Cannibal Holocaust (1980)

När ett gäng dokumentärfilmare försvinner i Amazonas djungel lämnar professor Harold Monroe New York för att försöka hitta dem. Djupt inne i det gröna infernot finner han filmteamets barskrapade skelett och teamets filmrullar som mirakulöst har klarat sig. Harold tar med sig inspelningarna hem och vad han får se är fruktansvärt.

”Today people want sensationalism; the more you rape their senses the happier they are.”

Dagen efter att Lunds Fantastiska Filmfestival drog igång för tjugonde gången besökte den italienska regissören Ruggero Deodato festivalen där han introducerade sitt tidlösa mästerverk Cannibal Holocaust på biografen Kino. Jag anlände till Lund strax innan åtta och efter ett kort besök på en nyöppnad vinylbutik så vandrade jag till Stadshallen där Deodato befann sig för att signera prylar och träffa sina beundrare. Efter två signerade dvder och ett foto tillsammans med honom och ett kort besök på krogen så var det äntligen dags för Cannibal Holocaust. Ruggero Deodato var på plats för att prata lite om sin omtalade rulle innan mörkret la sig i salongen och jag sjönk ner i biofåtöljen. Jag hade smusslat in en fickplunta med J&B whisky och i goda vänners sällskap såg jag Cannibal Holocaust på vita duken för första gången.

“I wonder who the real cannibals are.”

Det var säkert femton år sedan jag såg filmen senast men ändå så var den färsk i minnet. Det är få filmer som har gjort ett så stort intryck på mig som Cannibal Holocaust. Första gången jag såg den så förväntade jag mig ett våldsamt djungeläventyr och var inte alls förberedd på vad som skulle utspela sig under de kommande nittio minuterna. Jag tänker inte ens ta upp de omtalade autentiska djurvåldsscenerna. De är vidriga och jag tycker inte om dem, vi lämnar det där. Cannibal Holocaust är en grym film och en omtumlande upplevelse än idag. Upplägget är banbrytande och The Blair Witch Project har mycket att tacka Cannibal Holocaust för som får alldeles för lite cred för introduktionen av found footage genren. Specialeffekterna är fortfarande bland de mest realistiska jag har sett och de skoningslösa sekvenserna som avlöser varandra är inte helt lätta att sitta igenom. Det finns nog ingen som har sett filmen som har glömt otrohetsbestraffningen, aborten, den spetsade kvinnan eller kastreringen. Cannibal Holocaust är en obarmhärtig skildring av människans ondska och även fast filmen innehåller några ljuspunkter, ofta involverade en majspipa, så är det en becksvart skapelse som har åldrats med värdighet. Det går inte att prata om Cannibal Holocaust utan att nämna Riz Ortolanis musik. Den är vansinnigt bra och pendlar skickligt mellan att vara sorgset vemodigt till skrämmande otäckt. Cannibal Holocaust är kannibalfilmernas moder och en av mina absoluta favoritfilmer. Ruggero Deodato skrev filmhistoria nittonhundraåttio. Det är en tidlös klassiker och en film som ständigt kommer att återupptäckas och chockera nya generationer av filmtittare över hela världen.

Killer Crocodile (1989)

Någon förorenar träsket i en liten by någonstans på Kanarieöarna. Ett gäng djur- och naturvänner bestämmer sig för att till varje pris hitta vilka som ligger bakom. När de upptäcker radioaktivt avfall som ligger dumpat i vattnet, beger de sig till byns domare för att beklaga sig. Domaren som också fungerar som lagens man är en hal orm som ger blanka fan i vad som händer så länge det ramlar in kosing på kontot och skickar iväg trädkramarna. Byn får emellertid annat att tänka på då en jättestor och jättehungrig krokodil gömmer sig i träsket.

”What do you expect? That place is all quicksand, snakes, crocodiles. It takes a special breed to make it in there. You guys look a little soft.”

Aldrig tidigare har jag sett monstret göra entré så fort i en liknande film. I den italienska djurskräckfilmen Killer Crocodile tar det endast fjorton sekunder innan besten för första gången visar sig. Efter det dröjer det bara några minuter innan krokodilen simmar iväg med en badande tös medan pojkvännen spelar gitarr på stranden. Innan filmtiteln dyker upp hinner krokodilen även med att skrämma livet ur två fiskare – en minst sagt stark inledning! Sedan lugnar filmen ner sig något men det händer hela tiden lite smågrejer med jämna mellanrum och sista halvan öser på med lite slafsigare inslag. Killer Crocodile är inte överdrivet våldsam men den levererar precis det den ska och attacksekvenserna är riktigt intensiva. Den stora gummikrokodilen ser väl inte direkt realistisk ut. När den ligger och flyter i vattnet ser den mest ut som en trädstam men det gör den inte mindre cool. Dessutom vrålar den när den attackerar och det är ju alltid ett plus.

”Hey you guys. You can come inside the tent and we can do a photosession for Hustler Magazine. Too bad I forgot to bring my flash.”

Killer Crocodile lånar friskt från genrens alla klichéer. Redan i inledningen använder den knepet med att låta filmkameran vara hälften under vattnet för att föreställa krokodilens synvinkel samtidigt som den Jaws-inspirerade dum-dum-dum-dum-musiken spelas. Som grädden på moset får vi även träffa på jägaren Joe som ger sig iväg efter besten. Självklart vet Joe allt om krokodiler (och allt annat med för den delen). Han lär oss till och med att krokodiler tar illa upp om man verbalt förolämpar dem, och det är ju nyttig kunskap om man någon gång skulle råka stöta på detta monster. Killer Crocodile levererar inte en direkt banbrytande historia men även fast vi har sett liknande händelseförlopp mer gånger än jag kan räkna är det alltid lika underhållande. För filmens historia står, utöver filmens regissör Fabrizio De Angelis, mannen bakom manus till mängder av Lucio Fulci, Lamberto Bava och Ruggero Deodatos filmer - Dardano Sacchetti. Karaktärernas vilda teorier, frågeställningar och brist på moral (mer än när det passar dem själva) är härligt att bevittna och deras helidiotiska beteende slår huvudet på spiken. Tillvägagångssättet när det är game over för krokodilen är helt fantastiskt och borde hamna på listan över de häftigaste finalerna i en djurskräckfilm någonsin. Killer Crocodile är inte den bästa filmen i genren men den är långt från den sämsta och fyller sin funktion genom att leverera hjärndöd underhållning och ett fräckt gummimonster. Jag känner redan ett sug efter att se Killer Crocodile 2.

Treevenge (2008)

Treevenge är en fantastisk kortfilm av regissören Jason Eisener som senare gav oss Hobo With A Shotgun. Det är en kortfilm som inleds med Riz Ortolani's fantastiska öppningsmusik från Cannibal Holocaust. Treevenge berättar sedan historien om ett gäng julgranar som får nog och hämnas, efter att år efter år blivit nedhuggna bara för att människan ska få fira jul i några veckor.
Treevenge levererar de mest underhållande 16 minuterna jag sett på år och dagar. Jag såg den för första gången förra julen och nu såhär i juletid kom jag att tänka på den igen och såg till min förtjusning att den finns på youtube. Treevenge är min nya jultradition!

Här kan ni se kortfilmen i sin helhet på youtube:

Drive (2011)

En namnlös stuntman i Los Angeles extraknäcker som bilförare vid olika brott. Hans granne Irene och hennes son blir hans enda sällskap utanför jobben. När Irenes man kommer ut från fängelset och blir pressad på pengar ställer namnlös upp och hjälper till. Allt går åt helvete och snart har han maffian i hälarna och alla runt omkring honom svävar i fara.

Drive är dansken Nicolas Winding Refn’s debut i Hollywood, och vilken debut! Historien i sig är inte mycket att prata om då man har sett det förr men det är allt runt omkring som är så otroligt bra. Ryan Gosling är fullkomligt lysande i huvudrollen och spelar den namnlösa föraren med en otrolig nerv, hans övergång från charmtroll till skogstokig vilde är lysande. Gosling visar åter igen att han är en av filmvärldens mest intressanta skådespelare just nu. Det är inte bara Gosling som är bra, Breaking Bad’s Bryan Cranston, Mad Men's Christina Hendricks, Carey Mulligan (som jag funnit bedårande ända sedan jag såg henne i mediokra An Education), Ron Pearlman och Albert Brooks, alla gör strålande jobb. Till och med de minsta birollerna imponerar. Det är fingertoppskänsla filmen igenom. Vad som höjer Drive ytterligare ett snäpp är den elektroniska musiken som lägger ett vemod likt en slöja över filmen. Musiken är så pass bra att det är det enda som snurrat på min stereo sedan filmen tog slut. Jag kan, som de flesta redan gjort, skriva sida upp och sida ner om hur bra Drive är men jag stannar här. Drive är årets bästa film!