Deranged (1974)

Ezra Cobb lever ensam tillsammans med sin mor sedan fadern dog när Ezra var åtta år gammal. När modern får en stroke tar Ezra ner henne på bottenvåningen för att hela tiden vara henne nära, mata henne och trösta henne. För grannarna är Ezra den perfekta sonen men när modern dör så rasar hans värld samman totalt. Ezra vägrar att inse att hon är död och efter ett års tid så brister hans förnuft totalt och han beger sig till kyrkogården för att ta med sig henne hem igen…

”After that, Ezra made many visits to the graveyard, bringing home bodies, or parts of bodies, to keep his mother and himself company. He was a ghoul, a necromaniac, a defiler of the dead, but he had not yet turned his sickness on a living victim. It was only a matter of time until he did.”

Deranged (som bär undertiteln The Confessions of a Necrophile) berättar samma historia som inspirerat filmmakare runt om i världen under de senaste femtio åren. Psycho kom först och efter det följde flera filmer som blivit hyllade genom åren där de mest kända exemplen är The Texas Chain Saw Massacre och The Silence of the Lambs. Deranged anses dock (innan In the Light of the Moon kom) som den mest ackurata versionen av vad som verkligen hände i Wisconsin under nittonhundrafemtiotalet. I Deranged valde filmskaparna dock att byta Ed Geins namn till Ezra Cobb och vissa sekvenser lades till för att göra berättelsen ännu mer fasansfull.

”The motion picture you are about to see is absolutely true. Only the names and the locations have been changed.”

Deranged inleds med att en reporter berättar för tittaren att historien som följer är sann och följer händelserna i detalj. Reportern dyker upp med jämna mellanrum i filmen för att klargöra vad som har hänt och vad som kommer att hända och detta skyndar på historien utan att det känns stressat. Detta skapar en dokumentär känsla som gör filmen ännu mer chockerande. Jag hade helt glömt detta inslag och även fast vissa verkar tycka att detta förstör upplevelsen något så tycker jag tvärt om att det snarare hjälper historien. Deranged har en nerv som många andra exploitationsfilmer saknar och jag vill inte ens placera Deranged i exploitation eller skräckfilmsfacket. Det är mer ett becksvart skräckdrama som verkligen vågade tänja på gränserna. Det är skitigt och dystert och filmen utspelar sig hela tiden i ett kalt och iskallt landskap. Orgelmusik är den enda musiken som spelas i filmen (med undantag för en countrydänga i bilstereon) och med tanke på filmens tema är det ett otroligt passande soundtrack. Deranged är en väldigt mörk film om en totalt hänsynslös mördare samtidigt som den även berättar en tragisk och sorgsen historia om saknad och längtan efter kärlek. Ezras moder var den enda människa som Ezra hade en ordentlig relation till och fick under hela sin uppväxt lära sig att kvinnan var roten till all ondska och att han inte kunde lita på någon med undantag för en av moderns väninnor som var så överviktig att hon inte skulle försöka utnyttja honom. Efter moderns död väcks nyfikenheten till det motsatta könet till liv men inte så som majoriteten blir nyfiken på det.

"Remember what I've always told you: The wages of sin is gonorrhea, syphilis, and death."

Harvey Keitel provspelade för rollen som Ezra Cobb men även fast han är en fantastisk skådespelare så kan vi tacka gudarna för att Roberts Blossom knep rollen. Han är fullkomligt lysande som Ed, förlåt, Ezra Cobb. Han levererar ett personporträtt så knivskarpt att man nästan blir mörkrädd. Filmen innehåller en rad ruggiga sekvenser (Tom Savinis andra jobb med specialeffekter) där skeden i kraniet och den avslutande slakten som antyds på filmens omslag är otroligt effektiva. Bob Clark (Black Christmas), som i senare intervjuer medgett att han i högsta grad var involverad i filmen, ville inte vara associerad med Deranged när den släpptes lös till den oförberedda publiken. När den kom tyckte han att den var alldeles för mörk och att chanserna var stora att den skulle kunna skada hans framtida karriär inom filmindustrin och tog bort sitt namn som en av filmens producenter. Deranged är ingen kul eller underhållande skräckfilm med billiga hoppa-till sekvenser utan en resa in i en människans djupaste mörker och där stannar den hela tiden och antyder aldrig att historien ska få ett lyckligt slut. Deranged är en fantastisk film, ett kolsvart skoningslöst mästerverk som än idag inte har förlorat någonting av sin kraft. Arrow Video har gjort ett strålande jobb och deras blu-ray/dvd är utan tvekan ett av förra årets absolut bästa filmsläpp!

Christine (1983)

Arnie Cunningham är sjutton år gammal. Han är begåvad men har utseendet emot sig och i skolan är han klassad som en nörd. Hans bästa vän Dennis Guilder står dock upp för honom i vårt och torrt och är Arnies raka motsats. Han är en stilig ung man och omåttligt populär, dessutom spelar han i skolans fotbollslag. En dag när de är ute och kör blir Arnie förälskad - i en Plymouth av årsmodellen nittonhundrafemtioåtta som blivit tilldelad namnet Christine. Christine är en rishög men det ser inte Arnie utan köper bilen för en hutlös summa pengar. Sakta förändras Arnie och tar avstånd från Dennis och blir alltmer aggressiv. Allt fokus går åt Christine som i en rasande fart antar sitt forna utseende. Arnie känner en mystisk dragning till Christine medan alla andra känner ett obehag gentemot henne. Arnie förvandlas till en ensamvarg samtidigt som det står klart att Christine är en skapelse av ondska, och de som gör Christine illa går alla fruktansvärda öden till mötes.

”Brand new she was. She had the smell of a brand-new car. That is just about the finest smell in the world. Except maybe for pussy.”

Redan innan Christine var publicerad började inspelningarna av filmen då Stephen King var på toppen av sin popularitet, allt han skrev lockade filmindustrin. John Carpenter som precis kommit ut med sin senaste film The Thing (som blev något av en finansiell besvikelse) letade efter ett nytt projekt att sätta tänderna i och tackade snabbt ja till att regissera Stephen Kings senaste skapelse.

“You better watch what you say about my car. She's real sensitive.”

Christine känns som en mellanbok. Språket är inte alls lika välutvecklat som i många andra av Kings romaner och det är en historia som skulle ha tjänat på att kortas ner med ett par hundra sidor (något jag annars inte brukar känna när jag läser hans böcker). Jag gillar historien om den besatta djävulsbilen Christine men den känns något oinspirerad. Jag saknar en bakgrundshistoria till Christines ondska. Vi får tidigare katastrofala händelser berättade för oss i förbifarten genom korta tillbakablickar men aldrig ett varför. I filmen valde de att lägga till en sekvens i början där bilen redan från ”födseln” orsakar förödelse bland personalen (samtidigt som George Thorogood & The Destroyer´s Bad to the Bone spelas), vilket jag tycker är helt onödigt och det blir istället övertydligt. Christine är varken en dålig bok eller film men den tillhör inte mina favoriter bland Kings böcker eller Carpenters filmer. Jag kan dock inte tänka mig en bättre regissör för jobbet. Carpenter lyckas skapa en skön atmosfär och hans egenkomponerade musik är som vanligt lysande. Filmens övriga soundtrack består av gamla femtiotalsdängor där klassiker spelas i passande situationer (Keep A-Knockin’ med Little Richard är klockren i sitt sammanhang). 

Alla skådespelare passar perfekt in i sina roller och är utmärka visualiseringar av sina förebilder. Undantaget är Arnie som ser lite för bra ut i jämförelse med boken då han här fått stora glasögon som får symbolisera fulhet istället för ett acnedrabbat ansikte. William Ostrander som spelar Buddy Repperton ser ut som en farlig John Travolta och är perfekt som elak gängledare. Vart tog han vägen? Historien flyter på bättre i filmen än i boken och de hundrafem minuterna springer iväg av bara farten, jag har aldrig tråkigt. De ändringar som gjorts eller slopats och de händelseförlopp som modifierats fungerar bra och är ingenting som stör. Det enda jag kan sakna är Arnie och Christines långsamma förvandling och koppling till LeBay samt det förbjudna förhållandet mellan Dennis och Leigh (som får ta upp större plats i filmens bortklippta scener). Filmens slut känns lite hastigt och får mig att ännu en gång sakna LeBays inblandning, dessutom känns polisens (den alltid lika bra Harry Dean Stanton) medverkan i filmatiseringen helt onödig. Romanen är en ofta våldsam historia men i filmform är det en blodfattig skapelse, så pass blodfattig att för att förhindra en elvaårsgräns slängde filmbolaget in lite fula ord här och där. Morden är helt ändrade från de i boken och är inte i närheten lika effektiva och brutala. I filmen känns de istället ganska tråkiga och oinspirerade. Specialeffekterna under Christines självhelande process är dock fortfarande imponerande. Christine är verkligen inte en dålig historia men det räcker att se filmen, om man inte är en Stephen King-narkoman då vill säga.