Spartacus: Gods of the Arena (2011)

Om du inte har sett Spartacus: Blood and Sand, (som jag recenserar HÄR) sluta läs nu - parkera dig i soffan istället och se en av de bästa serier som gjorts på väldigt länge!

Spartacus: Gods of the Arena fortsätter där Blood and Sand slutade. Batiatus och hans fru Lucretia har fått smaka på Spartacus vrede och när livet rinner ur Batiatus tar en ny historia vid. Gods of the Arena är en prequel till Blood and Sand och vi får ta del av händelserna som utspelades innan Spartacus kom in i bilden.

 ”A man of ambition is capable of anything.”

Batiatus är bitter över att han inte fått sin rättmätiga chans att få sina gladiatorer att tävla på stadens populära arenor. När han en dag köper den lovande gallen Crixus och samtidigt har den omåttligt populära gladiatorn Gannicus i sin ägo, ser han sin framtid sakta ljusna. Han får ett oväntat erbjudande av Tillius, mannen som håller Batiatus framtid på den kommande arenan i sina händer. Ett erbjudande Batiatus vägrar acceptera och lämnas sönderslagen på Capuas bakgator. Förblindad av hat svär han på att hämnas men då hans far Titus anländer hem efter en lång vistelse på annan ort, är han inte längre överhuvudet i hushållet. En maktkamp som bara kan sluta på ett sätt tar vid. Batiatus har dock siktet inställt på att så fort som möjligt ta över platsen som spelledare för de blodiga gladiatorspelen på arenorna med sin älskade hustru Lucretia vid sin sida. Hans gladiatorer ska bli gudarna på arenan.

” I do not seek pleasure. I need only your cock.”

Det är kul att återse karaktärerna från den lysande serien Blood and Sand igen. Vi som har sett Blood and Sand tidigare får här svar på alla de frågetecken som föregångaren lämnade. Hur blev Oenomaus doctore? Vad ledde till Ashurs avstängning från arenorna? Varför var Batiatus och Solonius bittra fiender? Hur kom det sig att Lucretia och Crixus inledde ett förhållande? Frågorna var många och nu äntligen får vi dem besvarade. Vi får i Gods of the Arena även bekanta oss med några nya ansikten som gladiatorn Gannicus och Lucretias bästa vän Gaia. Denna gång är det inte lika mycket fokus på de våldsamma gladiatorspelen utan mer på maktkampen mellan far och son och den hänsynslösa Tillius. Inte mig emot för detta är förbannat bra. Stephen Lovatt som spelar Tillius gör det med sådan finess att vi som åskådare chockas av de grymheter han utsätter sina fiender för. Seriens största tillgång är dock även denna gång John Hannah. Det är nästan som om han vore född för att spela rollen som Batiatus. Personporträttet är perfektion ända ut i fingerspetsarna. Att ha med namnet Spartacus i seriens namn är lite missledande då Spartacus inte har någonting med Gods of the Arena att göra. Jag antar att det enbart har med förståelsen för att detta faktiskt hänger ihop med Blood and Sand att göra så det är egentligen ingenting att hänga upp sig på. Gods of the Arena är inte lika knivskarp som Blood and Sand men det är inte långt därifrån. Jag och min sambo såg de sex avsnitten inom loppet av ett dygn och jag har återigen väldigt svårt att se hur Spartacus: Vengeance ska kunna toppa detta utan varken Batiatus eller Andy Whitfield i rollen som Spartacus. Det återstår att se. Blood and Sand är tillsammans med Gods of the Arena något av det bästa som har visats på tv på evigheter och jag kan inte vänta tills jag får sätta tänderna i Vengeance och HBO’s Rome med för delen som jag av samma anledning som Spartacus valt att undvika under alla dessa år. Jag vet bättre nu.

Spartacus: Blood and Sand (2010)

Spartacus: Blood and Sand berättar den klassiska historien om den namnlösa Thrakern som får namnet Spartacus när han blir tillfångatagen av romarna och får agera underhållning på gladiatorarenorna. Spartacus förknippas inte bara med den oövervinnerlige gladiatorn utan också med mannen som stred för frihet då han ledde stora slavuppror mellan åren 73-71 f. Kr. Här får vi reda på hur allting började.

Den namnlösa Thrakern går med på att strida vid romarnas sida för att beskydda sin by. När han inser att de blivit förrådda vänder han sig mot dem och flyr med sin fru Sura. Det dröjer inte länge innan de blir tillfångatagna och han blir såld till en gladiatorskola samtidigt som hans fru blir bortförd och såld som slav i en annan del av landet. Han tilldelas namnet Spartacus och blir tränad i regi av den skenheliga Batiatus och hans hämningslösa hustru Lucretia. Spartacus enda tanke är att få återförenas med sin fru och att återfå sin frihet. Omgiven av publikens jublande blir Spartacus sin tids största gladiator och de sandfyllda arenorna badar i blod.

”Jupiter’s cock!”

Dra mig i grusen vilken gåva från ovan Spartacus: Blood and Sand visade sig vara. Jag har länge varit skeptisk till serien då swords and sandals genren aldrig riktigt fallit mig i smaken (med få undantag då förstås) men jag får erkänna mig besegrad. Detta är verkligen hur bra som helst och jag kan inte finna ett enda fel i hela serien. De serietidningsliknande landskapen är en fröjd för ögat och påminner mig ytterligare en gång om vad det var jag tyckte så mycket om i Zack Snyder’s lysande 300. Många gånger känns det som om man läser en grafisk novell och allt är rejält uppskruvat och överdrivet. Serien fullkomligt frossar i naken hud och blodet sprutar överallt, hela tiden. Könsorgan och sargade kroppsdelar blir till slut vardagsmat utan att det för den delen blir för mycket av det goda. Även fast vi fröjdas med sex och blod in i absurdum är serien så mycket mer. De ständiga intrigerna som är fler än i valfri tv-såpa och de klockrena karaktärerna gör Spartacus: Blood and Sand till något utöver det vanliga. Det finns inte en enda person som har rent mjöl i påsen, alla har en baktanke till sitt agerande. Svordomar ingår i nästintill varenda mening och för att frias från sina blasfemier skulle hädarna behöva tvätta sina munnar med tvål i all evighet. Spartacus: Blood and Sand bryter flera tabun som för bara 10 år sedan skulle vara strängt förbjudet att visa för tittarna, både i film- och tv-format. Blandningen av mjukporr och ultravåld har nu blivit till vardagsmat för de hungriga tv-tittarna. Alla skådespelare är som klippta och skurna i sina roller. Andy Whitfield är perfekt i rollen som Spartacus och det är en tragedi att han förlorade sin kamp mot cancern vid en så ung ålder. Jag har svårt att se den 10 år yngre Liam McIntyre axla rollen med värdighet men vad vet jag, jag har inte kommit dit än. Spartacus är dock inte min favoritkaraktär. Det är John Hannah som den skrupelfria Batiatus och Lucy Lawless (mil från sitt porträtt av krigarprinsessan Xena) som Lucretia, hon drar sig inte för någonting för att få sin vilja igenom och det verkar som om det alltid kliar i hennes underliv. Alla inblandade levererar utlämnande personporträtt och ingen av dem kvarlämnar någon av deras kroppsdelar till fantasin. Spartacus: Blood and Sand innehåller inte en död sekund och är det mest underhållande jag sett på mycket länge. Spänningen håller mig (och min sambo som förmodligen blivit härdad för all framtid när det kommer till våld och sex) i ett järngrepp ända fram till den dramatiska uppgörelsen. Det enda jag grämer mig över är att jag väntade så här länge på att se detta stycke tv-historia.