Grotesque (2009)

En man sitter i en skåpbil och väntar. När ett par passerar attackerar han. Desorienterade och rädda vaknar paret upp från deras första date, som såhär i efterhand inte gick något vidare. De har fastnat i händerna på en sadistisk doktor som älskar att se andra människor plågas. Den namnlösa doktorn utsätter deras kroppar och psyke för en terror de inte ens kunnat föreställa sig i deras vildaste fantasier. Doktorn ger dem ett löfte, att de kommer att dö om inte deras överlevnadsinstinkt väcker njutning hos honom. Låt tortyren börja!

”Från och med nu kommer det att göra ont. Kämpa och få mig att njuta.”

Grotesque har funnits i min filmsamling en längre tid men det var inte förrän jag av en slump insåg att det är samma regissör som ligger bakom den utmärkta mockumentär/found footagerysaren Noroi: The Curse som jag blev riktigt sugen på att se filmen. När Grotesque kom ut för några år sedan blev den uppmärksammad på grund av dess våldsamma natur och i England och Norge gick det så långt att filmen totalförbjöds. I Sverige förekom tack och lov inget sådant tramseri utan det alltid lika pålitliga filmbolaget Njutafilms var inte sena med att inkludera den i sin imponerande katalog.

”Jag har plåstrat om er så ni inte dör.”

Brutal är bara förnamnet, Grotesque är ultravåld deluxe. Filmen drar igång på studs och sedan är det ingen hejd på vad den galna doktorn utsätter de två stackars satarna för. Historiemässigt har Grotesque inte mycket att berätta, dess historia är minimal. Det är en studie av en sadistisk människas sjuka begär och en minst sagt tragisk kärlekshistoria om två unga människors första date som slutar i katastrof. Detta tar emellertid inte upp mycket speltid, nästan all fokus går åt till att visa så mycket övergrepp och grafisk tortyr som möjligt och ingenting är tabu. Grotesque är tortyrporr, i dess mest brutala form. Våldsdåden (som ackompanjeras till klassisk musik) gömmer sig sällan bakom kamerans lins och inga kroppsdelar undgår doktors förödande redskap. Dialogen är minimalistisk och rollerna otroligt utlämnande och det är omöjligt att inte känna sympati för de stackars krakarna. Det är inte svårt att se var regissören Kôji Shiraishi hittat sin inspiration. Han har gått tillbaka till åttiotalets Japan där Guinea Pig-filmerna chockerade publiken och när Eli Roth släppte lös den brutala besten Hostel och dess uppföljare några år tidigare kunde Grotesque inte komma vid en mer läglig tid, tittarna törstade efter mer blod och Grotesque levererar med råge på det planet. Om man tar Guinea Pig, Hostel och The Human Centipede och kör runt i filmmixern så skulle det se ut ungefär såhär. Grotesque är en väldigt kort film, bara strax över sjuttio minuter, men det räcker gått och väl. Filmen är gjord med ett enda syfte, att chockera publiken och med det lyckas Grotesque alldeles utmärkt. Specialeffekterna är brutala och allt är så elakt att man börjar undra hur i helvete någon ens kunde komma på tanken att spela in en film som denna. Även fast Grotesque är en skitig film så ser den utseendemässigt väldigt bra ut och en skicklig vändning där regissören drar mattan under fötterna på publiken, just som hoppet sakta infinner sig är väldigt bra. Slutet är helt utflippat, på ett bra sätt som bara japanerna kan komma undan med och ger en dos välbehövd väldigt mörk humor till den annars becksvarta historien. Grotesque är inte en dålig film men det är inte riktigt min kopp te, det blir lite för mycket av det goda och till slut känner jag mig ganska mätt på spikar, motorsågar och andra vassa föremål. Gorehundar behöver dock inte leta längre - Grotesque är filmen för er!

Noroi: The Curse (2005)

Masafumi Kobayashi är en av de ledande utredarna av övernaturliga företeelser i Japan. Han har skrivit lika många böcker som han har spelat in dokumentärfilmer på temat. Hans dokumentärfilm The Curse blev hans sista. Kort efter att dokumentären blev färdig brann Kobayashis hus ner till grunden. Fruns kvarlevor hittades dagen efter men Kobayashi är och förblev försvunnen. Vi får nu ta del av det inspelade materialet…

”Watch out for the pigeons.”

 Jag blev rätt mätt på den japanska skräckfilmen efter att Ringu och Ju-on skrämt skiten ur mig. Efter det kändes det mesta som landet presterade inom genren blasé och svarthåriga töser och vitmålade ungar var inte särskilt skrämmande längre. Då är det lätt att missa guldkorn som inte riktigt når fram till den stora massan, som Noroi: The Curse.

”I guess it’s too late for all of us.”

Noroi är den första japanska found footage film jag sett, ska jag vara ärlig vet jag inte ens om det finns flera. Efter lite sökande ser jag dock att samma regissör återvände till genren fem år senare med en film vid namn Shirome, en helt klart intressant titel jag måste kolla upp. Asiatiska skräckfilmer har en tendens att vara något röriga och jag tycker ofta att det är svårt att hänga med i historieberättandet och att hålla isär alla karaktärerna. Så är inte fallet med Noroi. Den är rakt berättad och inte det minsta rörig, dessutom har alla karaktärer säregna drag som gör att de sticker ut och alla övertygar i sina roller. För att vara en found footage eller mockumentär har den för en gång skull inga irriterande karaktärer. Det är vuxna i huvudrollerna och vi slipper dras med irriterande nonsensdialog och överdramatiska utspel från dumma blondiner eller störiga pojkslynglar, vilket känns otroligt befriande. Även fast vi vet att det som utspelar sig inte händer på riktigt känns det förvånansvärt trovärdigt och jag drogs sakta men säkert in i mardrömmen. Japanska folksägner och vidskepelse är ett ämne jag är totalt okunnig i men fy fan för att vara barn och få dem berättade för sig. Här får vi historien om demonen Kagutaba förtäljd och som vanligt är det en otrevlig historia som jag skulle ha väntat tills mina barn blivit tonåringar innan jag förde skrönan vidare.

Noroi är inte ”hoppa till läskig” utan den bygger istället upp ett krypande obehag som växer sig större för varje minut. Förutom Kobayashis eget material blandas det med utdrag från talkshows, nyhetsinslag och gamla filmade 16mm sekvenser och de lösa trådarna knyts åt på ett förbannat imponerande vis. Många kommer säkert att uppleva Noroi som långtråkig och händelselös men detta är långt mycket bättre än någonting som genren har erbjudit på väldigt länge. Jag kan inte direkt säga att jag kallsvettades och bet frenetiskt på mina naglar men känslan av ovissheten om vad som komma skulle, även fast vi redan från början vet att det kommer att sluta illa, höll mig konstant uppmärksam och illa till mods. Den otäcka och sparsamma musiken är klockren och jag känner inte att jag saknade våldsamma och blodiga utbrott, Noroi klarar sig galant på ren skär atmosfär. Noroi stannar kvar i huvudet efteråt och det är en av de mest unika och bästa filmupplevelser (tillsammans med The Lords of Salem) som jag har haft på väldigt länge. Det är definitivt inte en film för alla men för er som har tålamod och gillar långsamt krypande obehag gör bäst i att köpa filmen så snart som möjligt. Noroi är riktigt bra! Jag hittade den för fyrtio spänn på wowhd och jag behöver väl knappast tillägga att den var värd varenda krona.