The Great Silence (1968)

Då det finns för få sheriffer i städerna för att kunna rensa upp bland alla banditer skickas hänsynslösa prisjägare iväg för att avrätta och få betalt. Det spårar ur när mindre brott straffas med döden av den känslokalla mördaren Loco som sprider skräck bland folket. Loco tar sig till den lilla staden Snow Hill i Utah för att tjäna storkovan på ett svältande rövargäng som är bosatta i bergen i väntan på amnesti. Samtidigt anländer stadens nya sheriff och den stumma revolvermannen Silence, som har goda orsaker till att hata revolvermän, till staden och han tänker inte låta Loco sätta sina grymma planer i verket.

“Once, my husband told me of this man. He avenges our wrongs. And the bounty killers sure do tremble when he appears. They call him "Silence." Because wherever he goes, the silence of death follows.”

Två år efter att regissören Sergio Corbucci gjorde den numera kultförklarade västernfilmen Django släpptes hans, av många ansedd som en av de bästa västernfilmer som gjorts, The Great Silence. Borta är de torra ökenlandskapen, det virvlande dammet och den gassande solen och är här istället ersatta med snö och isande kyla. Det tillhör inte vanligheterna att västernfilmer utspelar sig i snölandskap (snön i staden Snow Hill är i själva verket ofantliga mängder raklödder) men precis som den spanska höjdaren Cut-Throats Nine fungerar det otroligt bra.

The Great Silence är en långsam och våldsam resa mot det oundvikliga slutet som resulterar i en massaker utan dess like. Det är blodigt och det pangas för fullt medan folk dör som flugor. Man vet att det inte kommer att sluta lyckligt för någon inblandad. Ennio Morricones musik är som vanligt väldigt stämningsfull och tillsammans med filmens mörka ton ger den en känsla av hjälplöshet och förtvivlan, inte minst i det deprimerande slutet. Klaus Kinski levererar ytterligare ett lysande personporträtt med den iskalla mördaren Loco och han får mig att inse ännu en gång att det inte finns många som kan mäta sig med honom när det kommer till skrupellösa karaktärer. Jean-Louis Trintignant från detta års oscarsvinnare Amour gick med på att spela rollen som den tystlåtna Silence på ett villkor, att han inte behövde yttra ett enda ord, vilket resulterade i en av de mest minnesvärda karaktärerna i liknande filmer. The Great Silence är en väldigt bra film som är mycket bättre än regissörens överskattade Django och ett nödvändigt kapitel i den italienska västernfilmens historia.  

Django (1966)

Django inleds med att just Django kommer släpandes med en kista någonstans ute i öknen nära gränsen till Mexico. Han kommer till en liten stad som terroriseras av rebeller ledda av Major Jackson och ett mexikanskt rövargäng med General Hugo i spetsen. I sann A Fistful of Dollars anda eller Yojimbo om man så önskar, spelar Django ut de båda gängen mot varandra och passar på att ta hämnd för mordet på sin fru och dessutom bli rik på kuppen.

Django är en intensiv spaghetti western som inte sparar på krutet. Det skjuts hej vilt och antalet kroppar som Django lämnar efter sig är smått imponerande. Det enda som egentligen går att klaga på är den fruktansvärda dubbningen där alla röster låter likadant. Det känns som de använt en röst till amerikanarna, en till mexikanarna och en till de kvinnliga karaktärerna och i längden blir det lite smått irriterande. Att heller inte Ennio Morricone står för musiken är ett stort minus då det istället låter som soundtracket från valfritt matinéäventyr. Det borde vara en stående regel hos spaghetti western genren att Morricone ska stå för musiken. Titelmelodin däremot är förbannat bra där en Elvis imitatör sjunger om vår hjälte Django.

Enligt mig är världens bästa westernfilm Once Upon a Time in the West, tätt följd av Sergio Leone's dollartrilogi. Franco Nero är inte heller någon Clint Eastwood utan ser mer ut som en snäll variant av denne som pratar på tok för mycket. Men Django är helt klart en film du ska kolla upp om du gillar ovanstående titlar. På svenska släppet av filmen står det att ”döden följer hans spår” och det slår huvudet på spiken. Det är i och för sig det enda som stämmer på det svenska släppet, texten på baksidan har inte ett rätt vad gäller handlingen. Frågan är om de överhuvudtaget ens sett Django. Jag har däremot sett filmen och jag gillar den.