The Sect (1991)

Södra Kalifornien nittonhundrasjuttio. Ett hippiekollektiv i öknen får besök av en ondskefull främling som mördar dem alla i Satans namn. Vi förflyttar oss tjugoett år fram i tiden till Frankfurt i Tyskland där en man brutalt mördar en kvinna och stoppar hennes hjärta i fickan och tar plats på spårvagnen. Några rånare överrumplar honom och när mannen flyr kommer polisen ifatt honom. I desperation lyckas mannen få tag i tjänstevapnet och skjuter sig i huvudet. I en annan del av staden kör Miriam på en gammal man med ett mystiskt paket och av skuldkänslor tar hon med honom hem till sig. Det var dock ingen olyckshändelse utan en väl planerad incident. Den äldre farbrorn börjar bete sig allt mer besynnerligt och verkar dessutom veta skrämmande mycket om Miriam. Hennes plötsliga mardrömmar börjar allt mer likna verkligheten.

”Watch Lucifer, watch. This is for you.”

Jag har bara sett The Sect (La Setta) en gång tidigare och det var säkert femton år sedan. Då fanns det ett ställe man kunde beställa kopierade vhs-filmer från via ett brev på posten och en av de sista jag och en polare beställde därifrån var The Sect. Jag minns att jag gillade inledningen skarpt men sedan tappade jag fokus och tyckte det blev tråkigt. Då var jag mest intresserad av så våldsamma filmer som möjligt och när det kommer till grafiskt äckelpäckel så har inte The Sect mycket att erbjuda. Det var vad jag tyckte då, idag uppskattar jag filmen desto mer. Dario Argentos lärling Michele Soavi gjorde fyra riktigt lyckade skräckfilmer under åttio- och nittiotalet men The Sect, som är den enda filmen som inte har fått ett ordentligt släpp på dvd eller blu-ray (vad jag vet i alla fall), glöms ofta bort när hans namn kommer på tal.

”They suffer more when they’re not drugged.”

The Sect är en otroligt snygg film och det märks tydligt att Soavi har lärt sig mycket av sin mentor Argento, som även hjälpte till med filmens manus och som producent. Det är vackert filmat, en riktig visuell godbit. The Sect är en ockult skräckthriller som hela tiden känns som en ond mardröm eller en riktigt dålig tripp. Ibland känns det som någonting David Lynch skulle ha kunnat koka ihop och filmen är sprängfylld med symbolism i form av olika djur som alla bär en avgörande roll i historien. Herbert Lom (som är mest känd för sin roll i The Pink Panther-filmerna) spelar den mystiske äldre herren och hans insats som är en av skådespelarens sista är riktigt bra. Kelly Curtis är trovärdig i huvudrollen som Miriam och det är allt lite konstigt att hon inte fått lika stor uppmärksamhet som sin storasyster Jamie Lee, hon är faktiskt inte alls en så tokig skådespelerska. Även Giovanni Lombardo Radice, mer känd under det amerikanska alias John Morghen är kul att se i en mindre men viktig roll i filmens början. The Sect är sprängfylld med en massa konstiga scener och besynnerliga ageranden men det tillhör ju inte ovanligheterna i italienska skräckfilmer och det bidrar bara mer till filmens bisarra och udda underligheter (vad är det förresten med italienare och alla dessa likmaskar?). The Sect innehåller en rad bra sekvenser och Soavi visar ännu en gång vilken skicklig regissör han är, det är synd och skam att han inte längre gör filmer inom skräckfilmsgenren. Just nu så är The Sect min favoritfilm av Soavi men det kommer säkert att ändras nästa gång jag ser om någon av hans andra skapelser – Soavi håller en otroligt hög lägsta nivå.

Alien 2: On Earth (1980)

Thelma studerar underjordiska grottor, dessutom har hon telepatiska talanger. Hon tar med sig pojkvännen och några kompanjoner för att fortsätta studera en grotta i öknen, någonstans i Kalifornien. Samtidigt rapporteras det om att två astronauter försvunnit spårlöst efter en misslyckad rymdexpedition och när färdmedlet anlände tillbaka till jorden var det tomt. Innan Thelma och hennes sällskap gör sig redo för att klättra ner i jordens innandöme hittar en av dem en besynnerlig blå sten som han packar ner i väskan för att studera närmare vid ett senare tillfälle. Väl nere i grottan märker de att någonting lever inuti stenen, någonting fruktansvärt…

”Where did I find it? I found it where people find things.”

Jag har inte läst många positiva saker om Alien 2: On Earth. De flesta verkar anse att den är olidligt trist och långsam men då jag varit sugen på att se den en längre tid kunde jag inte hålla mig längre när jag såg det snygga omslaget i den fantastiska videobutiken Bloodbuster i Milano. Det finns en jäkla massa filmer som är segare än den här. Saken är den att Alien 2: On Earth inte alls är särskilt långsam. Första tjugo minuterna är sprängfyllda med en massa random inslag av sämre bildkvalitet och vardagliga ting som att bowla och köra bil fyller ut speltiden och visst, det händer inte särskilt mycket men att säga att det är tråkigt är att ta i. När sällskapet efter cirka en halvtimme anländer till grottan så börjar det däremot hända grejer.

”It’s incredible. I saw her before and I swear her face was all bloody. It’s not possible.”

Jag gillar filmen som fan! Alien 2: On Earth red på vågen efter Ridley Scotts mästerverk Alien men dessa båda filmer bär inte många likheter och man kan definitivt inte kalla den för en uppföljare, inte ens en inofficiell sådan. Det är en otroligt underhållande rulle som inte är det minsta trist. Scenerna är ofta långa och utdragna men på ett nästan hypnotiskt sätt, med ett lagom creepy soundtrack i bakgrunden. Grottan är en effektfull miljö och visst lunkar de för det mesta bara runt där nere men det gjorde ju tjejerna i The Descent också och det var ju en av det årets fräschaste skräckfilmer. Mellan varven brakar dock helvetet löst och vi blir serverade en rad riktigt slafsiga goresekvenser av bästa kvalitet, precis så som jag vill ha dem i alla fall. Den första attacken i underjorden, efter en lång kameraåkning, är det bästa jag sett på länge! Visst är Alien 2: On Earth en lågbudgetfilm men det behöver ju inte betyda att det är dåligt, eller hur? Skådespelarna är väl inte de bästa (Michele Soavi dyker förresten upp) och dubbningen är allt annat än bra men sådana petitesser rör mig inte i ryggen. Jag känner en besynnerlig dragningskraft till filmen som jag inte riktigt kan sätta fingret på varför. Även fast det inte är en film för majoriteten av skräckfilmsdiggarna så ger den tittaren en lagom blandning av naket, blodiga specialeffekter och schysta omgivningar. Det dystra slutet få mig att gilla filmen ännu mer och det är definitivt en rulle jag kommer att se fler gånger i framtiden. Alien 2: On Earth är ett praktexemplar på varför jag älskar italiensk skräckfilm så mycket!

Caltiki, the Immortal Monster (1959)

Det har länge spekulerats kring varför Mayafolket en gång flydde sitt välfungerande samhälle och byggde upp ett nytt på annan plats, men inget konkret svar har kunnat ges. En expedition, ledd av arkeologen John Fielding och hans fru Ellen har tagit på sig ansvaret för att finna de svaren bland ruinerna. Det finns dock en anledning till varför vissa frågor inte förtjänar ett svar och när en av expeditionens män Nieto kommer tillbaka till lägret utan sin partner Omar i chocktillstånd skrikandes namnet Caltiki, blir stämningen otrygg. Några modiga anhängare ger sig iväg för att leta efter Omar men de finner bara hans filmkamera som dokumenterat den sista tiden innan de blev attackerade av någonting fasansfullt. En tjugo miljoner år gammal levande organism har vaknat till liv igen…

”The specimen is ageless, just as Caltiki says. It’s impossible to believe, yet the symbols match. You can believe what you like, Caltiki has been reborn.”

Caltiki, the Immortal Monster är ett strålande exempel på erans monsterfilmer. Även fast det känns som ett av Amerikas många bidrag till genren så är detta italienska exempel mycket mörkare och brutalare. För att vara en film från nittonhundrafemtionio så är det stundtals förvånansvärt grafiskt och våldsamt. Dessutom så är filmens historia, som säger sig bygga på en uråldrig mexikansk legend, en mer ingående berättelse med lite mer utvecklade karaktärer än vanligt. Caltiki, the Immortal Monster är en monsterfilm med lite mer kött på benen än majoriteten av årtiondets bidrag som dessutom slänger in en liten dos av found footage, tjugo år innan Ruggero Deodato fulländade det i sin Cannibal Holocaust. Nu berättar inte filmen en djup och mångbottnad historia utan det är en monsterfilm ut i fingerspetsarna men det är lite mer än bara ”vi har väckt någonting till liv och nu måste det stoppas”. Caltiki, the Immortal Monster är förmodligen mest känd för att filmens regissör Riccardo Freda lät Mario Bava (som även står för det ursnygga fotot) slutföra filmen då han såg potential hos den unga mannen redan under deras förra samarbete i I Vampiri. Året efter visade ju som bekant Bava vad han gick för i den strålande debutfilmen The Mask of Satan. Caltiki, the Immortal Monster börjar omgående efter en snabb summering av Mayafolkets flykt från deras hotade land och vad Caltiki i själva verket är. Filmen är tydligt inspirerad av The Blob och dess geleklumpsmonster bär slående likheter med det som italienarna skapade året efter. Här ser hemskheterna ut som en kombination av slemmiga gamla trasor och larver men det är inget larvigt med Caltiki, the Immortal Monster. Mittenpartiet levererar inte mycket monsteraction men den otroligt stämningsfulla inledningen och den intensiva finalen är riktigt bra och Caltiki, the Immortal Monster är definitivt en dvd som förtjänar en plats i filmhyllan.

Amok Train (1989)

Några studenter får chansen att åka till Europa för att bevittna en gammal ritual och Beverly, som bär ett konstigt födelsemärke på magen, är en av de lyckliga. Den charmiga men märkbart elaka professorn Andromolek (spelad av Bo Svenson) möter upp ungdomarna och tar med dem till ett serbiskt läger ute i skogen där de ska spendera natten. Plötsligt blir situationen hotfull och när lägret sätts i flammor och en av ynglingarna mister livet flyr de resterande och hoppar ombord på ett rusande tåg i hopp om att snart vara hemma i Los Angeles igen. På tåget börjar allt mer besynnerliga saker att hända och Beverly blir under resans gång varse om att hon är oskulden som är tilltänkt självaste Satan för att föda hans ondskefulla avkomma.

”Yes, the prince marked you. So that no one else would have you first.”

Amok Train går under flera alternativa titlar där den vanligaste är Beyond the Door III men precis som föregångaren, Mario Bavas sista film Schock så har den ingenting att göra med originalet. Jag har under en längre tid läst och hört väldigt bra saker om denna annars underskattade och sällan nämnda film så det var med stor nyfikenhet som jag tryckte på play och korkade upp en sprillans ny flaska med tequila. Amok Train känns som ett av de sista farvälen till den italienska skräckfilmen som en gång dominerades av mästare som Lenzi, Deodato, Argento och Fulci men som någon gång under åttiotalet sakta men säkert höll på att dö ut. Nu har det ju gjorts flera bra italienska skräckfilmer efter Amok Train men inga som höll samma höga standard som de som kom under sjuttio och åttiotalet, inte när det kommer till ultravåldsamma specialeffekter i alla fall. Strunt samma, om Amok Train skulle vara den sista spiken i kistan så skulle de vara en värdig avslutning på en sannerligen vild och fantastisk färd.

Det dröjer tre minuter och fjorton sekunder innan ett par bröst dyker upp och inte många minuter efter så genomborras en kvinna av ett järnrör och därmed sätter Amok Train standarden för vad som komma skall. Filmen har en skön stämning rakt igenom och känns lite som en trevlig blandning av de amerikanska åttiotalsskräckfilmerna och Italiens egna bidrag från samma era. Amok Train är en b-film i fina kläder och den känns inte särskilt lågbudget, tack vare en skön stämning, effektfulla omgivningar, inte allt för taskiga skådespelare och förbannat häftiga och imponerade specialeffekter. Filmen är lite slö på våldsamheter till en början men när de väl sätter igång så är det gore galore. Ansikten slits sönder, kroppar delas itu och huvuden flyger i luften. Allt ser väldigt bra ut, till och med det skenande tåget som under dess ondskefulla sidospår uppenbart är ett leksakståg. Det händer en massa skumma saker hela tiden och skulle någon försöka tuta i mig att det var självaste maestro Lucio Fulci som låg bakom filmen så skulle jag ha trott på det utan att blinka. Amok Train besitter en nästan drömlik känsla och den stämningsfulla och lagom mystiska musiken som aldrig upphör att spelas är grymt effektiv. Den serbokroatiska dialogen var tyvärr inte textad på min utgåva av filmen men istället för att det är frustrerande så bidrar det istället till att filmen kändes ännu mer skum, på ett bra sätt förstås. Jag gillar Amok Train skarpt och även fast det inte är en film för alla smaker så vann den definitivt över mig på dess sida. Tågfilmer är ju i regel väldigt bra och Amok Train är definitivt inget undantag.

Creatures from the Abyss (1994)

Tre korkade tjejer och två lika korkade killar beger sig ut på havet i en motordriven gummibåt men glömmer bensinen på stranden. De får motorstopp och som om inte det vore illa nog så bryter ett eländigt regnoväder ut. Mitt i deras förtvivlan ser de dock en yacht och hoppar ombord, men det är inte vilken yacht som helst. Ombord hittar de ett forskningslabb där bisarra experiment på fiskar har gjorts och dessutom är besättningen spårlöst försvunna. I väntan på bättre tider festar ynglingarna loss i den lyxiga nedervåningen, ovetande om att de är iakttagna. Plötsligt hör de ljud från maskinrummet och hittar en vettskrämd kemist (som är helt oväsentlig för historien) som gömmer sig för någonting skräckinjagande. Snart inser de att experimenten som pågått ombord på båten gått hiskeligt fel och de muterade monstren från djupen bara är början på den obeskrivliga fasan som väntar dem.

”Fish frightens me. They have an evil expression.”

Vafan var det som just hände? Är filmen en styggelse eller har jag just bevittnat ett mästerverk? Svårt att avgöra men jag tror att jag just har sett en av de bästa b-filmerna som gjorts. När jag, min sambo och två vänner var i Milano i veckan passade jag på att glida inom den alldeles förträffliga skräckfilmsbutiken Bloodbuster. Killen i butiken var en riktig klippa och hjälpte mig att hitta många av de filmer jag letat efter en tid och passade även på att rekommendera några guldkorn som jag aldrig hade hört talas om, en av dem var Creatures from the Abyss (även känd under namnet Plankton). Monsterfilmer som jag inte sett tidigare och som dessutom utspelar sig ute till havs är som en tidig julklapp och Creatures from the Abyss är den bästa jag har fått på länge.

”Professor, how long have you been fucking fish?”

Det är svårt att inte bli förälskad i en film som Creatures from the Abyss. Redan när jag såg det vackra omslaget och de smakfulla bilderna på baksidan, föll jag pladask. Det var utan tvekan den film av de totalt tretton titlarna jag plockade med mig hem, som jag var mest nyfiken på. Filmen är helt galen! Den är uselt dubbad, det låter som de lika usla skådespelarna läser innantill och har direktöversatt den italienska originaldialogen. Konversationerna är konstant urdumma och beskriver hela tiden exakt det tittaren redan ser och förstår. Karaktärerna är anonyma fram tills ungefär halvvägs in då vi hastigt och lustigt får reda på att två av dem är förlovade och två av dem är systrar. Det femte hjulet som svinar med maten, röker munbloss, imiterar Elvis och hela tiden dyker upp som gubben i lådan är nog tänkt att vara den andra manliga karaktärens bästa polare. Exakt vilka experiment som utförts på båten och varför är lite otydligt. Som jag fattar det så handlar det hela om uråldrigt plankton som infekterar allt den kommer i kontakt med och förvandlar dem till superkåta monster med omättlig aptit på blod och sex, men jag kan ha missat någonting.

"I think I need a new bra."

Creatures from the Abyss innehåller så många dumma scenarion att jag slutade räkna efter tio minuter in i filmen. Nu låter det som om jag radar upp en massa brister men så är det verkligen inte, allt detta bidrar till att Creatures from the Abyss är en toppenrulle. Inte för att själva filmen skiljer sig en massa från liknande skapelser och vi har sett snarlika scenarion tidigare men själva utförandet är en helt annan femma. Under de knappa nittio minuterna blir vi serverade omotiverade nakenscener, en talande dusch som pratar snusk, ett våldsamt utbrott i slow-motion, jättetajta kalsonger, en penislampa och vad som förmodligen är den bästa ”sexscenen” som någonsin har varit inkluderad i en film, oavsett genre. Det är lite slött med monsteraction under filmens första timme men sen jävlar börjar det hända grejer. Från och med den lysande ”sexscenen” (ja, den innehåller monster) får vi se en hel del muterade-fiskmonster-action, tentakler och en vrålande monsteröverraskning mot slutet.  Jag finner inte ord som kan beskriva hur mycket jag tycker om Creatures from the Abyss, det är något av en våt dröm för b-film och monsterfilmsälskare. Jag har nog inte haft så här roligt tillsammans med en monsterfilm sedan Humanoids from the Deep!

Morituris (2011)

Tre killar och två tjejer som träffats på ett diskotek kvällen innan sitter i en bil på väg mot ett rejvparty. När mörkret inkräktar och vännerna bestämmer sig för att förfesta i en skog innan knarkandet och dansandet sätter igång på allvar, förändras plötsligt stämningen. Männen förvandlas till monster och våldtar och misshandlar de försvarslösa tjejerna. När töserna till slut lyckas överrumpla sadisterna och fly börjar den riktiga mardrömmen. Området är en begravningsplats för illsinta gladiatorer som nu vaknat till liv och skogen blir deras nya arena.

”Vi var rädda att någon skulle vara farlig. Men ni är så trevliga. Vi är glada att vi är här.”

Italienska Morituris har funnits på min radar en längre tid och innan jag tryckte på play fick jag samma känsla i kroppen som när jag tittade på Fulcis, Lenzis eller Deodatos filmer för första gången. Jag plockade hem dvdn från årets sci fi mässa i Malmö från de trevliga killarna på SubDVD och Njutafilms ska verkligen ha en eloge för att de släpper denna typ av film hemma i Sverige till ett dessutom humant pris.

Morituris inleds becksvart med att beskriva den kommande mardrömmen i bara några få meningar: ”Inget är tillräckligt för dem som skall dö, eller för dem som redan är döende. För varje dag som går närmar vi oss den sista dagen. För varje timme närmar vi oss avgrunden dit vi alla ska falla.” Efter detta får vi ta del av en semestervideo där en familj och pappans snuskiga farbror blir avbrutna i sin picknick när någon med ett stort vasst föremål tar livet av dem allihop. Sedan tar den riktiga historien vid och vi får bekanta oss med de fem ynglingarna som är på väg till rejvpartyt. Det dröjer ungefär en halvtimme innan det börjar hända grejer men då får vi valuta för pengarna. Sexuella övergrepp och grova utspel fyller de kommande tjugo minuterna och det är ingenting nytt på planeten men under filmens sista halvtimme blir det riktigt underhållande. Tydligen ska Morituris vara inspirerad av sanna händelser som utspelade sig i Italien under mitten av sjuttiotalet då två unga kvinnor blev våldtagna och den ena mördad av tre unga män. Detta är ju dock lite tramsigt att sätta i filmens sammanhang då det enda som stämmer in i verkligheten är just att den innehåller tre män som våldtar två unga kvinnor, sedan slutar likheterna och in i bilden kommer filmens intressanta karaktärer – de levande döda gladiatorerna. Beväpnade med livsfarliga vapen, försedda med tuffa visir och indränkta i damm och smuts visar de skräckinjagande gladiatorerna ingen nåd, inte ens mot de oskyldiga flickebarnen.

Morituris är skoningslös våldsunderhållning som blandar friskt bland genrerna och i det stora hela är Raffaele Picchios första och hittills enda film riktigt lyckad. Från och med det att gladiatorerna kommer in i bilden blir det riktigt stämningsfullt och det levereras den ena grova scenen efter den andra. Sergio Stivaletti behöver väl ingen närmare presentation om man är bekant med de italienska våldsfilmerna från åttio- och nittiotalet. Hans specialeffekter är som vanligt top notch och min enda invändning är att jag önskar att de vore fler. Både till tonen och till utseendet är Morituris en väldigt mörk film. Även under dagtid är det dunkelt och ibland svårt att se vad som försiggår men så länge det är svart i hemmet är detta ingenting som stör. Ljudbilden sätter tonen till filmen alldeles utmärkt med ett mullrigt syntlandskap och under de mer kaotiska sekvenserna får melodisk black metal agera soundtrack. En sidohistoria där männens polare fördriver tiden med en prostituerad genom att hälla syra på henne och introducera en mus för en ingång de inte ska vara välkomna in i känns som den är skapad enbart för att chockera men det är egentligen ingenting att klaga på, den känns bara onödig. Morituris är inget mästerverk men den är fan så mycket bättre än det mesta i skräckfilmsväg idag och det är filmer som denna som fick mig att älska genren helhjärtat. Jag skulle med nöje se en tvåa och då får det gärna vara ännu mer fokus på de tuffa gladiatorerna, om filmen fokuserat mer på dessa figurer skulle Morituris få full pott i betyg. Morituris visar dock att Italien fortfarande är ett land att lita på när det kommer till våldsamma skräckfilmer - jag vill se mer!

Shadow (2009)

David är en ung soldat som efter att han kommit hem från Irakkriget sysselsätter sig med det han älskar mest, att cykla. Hans bästa vän berättar om ett fantastiskt ställe i Europa vid namn Shadow och han beger sig dit. Törstiga David stannar till på en avlägsen bar för att ta en öl innan det är dags att trampa vidare men hamnar i trubbel över vackra Angeline som blir terroriserad av två sluskiga jägare. David försvinner därifrån med lite hjälp från bartendern och stöter återigen på Angeline (som också är på cykelsemester) när han förlorar sitt tält till vinden och får en sovplats i hennes tält. Följande morgon slår de båda följe men paradiset förvandlas snart till ett helvete när de psykotiska jägarna börjar jagar dem som villebråd. Men det finns någonting mycket värre som väntar på dem i bergen…

”It’s beautiful here.”

Jag kan inte säga att jag sett särskilt många av de nyare skräckfilmerna från Italien. De enda jag på rak arm kan komma på är The Last House in the Woods och Eyes of Crystal men den senare minns jag som väldigt bra. Shadow är en italiensk film med engelsk dialog och en amerikanare i huvudrollen. Jake Muxworthy övertygar i rollen som den olycksdrabbade David och skådespeleriet överlag är verkligen ingenting jag kan klaga på då alla sköter sig väldigt bra. Karina Testa är vacker som en sommardag och Chris Coppola och Ottaviano Blitch är perfekta i rollerna som de två rednecksen som är ute efter blod. Den iskalla typen som gömmer sig uppe i bergen är inte fy skam han heller och om jag skulle få syn på honom under en promenad i skogen skulle jag lägga benen på ryggen fortare än kvickt.

”This is only the fucking beginning.”

Shadow är en intensiv rulle som under sin korta speltid bockar av det mesta från genrer jag älskar. Överlevnadsterror, psykologisk thriller, spökerier, tortyrporr och lite nazifasoner hinner avklaras inom loppet av sjuttio minuter och det är inte en död sekund. Shadow är tyvärr inte särskilt detaljerad i sina våldsdåd och det mesta sker bortom kameran så jag vet inte riktigt vad Njutafilms menar med att Shadow får Hostel att likna ett barnkalas. Det är lögn i helvete, Hostel är minst tio gånger brutalare. Det är egentligen skit samma för Shadow visade sig vara en mycket positiv överraskning fylld med svettig spänning och ett superbt soundtrack. Musiken som låter lite som brittiska Clinic men oftast som Goblin är skitbra och det bästa skräckfilmssoundtrack jag hört sedan franska Last Caress och Blackaria! Efter lite research ser jag att ett band vid namn The Alvarius står för musiken och att en av medlemmarna är regissören själv och det gör mig ännu mer imponerad. Regissören Federico Zampaglione är inte en nykomling när det kommer till musiken utan har sedan slutet av åttiotalet varit frontfigur i det italienska popbandet Tiromancino och om det är i närheten lika bra som The Alvarius vet jag vilka skivor jag ska inhandla härnäst. Zampaglione är en kille jag definitivt ska hålla ögonen öppna för i framtiden och även fast Shadow inte är ett mästerverk gillar jag filmen skarpt och den är bättre och mer underhållande än mycket av det jag har sett den senare tiden. I oktober släpper Njutafilms Zampagliones senaste rulle Tulpa och jag förväntar mig ett storverk!

The House by the Cemetery (1981)

Dr. Norman Boyle, hans fru Lucy och deras son Bob flyttar temporärt från deras lägenhet i New York till ett stort hus (som ligger i anknytning till en förfallen kyrkogård) i utkanten av Boston. Mannen i hushållet har fått i uppdrag att slutföra jobbet (vad det nu är framkommer inte riktigt) som hans kollega Dr. Petersen aldrig avslutade, då hans liv tog en tragisk vändning. Dr. Petersen blev alltmer besatt av den galna kirurgen Freudstein som under 1920-talet utförde fruktansvärda experiment i samma hus som Petersen bodde i. Hans efterforskningar fick ett abrupt slut och han tog sitt eget liv genom att hänga sig i stadens bibliotek. Till samma hus har nu familjen Boyle flyttat. Mystiska händelser avlöser varandra i deras nya hem. Knarrande ljud och barngråt hörs från husets alla hörn och Bob spenderar mer och mer tid med sin nya flickvän Mae (som ingen annan kan se) som varnar honom för att stanna kvar i huset. När familjen väl inser att de måste lämna Boston bakom sig så fort de bara kan är det redan för sent. Någonting fruktansvärt gömmer sig nere i källaren och hans namn är Dr. Freudstein.

”Call it what you will but it’s always been Freudsteins house.”

Lucio Fulci är den största och första anledningen till att jag blev (och fortfarande är) förälskad i den italienska skräckfilmen. The House by the Cemetery är förmodligen den film jag sett flest gånger av de närmare sextio filmer som regissören levererade innan han tragiskt avled 1996. Jag och en kompis såg The House by the Cemetery, under våra sista år som tonåringar, om och om igen och jublade lika mycket varje gång fladdermusen dök upp eller när barnflickan fick sin hals avskuren likt en brödskiva. Vi imiterade den irriterande pojken Bob och filmen var det största samtalsämnet under helgens bravader. Kopian jag ägde var en svensk vhs-utgåva med felstavad filmtitel men den var i alla fall oklippt. De andra filmerna av regissören som gavs ut av det svenska filmbolaget var alla sönderklippta. Inte en droppe blod sågs till och karaktärer försvann ur filmerna utan att det gavs någon förklaring varför. Nu är detta problem ett minne blott och de flesta av de filmer som fascinerade mig som tonåring finns nu att få tag i helt oklippta, utan några större besvär. 

The House by the Cemetery är den sista delen i Lucio Fulcis filmtrilogi "Death Trilogy" (döden är förvisso ett ständigt återkommande tema i hans filmer), de andra två är City of the Living Dead och The Beyond. Tillsammans med Zombie Flesh Eaters och The New York Ripper är dessa filmer anledningen till att Fulci fick det passande smeknamnet ”The Godfather of Gore”. Fulci har regisserat de flesta av filmens genrer med ett oftast gott resultat men han kommer nog för alltid vara främst förknippad med dessa verk. De många och långa våldscenerna avlöser varandra och även fast de blodiga inslagen inte är lika många som i ovan nämnda filmer gör de sig påminda under fladdermusattacken eller när mäklaren kommer på besök. 

“Ann? Mommy says you're not dead. Is that true?”

Det första vi får se i The House by the Cemetery är ett par bröst. Några minuter senare har kvinnans huvud blivit genomborrat av en kökskniv efter det att hon förskräckt fått syn på sin pojkväns lemlästade kropp. Vad som sedan följer är en ganska okomplicerad (för att vara Fulci) historia som blandar slashergenren med spökfilmen på ett högst tillfredställande sätt. Visst finns det logiska luckor lite här och där men det är ingenting som stör. Många av Fulcis filmer känns som surrealistisk konst. Varje gång man ser dem upptäcker man nya nyanser eller underförstådda meningar. Man finner ny symbolik och de allra enklaste historierna utvecklas till komplicerade hjärnnötter, vare sig det finns en logisk förklaring eller inte. 

Kompositören Walter Rizzati står för det pianobaserade ljudspåret och även fast han inte är någon Fabio Frizzi fungerar Rizzatis musik alldeles utmärkt. Den inledande melodin påminner starkt om det klassiska musikstycket Adagio och sätter den drömska stämningen i filmen. Fulcis regi är strålande och som vanligt lägger han mycket fokus på karaktärernas kroppsspråk och zoomningar på övertydliga detaljer, det är inte konstigt att hans registil ibland har jämförts med Sergio Leones. The House by the Cemetery delar flera likheter (om man nu vill leta efter dem) med Stanley Kubricks The Shining (som jag recenserar HÄR) och om de är medvetna eller inte tänker jag inte spekulera i, det är två helt skilda filmer som fungerar lika bra fast på helt olika vis. Pojken Bob (som har världshistoriens kanske sämsta dubbning) och Danny i The Shining är båda två unga pojkar som flyr iväg från verkligheten med deras låtsaskompisar, för dem båda två blir det deras räddning. Här är det spöket Mae som försöker förhindra att Bob råkar illa ut och även fast historien inte är på långa vägar lika utvecklad som i The Shining är The House by the Cemetery en grymt underskattad film bland ”seriösa” filmkritiker runt om i världen. Det händer mycket konstiga saker i The House by the Cemetery men det som ändå tar priset är när barnflickan Ann torkar upp en stor blodpöl från golvet och när Lucy frågar vad hon gör får hon svaret ”I made coffee”, inga konstigheter. Catriona MacColl som även medverkar i de två andra delarna i dödstrilogin passar som vanligt alldeles perfekt in, det ligger en sårbar hinna över hennes karaktärer och The House by the Cemetery är inget undantag. Även fast The House by the Cemetery inte är den bästa delen i filmtrilogin har den ändå en speciell plats i mitt hjärta som den film som introducerade mig för dessa mäktiga våldsfilmer. Jag kan inte annat än att känna mig lite avundsjuk på alla de människor som får stiga in i Lucio Fulcis värld för första gången. The House by the Cemetery är inte Lucio Fulcis bästa skapelse men det är en bra introduktion till regissören och det är fortfarande en förbannat bra film!