Grotesque (2009)

En man sitter i en skåpbil och väntar. När ett par passerar attackerar han. Desorienterade och rädda vaknar paret upp från deras första date, som såhär i efterhand inte gick något vidare. De har fastnat i händerna på en sadistisk doktor som älskar att se andra människor plågas. Den namnlösa doktorn utsätter deras kroppar och psyke för en terror de inte ens kunnat föreställa sig i deras vildaste fantasier. Doktorn ger dem ett löfte, att de kommer att dö om inte deras överlevnadsinstinkt väcker njutning hos honom. Låt tortyren börja!

”Från och med nu kommer det att göra ont. Kämpa och få mig att njuta.”

Grotesque har funnits i min filmsamling en längre tid men det var inte förrän jag av en slump insåg att det är samma regissör som ligger bakom den utmärkta mockumentär/found footagerysaren Noroi: The Curse som jag blev riktigt sugen på att se filmen. När Grotesque kom ut för några år sedan blev den uppmärksammad på grund av dess våldsamma natur och i England och Norge gick det så långt att filmen totalförbjöds. I Sverige förekom tack och lov inget sådant tramseri utan det alltid lika pålitliga filmbolaget Njutafilms var inte sena med att inkludera den i sin imponerande katalog.

”Jag har plåstrat om er så ni inte dör.”

Brutal är bara förnamnet, Grotesque är ultravåld deluxe. Filmen drar igång på studs och sedan är det ingen hejd på vad den galna doktorn utsätter de två stackars satarna för. Historiemässigt har Grotesque inte mycket att berätta, dess historia är minimal. Det är en studie av en sadistisk människas sjuka begär och en minst sagt tragisk kärlekshistoria om två unga människors första date som slutar i katastrof. Detta tar emellertid inte upp mycket speltid, nästan all fokus går åt till att visa så mycket övergrepp och grafisk tortyr som möjligt och ingenting är tabu. Grotesque är tortyrporr, i dess mest brutala form. Våldsdåden (som ackompanjeras till klassisk musik) gömmer sig sällan bakom kamerans lins och inga kroppsdelar undgår doktors förödande redskap. Dialogen är minimalistisk och rollerna otroligt utlämnande och det är omöjligt att inte känna sympati för de stackars krakarna. Det är inte svårt att se var regissören Kôji Shiraishi hittat sin inspiration. Han har gått tillbaka till åttiotalets Japan där Guinea Pig-filmerna chockerade publiken och när Eli Roth släppte lös den brutala besten Hostel och dess uppföljare några år tidigare kunde Grotesque inte komma vid en mer läglig tid, tittarna törstade efter mer blod och Grotesque levererar med råge på det planet. Om man tar Guinea Pig, Hostel och The Human Centipede och kör runt i filmmixern så skulle det se ut ungefär såhär. Grotesque är en väldigt kort film, bara strax över sjuttio minuter, men det räcker gått och väl. Filmen är gjord med ett enda syfte, att chockera publiken och med det lyckas Grotesque alldeles utmärkt. Specialeffekterna är brutala och allt är så elakt att man börjar undra hur i helvete någon ens kunde komma på tanken att spela in en film som denna. Även fast Grotesque är en skitig film så ser den utseendemässigt väldigt bra ut och en skicklig vändning där regissören drar mattan under fötterna på publiken, just som hoppet sakta infinner sig är väldigt bra. Slutet är helt utflippat, på ett bra sätt som bara japanerna kan komma undan med och ger en dos välbehövd väldigt mörk humor till den annars becksvarta historien. Grotesque är inte en dålig film men det är inte riktigt min kopp te, det blir lite för mycket av det goda och till slut känner jag mig ganska mätt på spikar, motorsågar och andra vassa föremål. Gorehundar behöver dock inte leta längre - Grotesque är filmen för er!

All Night Long (1992)

Shinji är sjutton år gammal och har goda chanser att få jobb på ett flygplansbolag som tekniker. Den osäkra artonåringen Tetsuya går på privatskola och hans fokus ligger på sina studier då hans umgängeskrets inte är särskilt imponerande. Kensuke har fyllt nitton och är arbetslös men det upplever han inte som något problem då han lever på sina rika men ständigt frånvarande föräldrars tillgångar. De tre unga männen och en kvinna står och väntar på att ett tåg ska passera när en fjärde man dyker upp och frågar och vägvisning. Då kvinnan känner sig obekväm och inte vill kännas vid mannen blir denne vansinnig och hugger brutalt ihjäl henne med en kniv. En av ungdomarna lyckas överbemanna galningen och de tre går oskadda därifrån, på utsidan i alla fall. En tid efteråt träffas de unga männen igen och bestämmer sig för att anordna ett party och glömma det fasansfulla som inträffat. Det enda kravet är att alla ska ta med sig en flickvän till partajet, något ingen av dem har. Allt går fel och när Shinjis nyfunna käresta blir brutalt våldtagen beger sig de tre nyblivna vännerna ut i natten för att kräva hämnd på slöddren som utfört det fruktansvärda dådet.

”I hate boys who are stupid, inexperienced, and smell like sperm.”

Jag har aldrig varit någon gillare av japansk extremfilm, den har aldrig intresserat mig. Antalet filmer som jag sett inom genren kan jag förmodligen räkna på fingrarna på mina båda händer. Ofta finner jag dem röriga och kaotiska på ett väldigt påfrestande sätt. Vissa filmtitlar dyker dock upp väldigt ofta i olika sammanhang och då känner jag, som nördig cineast, att jag självklart behöver se dem. Vissa har varit väldigt bra som Evil Dead Trap medan andra som The Untold Story (recension HÄR), har varit mindre bra. All Night Long är ytterligare en av de filmtitlar jag snubblat över flera gånger genom åren när det gäller extrem film. När jag hittade den begagnad för en femtiolapp kände jag att det var dags för att bocka av ytterligare en filmtitel som ”alla pratar om”.

”They broke my everything. I’ll break them too.”

All Night Long (Ooru Naito Rongo) är den första delen i en serie som hittills lyckats generera sex filmer. Filmserien tar upp människans mörkaste sidor där våld, förnedring och död står på agendan. All Night Long får mig inte att höja ögonbrynen och det är inte särskilt chockerande. Jag har svårt att tänka mig att det var särskilt chockerande (för de vana tittarna) ens när den kom för tjugo år sedan med tanke på att det finns bra mycket grövre filmer från samma era. Nu sägs det att uppföljarna ska vara brutala skapelser men då jag inte sett dem kan jag inte uttala mig. All Night Long är en långsamt berättad hämndrulle med en våldsam början och slut, tiden däremellan rullar på i lugna mak och är mer ett drama om sökandet efter kärlek. När det väl är våldsamt så sparar de inte på krutet, även fast det mesta av otäckheterna inte är särkilt detaljerade. Regissören och manusförfattaren Katsuya Matsumura har dock bemödat sig med att fördjupa karaktärerna och att berätta en (oftast) engagerande historia. Sanningen är den att All Night Long faktiskt är en ganska bra film och även fast mittpartiet är väldigt långsamt får den mig att bli intresserad av vad som komma skall istället för att vilja trycka på ”spola framåt” knappen. Scenariot känns trovärdigt även fast All Night Long tar ut svängarna och ballar ut i slutet, i sann japansk extremfilmanda. Det enda jag egentligen stör mig på är alla hysteriska gapskratt som var och varannan karaktär kläcker ur sig alldeles för ofta och i helt fel tillfälle. Regissören sköter sig alldeles utmärkt (fast han verkar ha dille på flygplan i alla dess former då de dyker upp allt som ofta i mer eller mindre passande situationer) och många sekvenser är snyggt iscensatta. Jag gillar musiken av Katsuhiko Akiyama och Tatsunori Iwanaga skarpt, kanske inte för att sitta och lyssna på aktivt i hemmets lugna vrå men i filmen målar den upp ett passande ljudlandskap. Den prärieosande slidegitarrmusiken sätter stämningen perfekt och jag kom på mig själv med att nynna på melodin när jag skulle placera filmen tillsammans med sina nya kamrater i samlingen. All Night Long är långt ifrån perfekt men jag gillade den mer än väntat. Jag skulle inte ha någonting emot att se vad de hittar på i de resterande delarna av serien.