychic ser fantastisk ut och filmen är fullproppad med ursnygga sekvenser. Filmmusiken som är signerad Fabio Frizzi och hans två kompanjoner Franco Bixio och Vince Tempera är en riktig höjdare som jag gärna skulle inkludera i min vinylsamling. The Psychic är helt klart en ny favorit i Fulcis imponerande filmografi och den är helt i samma liga som hans tidigare mästerverk A Lizard in a Woman’s Skin och Don’t Torture a Duckling. Älskare av italiensk genrefilm får bara inte missa detta guldkorn!

Four of the Apocalypse (1975)

Den lilla ökenstaden Salt Flat i Utah är ingen trevlig stad för de laglydiga invånarna. Året är artonhundrasjuttiotre och korthajen Stubby anländer till hålan. Sheriffen vet vad den nyanlände gästen har i kikaren och sätter Stubby bakom lås och bom. När natten lägger sig över staden anordnar sheriffen en massaker där män med vita huvor lynchar stadens invånare. Stubby och tre andra fångar blir skonade och efter det att de blivit fråntagna sina värdesaker skickas de med häst och vagn iväg ifrån staden med livet i behåll. Kvartetten bestående av Stubby, en gravid prostituerad, ett fyllo och en man som säger sig kunna se döda människor ger sig iväg på en resa genom ett laglöst land, där varje ny dag kan bli deras sista. När de stöter på banditen Chaco förändras deras liv drastiskt. Chaco visar sig vara en sadistisk våldsdyrkare som binder fast männen och våldtar kvinnan för att sedan rida iväg mot solnedgången och lämnar kvartetten åt en oviss framtid – den gruvliga hämnden blir bitterljuv.

”Chaco is the name my friend, and I would be very happy to join your group.”

Tack och lov så finns det fortfarande filmer kvar bland mina favoritregissörer som jag inte har sett. Lucio Fulci’s Four of the Apocalypse är en sådan. I ett sista tappert försök gjorde Fulci en av sina personliga favoritfilmer innan spaghettivästerngenren helt dog ut. Fulci är såklart mest känd för sina ultravåldsamma skräckfilmer som badar i blood, gore and guts och det kändes ganska naturligt att han kröntes till ”The Godfather of Gore”. Hans våldsamma sida gör sig även här påmind men till skillnad från många av hans senare filmer så frossar inte Four of the Apocalypse i blodiga specialeffekter. Det finns några sadistiska inslag och kulhålen som revolvrarna lämnar efter sig är kladdiga skapelser men Four of the Apocalypse är ofta en väldigt vacker och emotionell västernfilm.

”I told you I was a good hunter!”

Four of the Apocalypse inleds fullkomligt fantastiskt med att män i vita huvor tar livet av befolkningen i den lilla staden Salt Flat. Sedan ändrar filmen stämning (och väderlek) flera gånger under resans gång. Det blir lättsamt och humoristiskt under en andjakt, varmt och emotionellt under ett regnoväder när våra nyfunna vänner tvingas spendera natten i en övergiven lada (en sekvens som ändrar ton abrupt när kannibalism kommer in i bilden). Stundtals blir det även riktigt grafiskt och sadism får ta fokus i skepnad av Tomas Milian som spelar vettvillingen Chaco. Med undantag för Chaco så innehåller Four of the Apocalypse ovanligt många sympatiska karaktärer, någonting som inte vanligtvis kännetecknar genren. Skådespeleriet är långt över medel. Fabio Testi och Tomas Milian levererar som vanligt starka personporträtt och skönheten Lynne Frederick (som är mest känd för att ha varit gift med Peter Sellers och som avslutade sitt liv på tok för tidigt i en överdos) samt Michael J. Pollard som spelar alkisen Clem är väldigt bra i sina roller och lyckas förmedla ett djup i annars ganska anonyma porträtt. Musiken som är signerad Fabio Frizzi, Franco Bixio och Vince Tempera är lysande och helt annorlunda från den vi är vana vid i filmer som denna. Jazziga och progg-psychedeliska instrumentala stycken varvas med sjungna popstycken som bär många likheter med det brittiska bandet The Moody Blues. Four of the Apocalypse ser förbannat bra ut och Fulci visar ännu en gång vilken fantastisk regissör han var och det är lite konstigt att filmen inte nämns oftare i hans sammanhang. Four of the Apocalypse är en väldigt bra västernrulle som kanske inte är lika hårdkokt som många av sina kollegor men det är en händelserik historia med ett bra driv och många känslor virvlandes i luften. Varmt rekommenderad!