Besökarna (1988)

Familjen Eriksson köper ett hus på landet och flyttar in. Pappa Frank är egen företagare inom mediebranschen och när det inte går riktigt som han har tänkt sig lullar han frustrerad runt i huset i hopp om att en ny briljant idé ska uppenbara sig. Familjens ekonomiska bekymmer gör sig påminda och Frank har svårt att slappna av och när mystiska företeelser avlöser varandra fruktar Frank det värsta. Tapeter rasar från väggarna, krafsande ljud hörs inuti väggarna och någonting rör sig på vinden. När Frank köper det senaste numret av blaskan ”Det Ockulta” förstår han att någonting står väldigt fel till i huset och kontaktar spökforskaren Allan Svensson. Nog fan finns det ondskefulla väsen i huset alltid – riktigt elaka sådana.

”Det är nåt som har gått med sina slemmiga djävla fötter på min vind här!”

Besökarna är en av de få riktigt tvättäkta kultfilmerna inom svensk skräckfilmshistoria. Det blev en braksuccé när den gjorde entré på biograferna och skickade bröderna Jack och Patrik Ersgård över Atlanten till drömfabriken i Hollywood. Att det sedan inte gick särskilt bra för dem är en annan historia. Besökarna förblir ändå en av de få spökfilmer som har gjorts i Sverige. De enda andra exemplen jag kan komma på är Hillman-filmerna Damen i Svart och Vita Frun men jag är ingen expert, det kan förstås finnas fler (vet ni några får ni gärna hojta till!). Historierna kring Besökarna hos folk i min ålder är många och de flesta är ense om att den skrämde skiten ur dom när de såg den första gången. Ska jag vara ärlig så minns jag inte särskilt mycket av den mer än att jag, precis som alla andra, tyckte den var läskig som fan.

”Här i huset säger vi ”knulla”!”

Nu är det säkert nästan tjugo år sedan jag såg Besökarna senast (ja, jag är så gammal) och som sagt så minns jag inte ett skvatt av filmen mer än grundpremissen. Jag hade förväntat mig det värsta men till min förvåning satt jag och min sambo häpna över hur bra filmen faktiskt är. Historien i sig är väl inte den skarpaste och vi får i stort sett ingenting berättat om varken karaktärerna eller själva spökhistorien men Besökarna är en otroligt underhållande film. Skådespelarna är klockrena. Lena Endre gör vad hon kan av sin tunna karaktär medan Kjell Bergqvist får allt fokus och han briljerar i varje scen – som vanligt. Johannes Brost kommer in som en frisk bris och levererar ett kul porträtt av spök- och demonexperten Allan Svensson och det är synd att han inte fick mer speltid. Dialogen är helgjuten och ofta förbannat rolig, samtidigt som den känns äkta. Par som lever i ett förhållande gnabbas sinsemellan och hemma hos oss låter det ibland just såhär – kanske inte lika extremt, men snarlikt. Besökarna är inte det minsta läbbig men på sina ställen är den riktigt stämningsfull och bröderna Ersgård är skickliga om än enkla historieberättare, synd bara att de inte fortsatte leverera filmer av samma kaliber. Musiken är ett viktigt element och Peter Wallin har komponerat ett imponerande ljudlandskap som ger härliga rysningar längs ryggraden. Jag blev otroligt positivt överraskad och jag gillar fortfarande Besökarna väldigt mycket. Även fast den inte ”bankar njurarna ur publiken” är Besökarna en förbannat underhållande film som mot slutet till och med blir riktigt spännande. Besökarna är en toppenrulle!

Försvunnen (2011)

Efter att Malins bror begått självmord bestämmer hon sig för att fly från sorgen och flytta. Hon fyller ett släp med sina värdesaker och beger sig mot (för oss) okänd ort. En man i en svart jeep börjar förfölja henne och dyker upp både här och där. Uttröttad av för mycket tid bakom ratten stannar hon vid vägkanten för att sova. Hon vaknar abrupt av att samma man krossar bilrutan och slår henne medvetslös. När Malin vaknar till liv igen är hon inlåst i mannens källare.

Försvunnen är en konstig film. Den är långsam, väldigt långsam och jag tittar på klockan mer än en gång för att se hur lång tid det är kvar på filmen. Det händer egentligen ingenting. Efter att Malin kört runt i en bil i 30 minuter springer filmens tre karaktärer mest omkring i skogen och beter sig mysko. En tysk dyker upp på en kort visit utan att kunna ett enda ord svenska eller engelska. Kjell Bergqvist ser ut som om han går på valium och Björn Kjellman ser lika vilsen ut som karaktären han spelar. Det är ungefär vad som händer under 90 minuter. Jag har alltid tyckt om Bergqvist, Kjellman har jag tyckt varken illa eller bra om med undantag för hans fantastiska rollpresentation som alkoholiserad far i Himlen är Oskyldigt Blå. Försvunnen måste ha varit skådespelarnas mest lättförtjänta pengar någonsin. Filmen blev totalsågad i stort sett överallt när den kom och det är inte svårt att fatta varför. Det är en knepig film som inte verkar veta vad den vill. Till en början är det en svensk variant av Duel eller The Hitcher för att sedan övergå i vildmarksskräck àla Deliverance. Ibland är det en psykologisk drama-thriller utan substans men som stundtals doftar gammal amerikansk exploitationfilm. Den innehåller väldigt lite dialog och när den väl uppstår är den helt uppåt väggarna och det är svårt att förstå vad Bergkvist eller Kjellman gör i filmen överhuvudtaget. Ofta fattar jag ingenting. Det är dock någonting i filmen som jag gillar, problemet är bara att jag inte kan sätta fingret på vad.