Noroi: The Curse (2005)

Masafumi Kobayashi är en av de ledande utredarna av övernaturliga företeelser i Japan. Han har skrivit lika många böcker som han har spelat in dokumentärfilmer på temat. Hans dokumentärfilm The Curse blev hans sista. Kort efter att dokumentären blev färdig brann Kobayashis hus ner till grunden. Fruns kvarlevor hittades dagen efter men Kobayashi är och förblev försvunnen. Vi får nu ta del av det inspelade materialet…

”Watch out for the pigeons.”

 Jag blev rätt mätt på den japanska skräckfilmen efter att Ringu och Ju-on skrämt skiten ur mig. Efter det kändes det mesta som landet presterade inom genren blasé och svarthåriga töser och vitmålade ungar var inte särskilt skrämmande längre. Då är det lätt att missa guldkorn som inte riktigt når fram till den stora massan, som Noroi: The Curse.

”I guess it’s too late for all of us.”

Noroi är den första japanska found footage film jag sett, ska jag vara ärlig vet jag inte ens om det finns flera. Efter lite sökande ser jag dock att samma regissör återvände till genren fem år senare med en film vid namn Shirome, en helt klart intressant titel jag måste kolla upp. Asiatiska skräckfilmer har en tendens att vara något röriga och jag tycker ofta att det är svårt att hänga med i historieberättandet och att hålla isär alla karaktärerna. Så är inte fallet med Noroi. Den är rakt berättad och inte det minsta rörig, dessutom har alla karaktärer säregna drag som gör att de sticker ut och alla övertygar i sina roller. För att vara en found footage eller mockumentär har den för en gång skull inga irriterande karaktärer. Det är vuxna i huvudrollerna och vi slipper dras med irriterande nonsensdialog och överdramatiska utspel från dumma blondiner eller störiga pojkslynglar, vilket känns otroligt befriande. Även fast vi vet att det som utspelar sig inte händer på riktigt känns det förvånansvärt trovärdigt och jag drogs sakta men säkert in i mardrömmen. Japanska folksägner och vidskepelse är ett ämne jag är totalt okunnig i men fy fan för att vara barn och få dem berättade för sig. Här får vi historien om demonen Kagutaba förtäljd och som vanligt är det en otrevlig historia som jag skulle ha väntat tills mina barn blivit tonåringar innan jag förde skrönan vidare.

Noroi är inte ”hoppa till läskig” utan den bygger istället upp ett krypande obehag som växer sig större för varje minut. Förutom Kobayashis eget material blandas det med utdrag från talkshows, nyhetsinslag och gamla filmade 16mm sekvenser och de lösa trådarna knyts åt på ett förbannat imponerande vis. Många kommer säkert att uppleva Noroi som långtråkig och händelselös men detta är långt mycket bättre än någonting som genren har erbjudit på väldigt länge. Jag kan inte direkt säga att jag kallsvettades och bet frenetiskt på mina naglar men känslan av ovissheten om vad som komma skulle, även fast vi redan från början vet att det kommer att sluta illa, höll mig konstant uppmärksam och illa till mods. Den otäcka och sparsamma musiken är klockren och jag känner inte att jag saknade våldsamma och blodiga utbrott, Noroi klarar sig galant på ren skär atmosfär. Noroi stannar kvar i huvudet efteråt och det är en av de mest unika och bästa filmupplevelser (tillsammans med The Lords of Salem) som jag har haft på väldigt länge. Det är definitivt inte en film för alla men för er som har tålamod och gillar långsamt krypande obehag gör bäst i att köpa filmen så snart som möjligt. Noroi är riktigt bra! Jag hittade den för fyrtio spänn på wowhd och jag behöver väl knappast tillägga att den var värd varenda krona.

Dark Water (2002)

Det blev av någon anledning aldrig av att jag såg Dark Water när den kom. Sedan tröttnade jag på vitmålade barn med långt svart hår och förvrängda kroppspositioner. Nu är det tioårsjubileum för Honogurai Mizu No Soko Kara som är filmens japanska titel och jag hittade filmen för en tia på nätet. Bättre sent än aldrig.

Yoshimi skiljer sig från sin man och hamnar i en vårdnadstvist om deras 6-åriga dotter Ikuko. Mor och dotter flyttar in i en sunkig lägenhet trots dåliga vibbar men då Yoshimis före detta man sitter inne med känslig information från hennes förflutna, gör hon allt för att framstå i god dager. När de flyttat in märker de att det droppar vatten från taket i ett av rummen och ber vicevärden att fixa det men ingenting händer. Fuktskadan bara växer och växer och Yoshimi hör springande från ovanvåningen. Ikuko försvinner vid flera tillfällen upp på hyreshusets tak och Yoshimi börjar se ett barn som stämmer in på signalementet på en flicka som försvann för två år sedan.

Ringu var min introduktion till den nya vågen av japansk skräck och jag kommer ihåg att jag inte blev särskilt imponerad. Den var alldeles för rörig och jag fattade aldrig riktigt vem som var vem men historien var intressant och den amerikanska nyinspelningen blev mot alla odds riktigt bra. Vad som däremot imponerade mig var den amerikanska nyinspelningen av The Grudge (nej jag har inte sett originalet) som verkligen skrämde skiten ur mig. Sen tröttnade jag på allt som hade med japansk skräck att göra och sedan dess har jag inte sett många filmer från det landet. I samma veva som Ringu och The Grudge regisserade Hideo Nakata filmen Dark Water. Den fick väldigt bra kritik och även den blev uppköpt av Hollywood men som sagt, det blev aldrig av att jag såg den. Regissören Hideo Nakata har tidigare regisserat de första två filmerna i Ringu-serien samt den amerikanska nyinspelningen The Ring Two. Här använder sig Nakata av samma sorts skrämselteknik som tyvärr inte känns särskilt effektiv längre. Jag har sett det för många gånger nu och kan utan några större svårigheter räkna ut vad som ska hända, när det ska hända. Stämning och atmosfär är det däremot inget fel på, det ligger en tung hinna av obehag filmen igenom. Jag var beredd på renodlad skräck men istället blev jag serverad ett psykologiskt drama där filmens fokus ligger på en moders smärtsamma barndomsminnen från hennes föräldrars skilsmässa och rädslan att ge dottern en liknande uppväxt. Tyvärr blir det lite övertydligt ibland och filmen sackar i tempo efter ett tag. Japanerna är bra på historier om vidskepelse och spöken men oftast brukar det bli rörigt och svårt att hänga med i svängarna. Dark Water känns inte alls rörig utan är en rakt berättad historia. Det är en bra film, problemet är bara att den inte skrämmer mig.