Island of Death (1976)

De båda brittiska turisterna Christopher och Celia åker till den grekiska ön Mykonos för romantik när turistsäsongen är över och vintern är på väg. En romantisk resa betyder emellertid någonting helt annat för Christopher och Celia än för de flesta andra förälskade par – de är på flykt från lagen och snuten Foster är dem hack i hälarna. De inleder vistelsen med att ligga med varandra i en telefonkiosk samtidigt som de ringer Christophers mamma och låter henne lyssna på deras stönande i andra sidan av telefonluren. Sedan eskalerar galenskaperna i en rasande fart och terror, tortyr, övergrepp och mord följer i parets fotspår…

”Is this some kind of a joke? I mean, men drink tequila and girls milk. How come you do vice versa?”

Jag har läst mycket om Island of Death genom åren men jag har aldrig sett filmen tidigare. När Arrow Video hade rea vid årsskiftet passade jag på att knipa ett exemplar av deras ocensurerade och nyrestaurerade utgåva. Island of Death är exploitation när den är som mest utflippad och skitig. Filmen är helt galen. Utan att överdriva så är det en av de konstigaste filmer jag någonsin har sett och jag har sett mycket vrickad film genom åren. Island of Death har en enda uppgift och det är att chockera tittaren, ingenting annat. Jag är en härdad filmtittare (och nej, detta chockerar inte mig det minsta) men Island of Death är helt knasig, det är ingen hejd på galenskaperna. Någon direkt handling finns här inte utan det är mest en massa scener staplade efter varandra där Christopher och Celia tar livet av öborna på kreativa sätt, samtidigt som den ena fotograferar våldsdåden. Det finns så många scener som är helt uppåt väggen att de blir för många att räkna upp men jag kan säga så här mycket att en halshuggning med hjälp av en grävskopa, kvävning med målarfärg, övergrepp på en get, en golden shower och en perverterad fårherde finns inkluderade i filmen.

”Let me show you how good boys get a decent erection.”

Island of Death är sprängfylld med naket och våld men filmen är brutalare på pappret än vad den är i verkligheten. Det blir aldrig (med få undantag) särskilt grafiskt, varken när det kommer till våldet eller sexet men det är en elak film med aggressiv dialog och totalt oacceptabelt beteende från de båda huvudpersonerna (och de flesta av de andra bisarra figurerna med för den delen). Christopher glider runt på ön och förespråkar ”normalitet” genom att mörda alla med ett avvikande beteende (utan att fundera över sina egna galenskaper). Finns det ingenting som ”sticker ut” på ett eller annat sätt så som t.ex. homosexualitet, drogmissbruk, otrohet eller ”fel” hudfärg så skapar han det tillsammans med Celia och mördar sedan de stackars satarna för att stilla sina egna sjuka behov.

”You know little red books bring me bad luck.”

I det intressanta och informativa extramaterialet berättar regissören Nico Mostorakis att han hade en enda ambition med Island of Death – att tjäna en massa pengar. Efter att han sett Tobe Hoopers The Texas Chain Saw Massacre på bio gav han sig fan på att själv göra en film med så mycket perversioner och våld att Hoopers film skulle likna en barnfilm i jämförelse för att sedan förhoppningsvis dra in storkovan. Resultatet är inte en film regissören är nöjd över och han säger själv att han inte kan förstå varför någon överhuvudtaget vill se den och än mindre kalla den för en kultklassiker. Island of Death är inte en särskilt bra film men det är svårt att inte älska en skapelse som denna. Allt är helt banana och det är omöjligt att ta på allvar. Om man ska summera Island of Death så bra som möjligt så kan man kalla den för en våldsam variant på ett klassiskt tema (med en liten tvist mot slutet) där ett förälskat par bryter mot lagen à la Bonnie and Clyde, Badlands eller Natural Born Killers fast här är allting draget till sin spets utan varken mening eller logik. Paret som spelas av Robert Behling och Jane Lyle är förvånansvärt bra i sina roller och hans totala galenskap och hennes vackra utseende men labila beteende fungerar perfekt ihop. Soundtracket är störtskönt och blandar flummiga syntslingor med hittiga sånger (med absurda texter skrivna av regissören som även står som producent och för manus). Island of Death är förstås en film man bara måste se men var beredd på att se all galenskap du kan tänka dig och lite till. Inte en film du ser tillsammans med en nyfunnen kärlek direkt.

Who Can Kill a Child? (1976)

De brittiska turisterna Tom och hans gravida fru Evelyn är på semester i Spanien. Då det råder folkfest i staden Benavis med fyrverkerier, fart och fläng åker de till den turistfattiga ön Almanzora för lite lugn och ro. När de anländer verkar ön ligga öde tills de ser ett barn som känslokallt slår ihjäl en gammal man med dennes käpp. Snart hittar de fler vuxna som har blivit brutalt mördade och en av de få överlevande berättar att barnen en natt för två dagar sedan gick från hus till hus och mördade de vuxna i hemmen…

”The world is crazy. In the end, the ones who always suffer the most are the children. From war? The children. From famine? The children.”

Jag har velat se den spanska Who Can Kill a Child? väldigt länge men det har aldrig blivit av. Den visade sig emellertid vara väl värd väntan och Who Can Kill a Child? är en fantastisk film som jag kommer att se fler gånger i framtiden. Redan under de första minuterna vet vi att detta inte kommer att vara en upplyftande film och regissören Narciso Ibáñez Serrador sätter den mörka tonen direkt. Under förtexterna ges exempel på krigens verkliga offer, barnen och hur de fått lida för de vuxnas misstag genom åren. Det blir lite övertydligt och jag skulle ha föredragit om de tagits bort helt men bortsett från detta är Who Can Kill a Child? en lysande film.

”It was as though every boy and girl had awoke at the same time. They were all screaming and laughing. The split up into small groups. They went into people’s houses as if it was a party. But no... Beacause as soon as they went inside, we heard screaming. Screams from men and women! They’d come out laughing and go into the next house. And the next, and the next!”

Who Can Kill a Child? är en ganska lång film på nästan två timmar men den innehåller inte en enda död minut och slutet är fenomenalt. Från det när ett lik spolas iland på semesterorten Benavis till det ödesdigra slutet är stämningen rakt igenom blytung och det är otroligt spännande. Filmen bygger upp en ödesmättad krypande atmosfär och vi förstår ganska snart att någonting är väldigt fel på den lilla ön. Det är otroligt stämningsfullt och den ena efter den andra effektfulla sekvensen utspelar sig framför våra ögon. Det är brutalt och skoningslöst och det moraliska dilemmat som de två turisterna ställs inför är en omöjlighet, vem kan mörda ett barn? Var går gränsen? När Evelyn dessutom är gravid blir frågeställningen ännu mer laddad och jag kan bara tänka mig vilken uppståndelse filmen måste ha fått när den kom. Att barnen slår tillbaka mot de vuxnas dumhet får vi klart för oss tidigt in i filmen men det ges inga svar på varför det händer just på den lilla ön Almanzora men det behövs heller inte. Allt blir mycket otäckare när man inte vet varför någonting händer. Who Can Kill a Child? är en smart historia där alla detaljer är noga igenomtänkta. Undantaget är kanske det ologiska agerandet från Tom och Evelyn. Frågan är varför i helvete de inte la benen på ryggen och åkte tillbaka till fastlandet så fort de upptäckte att barnen var skogstokiga. Tur för oss gjorde de ju aldrig det för då skulle det ju inte ha blivit en särskilt spännande film men frågeställningen kvarstår.  

Det känns inte helt otippat om Stephen King inspirerades av Who Can Kill a Child? när han skrev Children of the Corn men i jämförelse kan Kings skapelse slänga sig i väggen. Who Can Kill a Child? är oerhört bra och lyckas bygga upp en tät och ruggig stämning - helt i det öppna, under en gassande sol i ett turistparadis. Who Can Kill a Child? är en film alla borde se och jag rekommenderar den å det varmaste.