Deranged (1974)

Ezra Cobb lever ensam tillsammans med sin mor sedan fadern dog när Ezra var åtta år gammal. När modern får en stroke tar Ezra ner henne på bottenvåningen för att hela tiden vara henne nära, mata henne och trösta henne. För grannarna är Ezra den perfekta sonen men när modern dör så rasar hans värld samman totalt. Ezra vägrar att inse att hon är död och efter ett års tid så brister hans förnuft totalt och han beger sig till kyrkogården för att ta med sig henne hem igen…

”After that, Ezra made many visits to the graveyard, bringing home bodies, or parts of bodies, to keep his mother and himself company. He was a ghoul, a necromaniac, a defiler of the dead, but he had not yet turned his sickness on a living victim. It was only a matter of time until he did.”

Deranged (som bär undertiteln The Confessions of a Necrophile) berättar samma historia som inspirerat filmmakare runt om i världen under de senaste femtio åren. Psycho kom först och efter det följde flera filmer som blivit hyllade genom åren där de mest kända exemplen är The Texas Chain Saw Massacre och The Silence of the Lambs. Deranged anses dock (innan In the Light of the Moon kom) som den mest ackurata versionen av vad som verkligen hände i Wisconsin under nittonhundrafemtiotalet. I Deranged valde filmskaparna dock att byta Ed Geins namn till Ezra Cobb och vissa sekvenser lades till för att göra berättelsen ännu mer fasansfull.

”The motion picture you are about to see is absolutely true. Only the names and the locations have been changed.”

Deranged inleds med att en reporter berättar för tittaren att historien som följer är sann och följer händelserna i detalj. Reportern dyker upp med jämna mellanrum i filmen för att klargöra vad som har hänt och vad som kommer att hända och detta skyndar på historien utan att det känns stressat. Detta skapar en dokumentär känsla som gör filmen ännu mer chockerande. Jag hade helt glömt detta inslag och även fast vissa verkar tycka att detta förstör upplevelsen något så tycker jag tvärt om att det snarare hjälper historien. Deranged har en nerv som många andra exploitationsfilmer saknar och jag vill inte ens placera Deranged i exploitation eller skräckfilmsfacket. Det är mer ett becksvart skräckdrama som verkligen vågade tänja på gränserna. Det är skitigt och dystert och filmen utspelar sig hela tiden i ett kalt och iskallt landskap. Orgelmusik är den enda musiken som spelas i filmen (med undantag för en countrydänga i bilstereon) och med tanke på filmens tema är det ett otroligt passande soundtrack. Deranged är en väldigt mörk film om en totalt hänsynslös mördare samtidigt som den även berättar en tragisk och sorgsen historia om saknad och längtan efter kärlek. Ezras moder var den enda människa som Ezra hade en ordentlig relation till och fick under hela sin uppväxt lära sig att kvinnan var roten till all ondska och att han inte kunde lita på någon med undantag för en av moderns väninnor som var så överviktig att hon inte skulle försöka utnyttja honom. Efter moderns död väcks nyfikenheten till det motsatta könet till liv men inte så som majoriteten blir nyfiken på det.

"Remember what I've always told you: The wages of sin is gonorrhea, syphilis, and death."

Harvey Keitel provspelade för rollen som Ezra Cobb men även fast han är en fantastisk skådespelare så kan vi tacka gudarna för att Roberts Blossom knep rollen. Han är fullkomligt lysande som Ed, förlåt, Ezra Cobb. Han levererar ett personporträtt så knivskarpt att man nästan blir mörkrädd. Filmen innehåller en rad ruggiga sekvenser (Tom Savinis andra jobb med specialeffekter) där skeden i kraniet och den avslutande slakten som antyds på filmens omslag är otroligt effektiva. Bob Clark (Black Christmas), som i senare intervjuer medgett att han i högsta grad var involverad i filmen, ville inte vara associerad med Deranged när den släpptes lös till den oförberedda publiken. När den kom tyckte han att den var alldeles för mörk och att chanserna var stora att den skulle kunna skada hans framtida karriär inom filmindustrin och tog bort sitt namn som en av filmens producenter. Deranged är ingen kul eller underhållande skräckfilm med billiga hoppa-till sekvenser utan en resa in i en människans djupaste mörker och där stannar den hela tiden och antyder aldrig att historien ska få ett lyckligt slut. Deranged är en fantastisk film, ett kolsvart skoningslöst mästerverk som än idag inte har förlorat någonting av sin kraft. Arrow Video har gjort ett strålande jobb och deras blu-ray/dvd är utan tvekan ett av förra årets absolut bästa filmsläpp!

Maniac (1980)

Frank Zito är en sargad själ. Han plågas av moderns övergrepp under sin barndom vilka har skapat en minst sagt skev bild av kvinnan hos Frank. Brottandes mot sina demoner stryker han nattetid runt i New York och skalperar kvinnor. Därefter tar han med sina troféer hem för att pynta sitt enda sällskap, skyltdockor. När Frank träffar den vackra fotografen Anna blir han förälskad och allt verkar förändras till det bättre, eller?

” I know, but to me things change. People die. But in a picture or painting, they're yours forever.”

Nu när nyinspelningen av Maniac är på tapeten kändes det som rätt tillfälle att ännu en gång stifta bekantskap med den gravt traumatiserade mördaren Frank Zito. Jag tror bara att jag sett Maniac en eller två gånger tidigare och det är inte mycket jag kommer ihåg från filmen. Maniac är regissören William Lustigs första ”riktiga” film. Tidigare regisserade han de båda vuxenfilmerna The Violation of Claudia och Hot Honey under pseudonymen Billy Bagg. I huvudrollen ser vi Joe Spinell, som även står för filmens manus och han är fullkomligt lysande i sitt porträtt av seriemördaren Frank.

” I will never, ever, let them take you away from me. You're mine now forever. And, I'm so happy.”

Maniac målar upp en deprimerande och kaotisk nedåtspiral av en störd individ. Allt runtomkring honom är skitigt, grått och trist och Lustig lyckas fånga en mörk version av New Yorks gator, fyllda av förruttnelse och misär. Det finns inte en enda ljus punkt i filmen och det lilla hopp som inges när Frank träffar Anna (bondbruden Caroline Munro från The Spy Who Loved Me) är som bortblåst minuterna senare. Frank är en mördare, han kan inte stoppas med livet i behåll och det vet vi redan från början. Den otäcka musiken och den brutala affischen får filmen att framstå som en slasherfilm men det är mycket mer än så, det är en studie i totalt förfall. Maniac är en händelserik historia som blandar dramatik, skräck och thriller och knyter ihop elementen på ett utomordentligt sätt. Det är en ångestladdad djävulsfärd, en enkelbiljett till helvetet. Maniac är förbannat spännande och en otroligt våldsam och blodig historia och det är inte konstigt att den orsakade ramaskri när den släpptes lös på biograferna. Tom Savinis (som själv dyker upp och får skallen bortblåst i filmens bästa scen) specialeffekter är som vanligt superba och bland det bästa han har gjort under sin karriär. Under sekvensen i tunnelbanan när sjuksköterskan springer för sitt liv blir det ofrivilligt psykologiskt när den tomma perrongen under tågets framrusande visar väntande passagerare som egentligen inte ska vara där. Detta beror på att under många av de scener som spelades in hade filmskaparna inte tillåtelse att filma så allt var tvunget att ombesörjas i all hast. För personer som har ögonen med sig kan detta kanske upplevas som b men jag tycker enbart att det förhöjer paranoian och otäckkänslan. Jag har svårt att se hur Elijah Wood ska kunna axla Spinells roll men även fast det inte känns som att det behövs en nyinspelning av ett redan fulländat mästerverk ska det bli intressant att se slutresultatet. Maniac är en av de absolut bästa seriemördarfilmer som gjorts och det är synd att den tilltänkta uppföljaren Maniac 2: Mr. Robbie aldrig blev förverkligad då kortfilmen som spelades in är riktigt lovande.

Django Unchained (2012)

Quentin Tarantino har inspirerats av gamla b-filmer under hela sin karriär och hans filmer osar av vad som en gång visades på drive-in biograferna. Han hyllar vad de flesta kallar för dålig smak och visar öppet och ofta sin kärlek till filmen och det syns i hans verk. Han har hjälpt bortglömda stjärnor tillbaka till rampljuset och fått filmtittare att inse att bara för att en film klassas som B, C eller D behöver det inte betyda att det är dåligt. Han blev uppmärksammad när hans Reservoir Dogs gjorde debut för tjugo år sedan men det var inte förrän två år senare som han blev älskad och geniförklarad av hela världen för sin Pulp Fiction. Mycket har hänt sedan dess och han tar god tid på sig mellan filmerna. Varje gång en ny skapelse signerad Tarantino blir aktuell håller kritiker och beundrare andan och börjar spekulera om vad som komma skall. Det har gått tre år sedan hans senaste film, Inglourious Basterds, hade premiär och nu är det äntligen dags igen. Denna gång hoppar vi tillbaka till mitten av artonhundratalet, två år innan det amerikanska inbördeskriget och blir serverade en nästan tre timmar lång västernfilm som utspelar sig i den amerikanska södern där slaveriet står i centrum.

Året är artonhundrafemtionio och en fängslad samling slavar går genom ett kallt Texas. Plötsligt bryts tystnaden när den tyska tandläkaren och prisjägaren King Schultz ber om att få köpa en av slavarna. Han vill ta slaven Django med sig för att med hans hjälp peka ut tre bröder som är efterlysta för mord. I gengäld vinner Django sin frihet och en mindre summa pengar. Django som har egna ouppklarade affärer med de efterlysta mördarna antar uppgiften och de ger sig av. När uppdraget är avklarat är Django en fri människa och då Schultz ser talang hos Django slår de sina kloka huvuden samman och lämnar över lik i utbyte mot betalning till lagens män. Django har en dröm om att återförenas med sin fru som han skiljdes från vid en slavmarknad i Mississippi. Han får reda på att hon befinner sig på det ökända bomullsplantaget Candyland och långsamt sätts en plan i verket om att frita hans älskade Broomhilda von Shaft.

“Let me get this straight: Your slave wife speaks German and her name is Broomhilda von Shaft?”

I Quentin Tarantinos filmer finns det alltid mängder av referenser till filmer han beundrar och Django Unchained är inget undantag. Titeln är en hyllning till Sergio Corbuccis film Django från nittonhundrasextiosex med Franco Nero i titelrollen. Nero själv dyker upp i en kort sekvens halvvägs in i filmen under ett mandingo-slagsmål och då Jamie Foxx presenterar sig och förklarar att bokstaven D är tyst i hans namn säger Nero ”jag vet” och går där ifrån. Tarantino har även valt att använda originalfilmens titelmelodi när Django Unchained drar igång. Där tar dock likheterna med Corbuccis film slut och en annan tar vid. Tarantino har valt att berätta en helt annan historia och Django Unchained är den bästa film han gjort sedan Kill Bill, eller kanske någonsin.

"They ain't never seen a nigger on a horse.”

Det har varit mycket snack om att Tarantino varit sugen på att göra en giallo eller en slasherfilm och jag tror att det var därför jag blev något besviken på Inglourious Basterds när jag såg den på bio. Jag tyckte att filmen var väldigt bra men det var någonting jag saknade, någonting i stil med just det som Django Unchained har. Tysken Christoph Waltz tyckte jag (precis som alla andra) var otroligt bra och hans insats belönades inte helt otippat med en oscar. Tarantino älskar honom och Waltz var en självklarhet för hans nya film. Även fast det är Django som är huvudpersonen stjäl Waltzs karaktär King Schultz hela showen. Han är om möjligt ännu bättre i Django Unchained. Alla inblandade i filmen är fullkomligt lysande och det är inte svårt att förstå varför Leonardo DiCaprio har blivit nominerad för sin roll som Calvin Candie i årets Oscarsgala. Hans karaktär är så långt som det bara går från hans tidigare gestaltningar men han briljerar i varenda scen. Jag har varit otroligt trött på allt som har att göra med Samuel L. Jackson de senaste åren. Han har ju inte gjort någonting vettigt sedan tja, Pulp Fiction. Nu är jag beredd att förlåta honom för alla taskiga rollprestationer för här är han överdjävligt bra som den skenheliga ”house niggern” Stephen. Jamie Foxx är den som imponerar minst men det beror nog mest på att han inte fått de bästa replikerna för de flesta skådespelarna skulle inte vara någonting om det inte vore för den knivskarpa dialogen. Jag skrattar och sätter i halsen om vartannat och även historiens värsta förbrytare får mig att röra på smilbanden. Den utdragna scenen när de lakanförsedda rötäggen, som har svårigheter med att se genom de små hålen, planerar att mörda Schultz och Django är det roligaste jag sett på väldigt länge. Som sagt är dialogen alldeles lysande och om Scarface var filmen som använde sig av ordet ”fuck” flest gånger vinner nog Django Unchained tävlingen när det kommer till användandet av skällsordet ”nigger”. Tarantino kan emellertid sin sak och det blir aldrig rasistiskt eller hatiskt. Våldet är överdrivet och varenda pistolkula som genomborrar en människa lämnar litervis av den röda sörjan efter sig, precis som i de gamla italienska spaghettivästernfilmerna från sextio- och sjuttiotalet. Musiken är som vanligt otroligt bra och blandningen av gammal filmmusik och nutida skapelser i alla tänkbara genrer gör upplevelsen ännu mer njutbar.

Allt är otroligt snyggt och det är en film man bör uppleva i biosalongen för bästa möjliga upplevelse. När jag såg Hobbit för några veckor sedan satt jag och vände och vred mig i biofåtöljen och hoppades gång på gång att eftertexterna skulle börja rulla. Django Unchained varar ungefär lika länge som Hobbit men här ville jag inte att filmen skulle ta slut, inte en enda minut kändes överflödig och när filmen var slut ville jag sitta kvar och se den igen. Django Unchained är det bästa jag sett på väldigt länge och om den inte kommer att bli min favoritfilm från 2013 måste ett större mirakel inträffa. Django Unchained är fullkomligt lysande och förtjänar en klockren femma i betyg!

Martin (1976)

George A. Romero är hedersgäst på årets upplaga av Lunds Fantastisk Filmfestival och i samband med detta visar de två av hans filmer på den vita duken, Martin och Night of the Living Dead. Jag passade på att se Martin i en salong fylld av likasinnade på Stadsteatern.

Martin tar tåget till Pittsburgh för att bo tillsammans med sin farbror Cuda och sin kusin Christina. Han gör rätt för sig genom att arbeta i farbroderns handelsbutik och levererar varor till affärens kunder. Farbrodern är en djupt troende katolik och han är övertygad om att Martin är Nosferatu personifierad och vill förgöra honom och frigöra släkten från sin förbannelse. Helt fel har han inte då Martin släcker sin blodstörst på vackra kvinnor när hans hunger blir för stor. Martin drogar dem med sömnmedel och skär upp deras handleder för att dricka deras blod. Men Martin är en plågad ung man, trots att han hävdar att han är 84 år gammal, som i desperation efter insikt och förståelse om vad och vem han är, ringer till den lokala radiostationen för att bekänna sina böjelser och tankar.

“You want me here for sex, don't you. I never really did it before, I was always too shy. But I've decided I'd really like to do it with you.”

Martin är en av de få George A. Romero-filmer jag inte sett tidigare. Jag har börjat att se den vid flera tillfällen men det har aldrig blivit av att jag fullföljde vad jag påbörjade av någon oförklarlig anledning. Enligt Romero, som själv stod för presentationen av filmen, är Martin den film han är mest nöjd med och det är kanske inte så svårt att förstå när man ser den. Filmen känns personlig och den tar upp många tankar som cirkulerar i en ung mans huvud. Viljan att passa in, sökandet efter sin identitet och rädslan inför sexuella möten, allt skildrat med glimten i ögat och en stor portion svart humor. John Amplas är mycket bra i rollen som Martin och det är kul att se Tom Savini (som också står för special effekterna) i sin debutroll. Romeros (som själv dyker upp i rollen som dem The Exorcist-gillande prästen Howard) regi är oklanderlig där hans fokus ofta ligger på små detaljer i omgivningen istället för vad som egentligen borde vara fokus och det är fascinerande att se. Ibland känns det nästan poetiskt. Vissa scener som kvinnan och hennes älskare och finalsekvensen är utomordentliga och är bland det bästa som regissören har presterat. Jag måste erkänna att jag blev något besviken på filmen då jag fått för mig att det skulle vara en renodlad skräckfilm, det är den ju inte. Det är däremot ett välspelat drama som trots en tajt budget lyckas hålla mitt intresse uppe och jag är övertygad om att Martin är en film som kommer att växa med åren och som jag kommer att återse flera gånger i framtiden. 

Friday the 13th (1980)

Sommarkollot Camp Crystal Lake är på väg att öppna igen efter att det varit stängt i över 20 år. 1957 drunknade en liten pojke vid namn Jason när några lägerledare valde att ha sex istället för att vaka över den lilla pojken i plurret. Året efter mördas två lägerledare och kollot stängs. Många försök gjordes genom åren att öppna stället igen men någonting satte hela tiden käppar i hjulet. Nu, 1980 är det dags för ytterligare ett försök och några ungdomar förbereder och städar upp området innan portarna öppnas för en ny skara barn. Det blir dock inte som de tänkts sig utan lägerledarna får uppleva ett skräckfyllt dygn då de en efter en faller offer, på de mest fruktansvärda sätt, för en galen mördare.

“Kill her, Mommy! Kill her! Don't let her get away, Mommy! Don't let her live!”

Jag tröttnar aldrig på att se om någon av Friday the 13th filmerna och när dagen i ära faller in är det ett perfekt tillfälle att återbesöka valfri del i serien. Då min sambo inte har sett mer än ”den när dom är i stan” tyckte jag att det var lika bra att låta henne bekanta sig med filmen som startade allt. Filmen där vi får reda på hur allting började och där vi får träffa modern till allas vår favoritmassmördare Jason. 

“You're doomed! You're all doomed!”

Ni som känner mig eller följer min blogg kan inte ha undgått att uppmärksamma att jag är ett stort fan av filmserien och jag kan inte räkna på mina fingrar och tår hur många gånger jag sett filmerna. Det finns nog heller ingen som har något som helst intresse av skräckfilm som har kunnat missa att se i varje fall någon del i filmserien. Alla vet ju vid detta laget att detta inte är en Jasonfilm (den enda tillsammans med del 5 där han inte innehar huvudrollen) utan att det är hans förkrossade och galna moder, Mrs. Voorhees, som springer runt och mördar oskyldiga ungdomar. Den första delen tillhör inte mina favoriter i serien men utan den första filmen skulle vi aldrig ha blivit introducerade för vår hockeymaskprydda vän. Det betyder inte att jag inte uppskattar den, tvärtom det är en förbannat bra slasherfilm. Musiken signerad Harry Manfredini är numera klassisk och specialeffekterna av Tom Savini är som vanligt mycket bra. Man kunde inte tro att Kevin Bacon bara några år senare skulle gå vidare och bli flickfavorit i Footloose och sedan medverka i storfilmer som Sleepers och Mystic River eller i personliga favoriter som Tremors och Flatliners. Jag har alltid tyckt att Bacon är en gedigen skådespelare och det är kul att se honom här i en tidig roll och i filmens kanske mest minnesvärda dödsscen. Friday the 13th är en tidlös skräckfilmsklassiker som är väl värd att återbekanta sig med lite då och då när datumet infaller. Dessutom är det en bra introduktion till filmserien som aldrig verkar vilja ta slut!

Här kan ni läsa mina recensioner av del 3, 4 och 8 i serien

Creepshow 2 (1987)

Unge Billy är ivrig att få lägga vantarna på det nya numret av Creepshow, dessutom väntar han på en specialbeställning av en köttätande venusflugfälla för att en gång för alla ta död på sina plågoandar. Under tiden berättar en tecknad figur i en källare (likt Crypt Keeper från Tales from the Crypt, vars säsonger jag recenserar här: 1 2 3 4) tre fasansfulla berättelser.

Den första heter Old Chief Wood’nhead.

I den dammiga småstaden Dead River driver den godhjärtade Ray en liten handelsbod tillsammans med sin fru Martha. Affärerna är lika döda som stadens namn men då handelsboden bär på många kära minnen vägrar mannen att stänga den. Utanför affären vaktar en träindian och när Ray och Martha en dag blir rånade och skjutna till döds vaknar indianen till liv för att ta hämnd.

Den andra historien går under namnet The Raft. 

Några ungdomar åker till en avskild sjö för att ta ett dopp och röka brass. De simmar ut till en avlägsen flotte och en mystisk ”oljefläck” dyker upp från ingenstans. Den visar sig ha en stor aptit på människor.

Den sista berättelsen är The Hitch-Hiker.

Annie har en affär med en prostituerad ung man och skyndar sig hem för att hennes make inte ska misstänka någonting. Bråttom som Annie har förlorar hon kontrollen över bilen och råkar köra ihjäl en liftare. Annie smiter från brottsplatsen men liftaren kommer tillbaka igen och igen och igen.

Långsjön

Segmentet The Raft var den första skräckfilmen jag såg och dessutom gav den mig rejäla mardrömmar under en längre tid. Jag kan inte ha varit mer än 8-9 år gammal och trots att min far strängt sagt åt mig att jag inte fick lov att titta på tv efter läggdags smög jag och min kusin upp och satte på tvn någon gång strax efter midnatt och bläddrade fram till kanalen FilmNet. The Raft hade precis börjat och jag tyckte mig känna igen platsen där den utspelade sig. Vi hade ett liknande ställe där jag växte upp. I den lilla byn Asarum, utanför den större staden Karlshamn, låg (och ligger fortfarande för den delen) en liten camping och insjö vid namn Långasjönäs. Om man går ner från campingens parkering kommer man först till de minsta barnens bad- och lekplats. Fortsätter man lite längre anländer man till ungdomarnas och de vuxnas badplats och där, ett 20-30 tal meter ute i vattnet, ligger en ensam flotte och guppar precis som i The Raft. Jag brukade låta min fantasi skena iväg och tänka; fanns det ondskefulla oljefläckar i verkligheten, till och med i lilla Asarum? Jag var vettskrämd för den platsen många år efter och det dröjde innan jag vågade hoppa i vattnet i Långasjönäs, än mindre simma ut till flotten. Nu är ju The Raft självklart inte lika skrämmande som den var då men det var The Raft som introducerade mig för otäcka historier på film och det är mycket tack vare den som jag fann min brinnande passion för skräckfilm. Alla har en förstafilm som de har starka minnen från, min var Creepshow 2. Jag behöver väl knappast säga att The Raft är min favoritdel? Vad som däremot förvånar mig är att jag än idag får en skön känsla av obehag när jag ser avsnittet. The Raft är fortfarande väldigt effektiv, trots att den egentligen är ganska så fånig. Nog om The Raft, nu går vi vidare till de andra historierna. Denna gång är det inte George A. Romero som står för regin (han står endast för manus) utan Michael Gornick, en kille som flera gånger tidigare jobbat som chefsfotograf till Romero men som nu långfilmsdebuterar. Han gör ett mycket bra jobb, ett så pass bra jobb att jag faktiskt inte saknar Romero det minsta och det trodde jag aldrig att jag skulle säga. Stephen King (som dyker upp i en mindre roll som lastbilschaffis) står även denna gång för historierna och innehållsmässigt håller de i jämförelse med Creepshow (recension HÄR) en mycket högre standard. Indianen som tar hämnd är fortfarande riktigt underhållande och liftaren som dyker upp och tackar för skjutsen om och om igen är, även om det inte är min favorit, ett kul bidrag. De tecknade sekvenserna mellan avsnitten var nog det som oroade mig mest för men än idag så fungerar de förvånansvärt bra, bättre än jag kom ihåg dem. Creepshow 2 vinner mycket på att ha en allvarligare och mörkare underton än sin föregångare och det är synd att de inte spann vidare på konceptet innan den tredje delen, som inte har något med de två första att göra, kom och förstörde allt. Det finns förmodligen bättre skräckantologier där ute och de flesta tycker nog att den första delen är den bästa men måste jag välja en film innehållandes kortrysare blir det Creepshow 2, utan tvekan. Jag tycker än idag, mer än 20 år efter det att jag såg filmen för första gången att Creepshow 2 är smått fantastisk!

Creepshow (1982)

En ung pojke läser ur skräckblaskan Creepshow och hans pappa blir vansinnig och slänger den i soporna. Pojken önskar honom all ondska i världen och tur som han har hämtar en döing tillbaka tidningen så att pojken kan läsa vidare. Den första historien han läser är Father’s Day. Bedelia (spelad av svenska Viveca Lindfors) tog hand om sin far under hela sin uppväxt tills hon fick nog och slog ihjäl honom. Hon besöker sitt barndomshem varje år tillsammans med sin släkt på fars dag. Detta år vaknar fadern till liv och vill ha sin farsdags-tårta.

Den andra berättelsen heter The Lonesome Death of Jordy Verrill. Stephen King spelar själv bondslusken Jordy som inte har alla hästarna i stallet. En meteorit dimper ner vid hans gård och när han bränner sig på den förvandlas han och hans omgivning sakta men säkert till ogräs. Berättelse nummer tre går under namnet, Something to Tide You Over. Richard får reda på att hans fru Becky har en affär med den yngre mannen Harry och blir vansinnig. Han åker hem till Harry och spelar upp ett kassettband där Becky ber Harry hjälpa henne. De åker hem till Richards strandvilla där han tvingar Harry att hoppa ner i ett hål i sanden och begravas upp till huvudet med sand. Harry får se en inspelning där Becky befinner sig i samma situation och där tidvattnet tar hennes liv. Samma öde väntar Harry men han svär på att hämnas.

Det fjärde och nästsista avsnittet heter The Crate. En vaktmästare hittar en låda under en trappa och ringer till universitetets professor Stanley. Stanley åker genast dit för att undersöka lådan som är märkt med bokstäverna Arctic Expedition och årtalet 1834. Vad som finns inuti är ett hiskeligt monster som dödar vaktmästaren och en elev och lämnar professorn skräckslagen. Stanley åker skärrad till sin vän och kollega Henry för att berätta vad som har hänt. Henry får en idé om hur han ska bli av med sin alkoholiserade och tjatande hustru.

Den femte och sista historien heter They´re Creeping Up on You. En rik och elak gammal man med fobier mot bakterier och ett stort hat för insekter bor i en steril miljö i sin lyxlägenhet. Plötsligt börjar det att välla in kackerlackor i hans skyddade sfär.

Jag tog en paus från Tales from the Crypt (som jag recenserat de 4 första säsongerna av här: 1 2 3 4) och bestämde mig för att spendera en bakfull söndag med Creepshow istället. Precis som Tales from the Crypt berättar Creepshow historier inspirerade från skräcktidningarna som var populära på 1950-talet. Creepshow är det första samarbetet mellan regissören George A. Romero och författaren Stephen King. Det dröjde sedan 11 år tills deras nästa samarbete, filmen The Dark Half. De totalt fem berättelserna är av varierande kvalitet. De är överlag bra men något ojämna. Jag tycker att Kings berättelser passar sig bättre i långfilmsformat, där karaktärerna får tid på sig att växa. I Creepshow är det mest småkul nonsens som i och för sig är ett underhållande tidsfördriv. Mina favoriter bland bidragen är The Crate som är en kul variant på ”det finns ett monster i garderoben” och den avslutande delen They’re Creeping Up on You. Det är många kända skådisar och det är kul att se Leslie Nielsen i en för en gångs skull ”seriös” roll. Ted Danson är också mycket bra i en tidig roll, långt innan det fenomenala personporträttet som den brassrökande sexmissbrukaren George i HBO’s Bored to Death. Det största problemet är Stephen King i rollen som Jordy Verrill då han är allt annat än en skådespelare. Han fungerar i små biroller men inte som en bärande karaktär. George A. Romero är mycket mer än killen som regisserade en massa zombiefilmer (fast de finns med även här) och han lyckas iscensätta de korta rysarna alldeles perfekt. Tom Savinis specialeffekter är som vanligt mycket bra och han dyker själv upp som sopgubbe i slutet av filmen. Det är charmigt och ibland riktigt stämningsfullt men jag har fler kära minnen från filmens uppföljare och har alltid föredragit historierna i Creepshow 2. Det är länge sedan jag såg den andra delen så det kan med stor sannolikhet ha ändrats men jag kan inte hjälp att tänka på liftaren, indianen och flotten och önska att de var där när filmen rullar framför mina ögon. Creepshow är ändå en av de bästa kortrysare i en långfilm som gjorts och jag är fortfarande barnsligt förtjust i dem, men får jag välja en Creepshow så får det nog bli Creepshow 2.

Friday the 13th: The Final Chapter (1984)

"Three times before

You have felt

The Terror,

Known the madness,

Lived the horror.

But this is the one

You've been

Screaming for."

Någon gång varje år blir jag sugen att se en Friday the 13th film och det är ett lika angenämt återseende varje gång. Denna gång föll valet på del 4 i serien, av många fans ansedd som den bästa, om den hockeymaskförsedda mördaren Jason Voorhees.

Friday the 13th: The Final Chapter tar vid där del 3 slutade. Det är fullt pådrag med poliser och en ambulans kommer för att köra iväg massmördaren Jason som efter att ha blivit hängd och huggen i huvudet med en yxa nu anses vara död. De kör honom till bårhuset. Personalen hinner knappt få in Jasons kropp i frysrummet, som de råkar lämna öppet, innan han återigen vaknar till liv och tar död på de två stackars satar (varav det ena mordet är ett av mina favoriter i serien) som fick nattskiftet. Envis som Jason är beger han sig tillbaka mot Crystal Lake för att påbörja en ny massaker.

Även om filmen kallas för The Final Chapter så vet vi ju att detta inte blev den sista i serien. Jason har aldrig varit mer aggressiv än här. Den fjärde delen innehåller många av de mest minnesvärda dödsscenerna och de som är bäst utförda. Inte så konstigt kanske med tanke på att Tom Savini är tillbaka och står för specialeffekterna. De är minst lika bra här som i regissören Joseph Zito och Savinis tidigare samarbete i The Prowler (recension HÄR). Dessutom är detta den del som innehåller mest naket, det känns som det enda ungdomarna gör i filmen är att nakenbada och ha sex när de inte blir mördade. Den unga Corey Feldman som spelar Tommy Jarvis är den bästa karaktären filmserien har haft, här som den sexnyfikna alltiallofixaren som är besatt av monstermasker och makeupeffekter (kanske en hint till Savini?). Det är synd att han i vuxen ålder sumpade sin karriär efter succéer som Gremlins, The Goonies, Stand By Me och The Lost Boys.

Friday the 13th: The Final Chapter är den mest händelserika filmen med bäst flyt bland uppföljarna och kanske till och med den bästa, mycket tack vare ett fantastiskt slutklimax. Friday the 13th-filmerna kommer alltid att ha en särskild plats i mitt hjärta och än idag anser jag att de är bland det bästa som hänt slasherfilmsgenren! 

Eyes of a Stranger (1981)

I Miami härjar en hänsynslös våldtäktsman och seriemördare. Kvinnor får obscena samtal som slutar med att de aldrig svarar i telefonen igen.
Jane är en reporter som bor tillsammans med sin syster Tracy (första riktiga filmroll för Jennifer Jason Leigh) som varken kan höra, tala eller se efter ett brutalt övergrepp som liten.
En kväll ser Jane en mystisk man i garaget byta sin skitiga skjorta. Då blir hon övertygad om att det är samma man som sprider skräck i staden.

Eyes of a Stranger är en ganska brutal historia i sann Hitchcock anda. Regissören Ken Wiederhorn regisserar här sin andra skräckfilm (hans första, Shockwaves, sitter skådisarna och tittar på i filmen). Han gör ett bra jobb med den annars tunna historien tack vare snyggt utförda scener och fina effekter signerade Tom Savini.
Det är inte en toppenfilm, men det är mycket bättre än det mesta som görs inom genren idag. Jag kan heller inte sticka under stolen med att jag tittar på allt jag kan komma över av regissörer som plagierar Hitchcock. Gillar ni detta, se då Brian de Palma’s fantastiska Body Double. Det är en Hitchcock klon som heter duga!

Hittar ingen trailer men HÄR kan ni köpa den tillsammans med bla John Carpenter's bortglömda tagning på Hitchcock, Someone's Watching Me.

The Burning (1981)

Tillsammans med Friday the 13th är nog The Burning min favoritfilm från 80-talet när det kommer till slashergenren.
Tom Savini’s make up och special effekter är superba och när det kommer till massakern på flotten kan det mycket väl vara en av de snyggaste mordsekvenser någonsin.

Några ungdomar på ett sommarläger spelar den elake vaktmästaren Cropsy ett spratt. Det går snett och Cropsy blir mycket svårt brännskadad.
5 år senare skrivs han ut, vanställd, förbannad och redo för att ge igen för gammal ost. Han börjar med att brutalt mörda en prostituerad. Sedan beger han sig till sitt hemkvarter, Camp Stonewater (tidigare kallat Camp Blackfoot) för att med hjälp av sitt favoritvapen, en häcksax, mörda lägerdeltagarna en efter en.

Det är en fröjd att se The Burning med sådant bra ljud och bild. Under hela min uppväxt fick jag se denna typ av film på dåliga vhs-kopior. Nu, tack vare dvd och bluray känns det som att se filmerna på nytt, för första gången.

Mest känd är nog The Burning för att vara filmdebut för både Holly Hunter och Jason Alexander. Den förstnämnda gör inte mycket ifrån sig men Jason Alexander däremot är skådisen som höjer denna höjdarrulle ett snäpp högre.

The Prowler (1981)

Slasherfilmen är en genre som aldrig verkar dö. Den började egentligen på 70-talet med filmer som Black Christmas, Twitch of the Death Nerve och Halloween. Men det var på 80-talet som den tog fart på allvar med filmer som Friday the 13th, A Nightmare on Elm Street osv. Det finns dock de mindre kända och uppmärksammade som är minst lika bra. Exempel på dessa är My Bloody Valentine, The Burning och The Prowler.
The Prowler har jag läst mycket om men aldrig tagit mig tid att se.
Efter att ha sett en oändlig dröse av riktigt kassa slasherfilmer såg jag då The Prowler. Jag måste få lov att säga att den ligger numera på min 10 i topp slasherlista. Den är händelserik, har en hög bodycount, innehåller snygga mord och har en skön stämning rakt igenom.
Det är inte konstigt att Joseph Zito's nästa uppdrag som regissör blev Friday the 13th-The Final Chapter, som dessutom är en av de bättre i den oändliga serien.
Tom Savini som står för specialeffekterna säger själv att detta är filmen han är mest nöjd med och jag förstår varför. Ovanligt utdragna, brutala och detaljerade mord som idag kanske inte känns chockerande, men jag förstår varför den blev förbjuden, alternativt nedklippt 1981.

Historien är allt annat än originell. En maskerad mördare i andra världskriget mundering dödar en massa ungdomar i samband med en skoldans. Polisen har ingen aning om vem det kan vara och i sann Agatha Christie anda dör ungdomarna en efter en…

Gillar du slasherfilm är detta ett måste, om inte tycker du nog den suger fett