Road House (1989)

”How long you gonna be in town?

Not very long.

That’s what I said 25 years ago.  

Really? What happened?

I got married, to an ugly woman. Don’t ever do that. It takes the energy right out of you. She left me, though. Found somebody even uglier than she was. That’s life. Who can explain it?”

Dalton är too cool for school och den mest eftertraktade utslängaren på barer runt om i Amerika. Han blir erbjuden ett jobb på den problemfyllda baren Double Deuce i den lilla staden Jasper och behöver inte mycket övertygelse för att acceptera erbjudandet. För Dalton är en ny stad bara ett nytt kapitel. Han börjar jobba direkt med att rensa upp baren från bråkstakar, prostituerade och knarklangare, vilket inte gör honom särskilt populär bland de ohederliga anställda. Han flyttar in i en gammal lada i utkanten av staden som visar sig vara grannhuset till elakingen Brad Wesley som styr hålan med en järnhand. Efter ett misslyckat försök från Brads sida att anställa Dalton gör denne allt i sin makt för att få honom att lämna staden. Dalton har dock inga intentioner på att ge sig av eller att lämna sin nyfunna flickvän i sticket.

”I used to fuck guys like you in prison.”

Swayze visar hur man sliter ut struphuvudet på elakingar

Välkomna tillbaka till en tid då kläderna var för stora, frisyrerna fyllda med för mycket hårspray och musikens enda funktion var att dansa till. Välkommen tillbaka till Road House! Jag såg Road House och  Point Break (som jag recenserar HÄR) i samma veva, vid 12-13 års ålder. Då tyckte jag att de båda filmerna var bland det häftigaste jag sett och att Patrick Swayze var den coolaste killen i hela världen. Så är det ju förstås inte längre men filmen är än i dag väldigt underhållande, om man inte försöker ta den på för stort allvar. Idag känns Road House ganska fånig, fast på ett cheezy och ganska charmigt sätt. Filmen är fullspäckad med slagsmål och nakna kroppar, tillräckligt för att tillfredsställa de flesta. Dessutom är Road House fylld med töntiga oneliners, i stort sett varenda mening innehåller dialog i stil med; ”Pain don’t hurt”, ”It’s my way or the highyway” eller ”That gal’s got entirely too many brains to have an ass like that”. Ofta tar filmen sig själv på alldeles för stort allvar och Swayze har nog aldrig spelat en mer självgod karaktär. Återigen, det är precis detta som gör att Road House än idag håller så pass bra och levererar hjärndöd förströelse. Det är tidsenlig 1980-tals underhållning och filmen innehåller många idag klassiska filmsekvenser. Och för er som undrar, klart som fan att filmen innehåller en cover-version med The Jeff Healey Band av The Doors Roadhouse Blues. 

Point Break (1991)

FBI är förbryllade över ett antal rån som begåtts av män förklädda till före detta presidenter. Den blott 25 år gamla Johnny Utah, vars partner Pappas är övertygad om att det rör sig om surfare, går under täckmantel och försöker infiltrera sig bland gängen på stranden. En ung kvinna räddar Johnny från att drunkna och lär honom sedan att surfa. Det dröjer inte länge innan han blir polare med den hippa surfaren Bodhi. Den unga FBI-agenten får svårt med balansen mellan arbete och privatliv och dras sakta men säkert in i ett liv som består av att uppleva den ultimata kicken. En livsstil som faller honom i smaken men som i längden blir ohållbar när den bittra verkligheten knackar på hans dörr.

Point Break är en barndomsfavorit som jag har många kära minnen från. Filmaffischen förgyllde väggen på mitt rum och jag tyckte att Patrick Swayze var hur cool som helst. Idag känns han inte lika cool med sin blonderade hockeyfrilla och skäggstubb men jag tycker ända att han var mycket mer än bara en brudmagnet. Han var en bra skådespelare och i Point Break var han i piken av sin karriär. När det kommer till Keanu Reeves var jag aldrig ett fan av Bill & Ted-filmerna. Jag har däremot alltid gillat honom, trots att han inte är någon vidare skådis. Reeves är som Schwarzenegger, de gör nollställda personporträtt i t.ex. The Matrix och The Terminator exemplariskt men så fort det ska in lite djup blir det inte lika bra. Det är kul att se Gary Busey ännu en gång bevisa att han är en bra skådespelare, det är verkligen synd och skam att hans karriär aldrig riktigt tog fart efter Leathal Weapon. Point Break är action enligt standardmodellen. Det är inte särskilt svårt att klura ut vad som ska hända härnäst men det är fortfarande underhållande trots att den inte helt otippat är lika bra som jag kommer ihåg den. Det är högbudget nonsens som jag gärna fördriver lite tid med och det är kul att se Anthony Kiedis som överspelande skurk skjuta sig själv i foten. Filmer av denna sort får mig att tänka tillbaka på min barndom och mina år som tonåring. De kommer alltid att ha en speciell plats i mitt (och säkert många andra från samma generations) hjärta och även om Point Break inte är det bästa exemplet får den mig att vilja se fler. Nu känner jag för att återbekanta mig med Road House.