Watchers (1988)

Två försöksdjur undkommer en olycka i Banodyne-laboratoriet innan stället jämnas med marken. Den ena är en hyperintelligent hund, den andra ett fasanfullt monster med lika hög intelligens. Hunden charmar in sig hos tonåringen Travis och hans mamma Nora och de förstår snart att hunden är någonting alldeles speciellt. Deras tillvaro vänds upp och ner när utsända agenter från det topphemliga laboratoriet är dem på spåren. Som om inte det vore nog så är monstret inställd på att till varje pris döda den charmerande hunden och alla som kommer i dess väg.

”The dog was like a holding device, the creature a search and destroy missile.”

Watchers bygger på Dean R. Koontz bästsäljare med samma namn men de båda skapelserna har inte mycket gemensamt. Grundidén är den samma men sedan har manusförfattaren skitit fullständigt i resten. Karaktärerna bär samma namn som i boken men där slutar likheterna. Detta spelar emellertid ingen större roll då jag inte tyckte att förlagan var mycket att hurra för. Det var en helt okej spänningsroman men jag kan inte förstå att så många verkar tycka att den är fantastisk. Filmen genererade tre uppföljare och efter att ha sett originalet så kan jag väl inte säga att jag är speciellt intresserad av att jaga ifatt dom.

”It’s almost like he understands everything we say.”

Huvudrollen är i filmen inte en fyrtioårig olycksföljd man utan en tonåring i skepnad av Corey Haim men historiens riktiga huvudrollsinnehavare är den samma – en golden retriever, precis som i så många andra Koontz-romaner. Watchers är en typisk åttiotalsskräckis, riktad till ungdomspubliken med en tonåring (och hans mamma?!) i huvudrollen men den når aldrig samma höjder som de båda andra Corey Haim-rysarna Silver Bullet och The Lost Boys. Filmen börjar ganska sansat med trista attacker och ett kringstrykande monster men halvvägs in så lägger Watchers in en högre växel och levererar en rad ganska blodiga och brutala attacker med avslitna huvuden, knivar i strupar och ögonlösa offer. Monstret ser rätt tufft ut men tyvärr så visar den inte sitt fula tryne förrän filmens sista fem minuter. Det blir aldrig särskilt spännande men det finns sämre filmer att spendera nattens sena timmar med. Michael Ironside som spelar den iskalla agenten Lem levererar en för honom standardroll, precis så som vi vill se honom och Corey Haim gör sitt bästa för att vara just Corey Haim. Son och mor relationen känns inte det minsta trovärdig utan de känns mer som syskon som låter varandra göra precis vad de vill och det är lite synd att manusförfattaren inkluderade den otroligt irriterande australiensiska pojkvännen/tvättmaskinsfixaren som försöker charma morsan. Watchers är en medioker bok och en medioker film men jag föredrar trots allt filmen före boken.

Reeker (2005)

Några äldre ungdomar samåker till en årlig fest ute i öknen. När ordentliga Gretchen får reda på att en av passagerarna, en störig kille vid namn Trip, tagit med sig massvis av ecstasy tabletter blir hon förbannad och vill inte ha honom i bilen längre. De släpper av honom vid ett motell men då är ju självklart bensinen slut. De springer runt och försöker hitta bensin utan någon lycka, saken är den att de hittar ingenting. Människorna verkar ha gått upp i rök. Snart blir de en efter en plågade av brutala syner av lemlästade kroppar och en konstig stank lägger sig över det lilla ökenområdet.

Reeker är en skräckfilm som blev ganska hypad när den kom 2005. Recensionerna pendlar mellan allt från skitkass till lysande. Jag tycker den är ganska så meningslös. Reeker försöker att vara nyskapande med slutets ”fiffiga” tvist och med att introducera en ny mördarkaraktär till filmhistorien, tyvärr blir resultatet inte särskilt bra. Trots att filmen bara varar i 90 minuter så händer det inte särskilt mycket och karaktären Trip tar upp på tok för mycket tid framför kameran med att vara påfrestande och dryg. Filmen blir liksom aldrig otäck, vilket den kunde ha blivit. Reeker är inte totalt värdelös men det är en medioker film som inte tillför något nytt till kategorin skräckfilm.