The Gestapo's Last Orgy (1977)

Kommendant Konrad von Starker styr ett kvinnofångläger under andra världskriget med hjärnhand. Vid sin sida har han den lika sadistiska fångvakterskan Alma och en galen professor som ser till att de kvinnliga fångarnas enda uppgift är att agera slavar åt de tyska soldaterna. Under flera år spred de terror i koncentrationslägret och när kriget tog slut och kommendant Starker blev ställd inför krigsrätt undkom han avrättning tack vare ett vittnesmål från den judiska fången Lise, som agerat hans slav under vistelsen i fånglägret. Efter fem år av krigsförbrytarrättegångar, fängelse och rehabilitering är Starker på fri fot igen och Lise kontaktar honom för ett möte på platsen där de träffades för första gången, i det nu nedlagda koncentrationslägret. Lises vittnesmål hade ett ändamål, ett ändamål som Starker snart får erfara…

”Today half the world hates us because we are eliminating them. But the day will come when they’ll thank us.”

Jaha, hur fan skriver man om en film som The Gestapo’s Last Orgy utan att verka helt bäng i huvudet? Nazisploitation är en väldigt märklig och kontroversiell genre som höjer ribban rejält när det kommer till vad som egentligen är okej att visa. Jag har inte sett överdrivet många filmer men nu var det länge sedan jag såg någonting som faller inom kategorin så när sambon sprang Vårruset passade jag på att bekanta mig med de italienska snuskhumrarna igen. Har man sett någon nazisploitationfilm tidigare så vet man vad det handlar om. Det är ungefär som Women in Prison filmer, fast med nazister bakom rodret istället.

”People don’t get out of this camp even after they’re dead. This is the place where people do what I want them to. Of course they can die too, when I want them to. But not when it just suits them.”

The Gestapo’s Last Orgy är tydligt inspirerad av den italienska klassikern The Night Porter som kom tre år tidigare och filmen gör ett tappert försök till att vara ett seriöst stycke filmhistoria som berättar om krigets fasor. Det går väl sisådär och istället drunknar filmen i våld och förnedring på alla tänkbara sätt. The Gestapo’s Last Orgy är förstås ren exploitation, ingenting annat. Filmen fullkomligen frossar i snusk och förnedringsvåld och det finns så många sekvenser som får mig att ifrågasätta hur i helvete de ens kom på idén att göra filmen. Filmskaparna går över gränsen i stort sett hela tiden och detta är utan tvekan den mest brutala och smaklösa film inom genren jag sett hittills, jag gillar den förstås. The Gestapo’s Last Orgy använder sig av tillbakablickar för att berätta historien och det är redan under de första minuterna ganska uppenbart hur det hela ska sluta. Vägen dit är proppfull med ”va fan?!” scenarion som verkligen inte passar hemma hos Svenssonfamiljen i tv-soffan. Dialogen är konstant provocerande och når förmodligen sin pik när den galna professorn (som ser ut som Porter Wagoner) utbrister: ”There’s nothing better than a pot roast of unborn jew!” följt av att sällskapet kalasar på just det. Filmskaparna försöker gång på gång att lura tittarna att de vill berätta en viktig historia och väver snyggt in sorgsen och stämningsfull musik mellan varven och till och med en kärlekshistoria får några minuters speltid. Gång på gång hajar man dock till och inser att så är inte fallet utan här är ingenting tabu, allt är tillåtet. Filmens nittio minuter är en lång uppvisning i förnedring och vrickade ideologier men de försvinner av bara farten och när filmen är över inser jag att jag inte har tittat på klockan en enda gång. The Gestapo’s Last Orgy är definitivt ett av de mest effektiva exemplen inom nazisploitationfilmen. Grym är bara förnamnet och även fast det aldrig blir särskilt grafiskt är scenariona magstarka så att det räcker och blir över. The Gestapo’s Last Orgy är definitivt inte en film för alla och det är konstant respektlöst och obarmhärtigt. Det är lite svårt att rekommendera en film som denna men ni som gillar genren kommer säkerligen inte att bli besvikna, det blev inte jag i alla fall även fast jag måste erkänna att jag kände mig lite smutsig efter det att filmen tog slut.

Island of Death (1976)

De båda brittiska turisterna Christopher och Celia åker till den grekiska ön Mykonos för romantik när turistsäsongen är över och vintern är på väg. En romantisk resa betyder emellertid någonting helt annat för Christopher och Celia än för de flesta andra förälskade par – de är på flykt från lagen och snuten Foster är dem hack i hälarna. De inleder vistelsen med att ligga med varandra i en telefonkiosk samtidigt som de ringer Christophers mamma och låter henne lyssna på deras stönande i andra sidan av telefonluren. Sedan eskalerar galenskaperna i en rasande fart och terror, tortyr, övergrepp och mord följer i parets fotspår…

”Is this some kind of a joke? I mean, men drink tequila and girls milk. How come you do vice versa?”

Jag har läst mycket om Island of Death genom åren men jag har aldrig sett filmen tidigare. När Arrow Video hade rea vid årsskiftet passade jag på att knipa ett exemplar av deras ocensurerade och nyrestaurerade utgåva. Island of Death är exploitation när den är som mest utflippad och skitig. Filmen är helt galen. Utan att överdriva så är det en av de konstigaste filmer jag någonsin har sett och jag har sett mycket vrickad film genom åren. Island of Death har en enda uppgift och det är att chockera tittaren, ingenting annat. Jag är en härdad filmtittare (och nej, detta chockerar inte mig det minsta) men Island of Death är helt knasig, det är ingen hejd på galenskaperna. Någon direkt handling finns här inte utan det är mest en massa scener staplade efter varandra där Christopher och Celia tar livet av öborna på kreativa sätt, samtidigt som den ena fotograferar våldsdåden. Det finns så många scener som är helt uppåt väggen att de blir för många att räkna upp men jag kan säga så här mycket att en halshuggning med hjälp av en grävskopa, kvävning med målarfärg, övergrepp på en get, en golden shower och en perverterad fårherde finns inkluderade i filmen.

”Let me show you how good boys get a decent erection.”

Island of Death är sprängfylld med naket och våld men filmen är brutalare på pappret än vad den är i verkligheten. Det blir aldrig (med få undantag) särskilt grafiskt, varken när det kommer till våldet eller sexet men det är en elak film med aggressiv dialog och totalt oacceptabelt beteende från de båda huvudpersonerna (och de flesta av de andra bisarra figurerna med för den delen). Christopher glider runt på ön och förespråkar ”normalitet” genom att mörda alla med ett avvikande beteende (utan att fundera över sina egna galenskaper). Finns det ingenting som ”sticker ut” på ett eller annat sätt så som t.ex. homosexualitet, drogmissbruk, otrohet eller ”fel” hudfärg så skapar han det tillsammans med Celia och mördar sedan de stackars satarna för att stilla sina egna sjuka behov.

”You know little red books bring me bad luck.”

I det intressanta och informativa extramaterialet berättar regissören Nico Mostorakis att han hade en enda ambition med Island of Death – att tjäna en massa pengar. Efter att han sett Tobe Hoopers The Texas Chain Saw Massacre på bio gav han sig fan på att själv göra en film med så mycket perversioner och våld att Hoopers film skulle likna en barnfilm i jämförelse för att sedan förhoppningsvis dra in storkovan. Resultatet är inte en film regissören är nöjd över och han säger själv att han inte kan förstå varför någon överhuvudtaget vill se den och än mindre kalla den för en kultklassiker. Island of Death är inte en särskilt bra film men det är svårt att inte älska en skapelse som denna. Allt är helt banana och det är omöjligt att ta på allvar. Om man ska summera Island of Death så bra som möjligt så kan man kalla den för en våldsam variant på ett klassiskt tema (med en liten tvist mot slutet) där ett förälskat par bryter mot lagen à la Bonnie and Clyde, Badlands eller Natural Born Killers fast här är allting draget till sin spets utan varken mening eller logik. Paret som spelas av Robert Behling och Jane Lyle är förvånansvärt bra i sina roller och hans totala galenskap och hennes vackra utseende men labila beteende fungerar perfekt ihop. Soundtracket är störtskönt och blandar flummiga syntslingor med hittiga sånger (med absurda texter skrivna av regissören som även står som producent och för manus). Island of Death är förstås en film man bara måste se men var beredd på att se all galenskap du kan tänka dig och lite till. Inte en film du ser tillsammans med en nyfunnen kärlek direkt.

Unhinged (1982)

Väckarklockan ringer och det är dags för de tre tjejerna Nancy, Terry och Gloria att styra kosan mot en jazzfestival. Innan de hinner nå sin slutdestination kraschar deras bil mitt ute i ödemarkerna under ett regnoväder och de mister medvetandet. Töserna vaknar upp i ett främmande hus där Marion och en man med mustasch vakar över dem. De blir erbjudna att stanna tills Gloria, som blivit rejält blåslagen, vilat upp sig och orkar ta sig hem igen. Snart möter de Marions manshatande och dominanta rullstolsbundna moder och efter en förtjusande middag med besynnerliga inslag märker de att allt inte står rätt till i hushållet. Flicksnärtorna känner sig iakttagna och hör stönande ljud och när Nancy inte återvänder från sin utflykt till närmaste byn börjar det bli otäckt. Och vad är det egentligen som försiggår i familjens uthus?

”You have to be as weird as they are to wanna live out in the middle of nowhere.”

Jag hade aldrig hört talas om Unhinged förrän jag köpte den på Möllans stolthet, vinylhandeln Rundgång, för en femtiolapp efter en snabb titt på omslaget. Då och då har titeln dykt upp men många filmer har inhandlats sedan dess och jag hade helt glömt bort att den fanns i min samling. Efter en jobb(ig) helg tog jag mig tid att äntligen se vad Unhinged hade att erbjuda. Unhinged var en av de sjuttiotvå filmer som hamnade bland de ökända video nasties och blev totalförbjuden i England. Kort därefter blev den borttagen från videohyllorna runtom i världen för att sedan falla i glömska, tills 2002 då indiedvd släppte den på dvd. Fast man kan väl inte direkt påstå att den var värd väntan…

”I can assure you that there are no men lurking around this house.”

Unhinged är en något annorlunda slasherrulle (trots sitt klassiska upplägg) som i vanlig ordning innehåller lite omotiverade nakenscener och ett par effektiva, om än inte särskilt grafiska, mord. För att ha en speltid på åttio minuter är det en stundtals seg film där det inte händer särskilt mycket under den första timmen. Det är en massa pratande och precis allting ska förklaras in i minsta detalj och även fast det är en ganska kul filmidé blir det snabbt övertydligt och påfrestande. De tre tjejerna är inte de tre smartaste äpplena på grenarna och deras pantade agerande är värre än vad vi är vana vid. Skådespeleriet är under all kritik och det känns som om alla inblandade läser direkt från manuskripten. Klippningen i filmen är urusel och scener avslutas abrupt gång på gång och vid flera tillfällen är det bara svart innan det ”tar fart” igen. Allt är inte dåligt och den bisarra stämningen som följer filmen igenom går inte riktigt att beskriva utan behövs upplevas med egna ögon och öron. Den skönt läbbiga elektroniska musiken höjer filmen något och vissa sekvenser är faktiskt riktigt bra. *SPOILER ALERT* Slutklämmen är fantastisk och otippad och har används flera gånger sedan dess, i synnerlighet i en liten film som kom året efter med en viss Angela i huvudrollen. *SLUT PÅ SPOILER ALERT* Tyvärr blir allt ofrivilligt humoristiskt, mest på grund av den totala avsaknaden av skådespelartalanger. Det gör emellertid Unhinged underhållande på ett helt annat plan och tillsammans med några polare och ett lätt berusat sinne fungerar Unhinged alldeles utmärkt som hjärndött tidsfördriv.