Cannibal Ferox (1981)

Två syskon och deras polare från New York åker till Amazonas för att ta reda på om kannibaler verkligen existerar. Gloria ska skriva en doktorsavhandling om ämnet, brorsan Rudy fotograferar och vännen Pat hänger på för lite rajtan-tajtan. Efter att trion stöter på allehanda otäckheter dyker två män upp i djungeln varav den ena är svårt skadad och de flyr från vad de hävdar är kannibaler. Det skriker otur om de båda nyanlända och snart visar det sig att trion inte har att göra med skrämda flyktingar utan våldsdyrkare i jakt efter droger och smaragder. Trion fångas i ett nät av terror, fast det är ingenting mot vad som väntar dem ute i djungeln…

“The following feature is one of the most violent films ever made. There are at least two dozen scenes of barbaric torture and sadistic cruelty graphically shown. If the presentation of disgusting and repulsive subject matter upsets you, please do not view this film.”

Cannibal Ferox var den första kannibalfilmen jag såg och den gjorde stort intryck på mig. Jag var då helt oförberedd på vad italienarna hade att erbjuda när det kom till skräckfilmsgenren då jag nästan uteslutande hade matats med filmer från USA. När jag lärde känna Italiens skräckfilmer så väcktes mitt filmintresse till liv på allvar. Jag insåg då att man kunde dra allt till sin spets - och lite till.

“Get off my case motherfucker!”

Efter det att Ruggero Deodato skrämde skiten ur publiken med Cannibal Holocaust så rotade sig kannibalgenren på allvar. Umberto Lenzi var ingen nybörjare när det kom till kannibaler, om man tittar tillbaka i hans katalog så hittar man fler exempel. Redan i början av sjuttiotalet så regisserade han sin första film som behandlade ämnet, The Man from the Deep River och han återkom till ämnet igen året innan Cannibal Ferox med Eaten Alive. Hursomhelst så var Cannibal Ferox Lenzis svar på Deodatos Cannibal Holcaust och det är omöjligt att inte jämföra de båda filmerna. Cannibal Ferox är emellertid en ganska lättsam variant i jämförelse. Cannibal Holocaust är perfektion och Cannibal Ferox är ett grymt underhållande djungeläventyr med tillräckligt mycket våldsamheter så att det räcker för att tillfredställa vilken våldsdyrkare som helst. Djungelns lag är grym, inget snack om saken. Precis som i Cannibal Holocaust så innehåller Cannibal Ferox några scener med djurvåld fast denna gång så är de (med undantag för ännu en sköldpadda som får sätta livet till) inte lika groteska – jag tycker fortfarande inte att de är okej. De båda filmerna använder sig av liknande grundhistoria där kannibalerna inte är de elaka utan det är människan från civilisationen som är de riktiga monstren och principen fungerar åter igen.

“Oh God, please let her die soon. Oh, let her die soon. And let me die soon too, please.”

Cannibal Ferox är som jag nämnde tidigare till största del ett djungeläventyr (om man bortser från några scener i New York där polisen försöker ta reda på vart brottslingen Mike har tagit vägen) och det är ett otroligt underhållande sådant. Vi blir introducerade för en skara kul karaktärer där kåtbocken Pat (Zora Kerova) och kokainisten Mike (Giovanni Lombardo Radice aka John Morghen) hör till favoriterna. Radice är i sitt esse och även fast han till vardags inte verkar vara särskilt intresserad av sina prestationer inom skräckfilmen så är han ett viktigt namn i landets många bidrag till genren. Cannibal Ferox är, trots sin våldsamma natur, stundtals ganska lustig och det ena påståendet dummare än det andra skuttar iväg under filmens gång. Därför är det svårt att ta Cannibal Ferox på allvar, den är gjord att chockera, ingenting annat och det är definitivt inget fel i det. Filmen innehåller en rad brutala och idag klassiska våldsscener där våldet mot ögat, kastreringen, macheten mot kraniet och brösthängningen (en av världshistoriens elakaste scener) tillhör favoriterna. Även fast Cannibal Ferox är brutal som fan så är den inte lika chockerande idag som när jag såg den första gången men det är en bra introduktion till genren innan man ger sig i kasst med den riktiga jätten, Cannibal Holocaust. Cannibal Ferox är en lightvariant av modern till alla kannibalfilmer men en väldigt bra och förbannat rå lightvariant som bör ses av alla som har ett intresse av italiensk våldsfilm!

The Sect (1991)

Södra Kalifornien nittonhundrasjuttio. Ett hippiekollektiv i öknen får besök av en ondskefull främling som mördar dem alla i Satans namn. Vi förflyttar oss tjugoett år fram i tiden till Frankfurt i Tyskland där en man brutalt mördar en kvinna och stoppar hennes hjärta i fickan och tar plats på spårvagnen. Några rånare överrumplar honom och när mannen flyr kommer polisen ifatt honom. I desperation lyckas mannen få tag i tjänstevapnet och skjuter sig i huvudet. I en annan del av staden kör Miriam på en gammal man med ett mystiskt paket och av skuldkänslor tar hon med honom hem till sig. Det var dock ingen olyckshändelse utan en väl planerad incident. Den äldre farbrorn börjar bete sig allt mer besynnerligt och verkar dessutom veta skrämmande mycket om Miriam. Hennes plötsliga mardrömmar börjar allt mer likna verkligheten.

”Watch Lucifer, watch. This is for you.”

Jag har bara sett The Sect (La Setta) en gång tidigare och det var säkert femton år sedan. Då fanns det ett ställe man kunde beställa kopierade vhs-filmer från via ett brev på posten och en av de sista jag och en polare beställde därifrån var The Sect. Jag minns att jag gillade inledningen skarpt men sedan tappade jag fokus och tyckte det blev tråkigt. Då var jag mest intresserad av så våldsamma filmer som möjligt och när det kommer till grafiskt äckelpäckel så har inte The Sect mycket att erbjuda. Det var vad jag tyckte då, idag uppskattar jag filmen desto mer. Dario Argentos lärling Michele Soavi gjorde fyra riktigt lyckade skräckfilmer under åttio- och nittiotalet men The Sect, som är den enda filmen som inte har fått ett ordentligt släpp på dvd eller blu-ray (vad jag vet i alla fall), glöms ofta bort när hans namn kommer på tal.

”They suffer more when they’re not drugged.”

The Sect är en otroligt snygg film och det märks tydligt att Soavi har lärt sig mycket av sin mentor Argento, som även hjälpte till med filmens manus och som producent. Det är vackert filmat, en riktig visuell godbit. The Sect är en ockult skräckthriller som hela tiden känns som en ond mardröm eller en riktigt dålig tripp. Ibland känns det som någonting David Lynch skulle ha kunnat koka ihop och filmen är sprängfylld med symbolism i form av olika djur som alla bär en avgörande roll i historien. Herbert Lom (som är mest känd för sin roll i The Pink Panther-filmerna) spelar den mystiske äldre herren och hans insats som är en av skådespelarens sista är riktigt bra. Kelly Curtis är trovärdig i huvudrollen som Miriam och det är allt lite konstigt att hon inte fått lika stor uppmärksamhet som sin storasyster Jamie Lee, hon är faktiskt inte alls en så tokig skådespelerska. Även Giovanni Lombardo Radice, mer känd under det amerikanska alias John Morghen är kul att se i en mindre men viktig roll i filmens början. The Sect är sprängfylld med en massa konstiga scener och besynnerliga ageranden men det tillhör ju inte ovanligheterna i italienska skräckfilmer och det bidrar bara mer till filmens bisarra och udda underligheter (vad är det förresten med italienare och alla dessa likmaskar?). The Sect innehåller en rad bra sekvenser och Soavi visar ännu en gång vilken skicklig regissör han är, det är synd och skam att han inte längre gör filmer inom skräckfilmsgenren. Just nu så är The Sect min favoritfilm av Soavi men det kommer säkert att ändras nästa gång jag ser om någon av hans andra skapelser – Soavi håller en otroligt hög lägsta nivå.

House on the Edge of the Park (1980)

När den tragiska nyheten att David Hess lämnat oss nådde mig fick jag direkt ett sug att se någon av hans filmer. Valet hamnade på Ruggero Deodato’s House on the Edge of the Park eftersom det var ett bra tag sedan jag såg den sist.

“Hello, lady.”

House on the Edge of the Park inleds med att Alex (spelad av David Hess) till tonerna av något som låter som en barnvisa, prejar en stackars tjej av vägen och våldtar och stryper henne. Här visar direkt Ruggero Deodato vad vi har att förvänta oss och detta är bara filmens första 2-3 minuter!

”I told you it wasn’t a party!

 Well, if we get there we’ll make it one.”

Alex och hans lätt efterblivna polare Ricky (spelad av Giovanni Lombardo Radice aka John Morghen) är två drägg som spenderar dagarna med att dansa boogie, sälja stulna bilar och hitta på djävulskap. När ett snobbigt par ber dem att laga deras bil passar de på att bjuda in sig själva på överklassfest. De följer med paret hem till deras lyxvilla och Ricky börjar direkt dansa till festens enda låt. Efter att Alex blivit dissad i sexuella inviter och dessutom hånad, slår det slint i huvudet på honom. Snart ballar allt ut och Alex och Ricky håller sällskapet som gisslan. De fördriver tiden med våld, förnedring och övergrepp men det visar sig att överklassällskapet har en plan.

”Why that look, what’s so funny?

  You!

  Why, because I was drinking from the bottle?

  Because you looked like you were giving it head.

  And you look like you should be in a cage!”

Alla borde väl veta vid detta lag att man inte bjuder in David Hess på party. Jag är glad att de gjorde det i alla fall, för detta är underhållning som heter duga.

Första gången jag såg House on the Edge of the Park så gillade jag den skarpt men jag tyckte ändå att den var något tam. På den tiden var jag mest ute efter blod och gore och efter att jag sett David Hess i The Last House on the Left och Ruggero Deodato's kannibal-mästerverk, Cannibal Holocaust så var ribban satt ganska högt.

Filmen är inte särskilt otäck eller chockerande då själva övergreppen oftast slutar i samtycke (om man bortser från den stackars flickan som får lära känna Alex rakblad). Detta höjer filmens nivå av sleaze och skiljer sig markant från genrens andra kollegor där man oftast känner sympati för offren.

House on the Edge of the Park är en snyggt utförd film och Deodato visar återigen att han är en gedigen regissör. Det är dock tack vare David Hess som den än idag fungerar så bra. Hess är strålande som karaktären han spelat flera gånger tidigare, här vid namn Alex. Han är skvatt galen och har inte några som helst skrupler i kroppen. Personkemin mellan Hess och Radice är också perfekt och är de karaktärer som fungerat bäst ihop framför kameran när det kommer till denna typ av film. Det är uppskattat att se Lorraine De Selle från Cannibal Ferox och Vacanze Per Un Massacro (recension HÄR) som en av gästerna på partyt, även om det dröjer ovanligt länge innan hon kastar kläderna.

Ruggero Deodato har med House on the Edge of the Park lyckats skapa ett mästerverk inom dess genre, fullproppad med våld, sex och sleaze. Det är klart att jag gillar detta!