A Dangerous Method (2011)

Den skvatt galna Sabina Spielrein anländer till Burghölzikliniken i Schweiz under nittonhundratalets början. Hon plågas av sitt destruktiva förhållande till sin fader och psykiatrikern Carl Gustav Jung försöker hjälpa henne med att få bukt med sina åkommor. Sabina, vars dröm är att bära samma titel som Jung blir snart hans elev. När Jungs teorier kring människans psyke mer och mer liknar den framgångsrika Sigmund Freuds teorier inleder de ett samarbete där Jung agerar lärjunge. Deras teorier börjar emellertid skilja sig markant från varandra och deras intressen driver dem åt två olika håll. Samtidigt inleder Jung ett sexuellt förhållande med sin patient, ett förhållande som är allt annat än konstruktivt.

David Cronenberg är en av mina favoritregissörer och efter ett uppehåll från filmen under nästan fyra års tid blev jag nyfiken när rykten kring en ny film började att cirkulera. Jag och min sambo började se om en mängd filmer ur Cronenbergs imponerande katalog i väntan på premiären av A Dangerous Method. Av någon anledning blev det inte av att biograferna i Malmö valde att visa filmen (trots reklam i tidningar om en kommande premiär) och vi fick snällt vänta på dvd-släppet. Under tiden det tog för filmen att nå videobutikerna hann Cronenberg med att släppa ytterligare en film, Cosmopolis, som jag ännu inte har haft tillfället att få ta del av.

A Dangerous Method tar upp psykoanalysens födelse, ett ämne jag inte är särskilt bekant med förutom det jag fick lära mig under gymnasietiden. Då tyckte jag att det var måttligt intressant och Cronenbergs film får mig inte att bli mer intresserad av ämnet. Jag respekterar Cronenberg och många av de filmer han gjort tillhör mina personliga favoriter men A Dangerous Method tillhör inte en av dem. Filmens största problem är Keira Knightley som ännu en gång bevisar att hon inte besitter kunskapen att axla en betydande roll i en film. Hennes dramatiska överspel förstör nästan hela filmen och det är omöjligt att ta henne på allvar. Viggo Mortensen gör inte mycket väsen av sig mer än att se bekymrad och överlägsen ut, samtidigt som han puffar på den ena cigarren efter den andra. Jag trodde att hans personporträtt av Freud skulle ta upp mer tid men av filmens totala speltid figurerar han mest i periferin. Det är synd att han inte fick mer utrymme då han, främst i Cronenbergs tidigare filmer A History of Violence och Eastern Promises, bevisat att han hanterar yrket. Michael Fassbender är som vanligt lysande och filmens största behållning. När det kommer till dagens skådespelare tillhör har definitivt toppeliten, något han bevisade i en av årets bästa filmer, Shame (som jag recenserar HÄR). Som vanligt när det kommer till Cronenberg tar regissören upp frågor kring människans sexualitet och psyke och historien kring Freud och Jung skulle kunna passa honom perfekt. Istället blir det mest ointressant bladder och filmer lyser med frånvaron av hans annars standardsekvenser av chockerande orgier i kroppsvätskor.  A Dangerous Method är en ganska tråkig film. Den är inte dålig och kanske inte den sämsta film som Cronenberg presterat men mig tilltalade den inte överhuvudtaget. Ämnet i sig är intressant men filmen lyckades inte engagera mig (eller min sambo) alls och de ynka nittio minuterna kändes väldigt långa. David Cronenberg kan bättre än såhär, mycket bättre!

Prometheus (2012)

Fynd har gjorts runt om i världen med ledtrådar om människans ursprung. Arkeologerna Elisabeth Shaw och Charlie Holloway gör ytterligare ett fynd i Skottland som dateras till över 30000 år tillbaka i tiden. Alla fynden har en sak gemensamt, ett stjärnmönster. Elisabeth och Charlie blir handplockade tillsammans med ett flertal andra vetenskapsmän att delta i en expedition i yttre rymden. De blir passagerare ombord på rymdskeppet Prometheus. När de nått sin destination börjar deras sökande efter ursprunget till vår existens men deras arbetsgivare Meredith och androiden David verkar ha egna avsikter med resan. På planeten hittar de kvarlevorna av de som en gång bodde på planeten men någonting annat befinner sig också där, någonting som kan hota hela människans existens.

“If we don't stop it, there won't be any home to go back to”

Jag brukar inte dras med i hyper kring filmer men med Prometheus har det varit nästintill omöjligt att inte ha skyhöga förväntningar. Efter att jag såg teasertrailern började jag räkna ner till dagen då filmen skulle ha premiär. Det har varit mycket snack om huruvida filmen är en prequel till Alien eller om det ska vara en helt fristående film. Tydligen bestämde sig Ridley Scott någon gång under förberedningarna att det skulle vara en fristående film fast med samma DNA som Alien. Detta hade jag ingen aning om till för någon dag sedan och genast sjönk mina förhoppningar om filmen. Mitt största bekymmer med Prometheus var dock Noomi Rapace. Jag har aldrig tyckt att hon varit särskilt bra eller intressant och jag har inte förstått alla glorifieringar runt henne och hennes skådespelartalanger. Det är jag nu faktiskt beredd att ta tillbaka för hon lyckas mycket bra som filmens huvudrollsinnehavare. Hon är ingen Sigourney Weaver och hennes personporträtt är mil från Ellen Ripleys men hon passar in. Michael Fassbender visar återigen vilken fantastisk skådespelare han är och jag håller honom fortfarande som en av denna generationens bästa skådespelare. Charlize Theron har jag aldrig haft mycket till övers för och jag tyckte att det var ett skämt när hon blev belönad med en oscarstatyett för hennes roll i Monster. Här är hon dock klippt och skuren som den känslokalla arbetsgivaren Meredith. Det var mäktigt att se Prometheus på Royal i Malmö och det är utan tvekan den bästa 3D upplevelsen jag haft sedan Avatar. Allt ser otroligt snyggt ut och vissa scener är förbannat effektiva men jag känner mig ända missnöjd. Nu är ju Prometheus ingen prequel till Alien om man bortser från slutscenen och en snarlik historia och jag förväntade mig aldrig att den skulle toppa Alien som förmodligen är den bästa rymdrysare som någonsin gjorts. Men jag känner mig ända blåst på konfekten. Jag saknade H. R. Gigers mästerligt designade rymdmonster och historiens många frågor om människans ursprung lämnades obesvarade. Nu förväntade jag mig inte att få svar på vårt ursprung men det känns som filmen tappade tråden någonstans på vägen och tog aldrig upp den igen utan blåste på med snygga actionscener istället. Filmens musik var ibland nästan pinsamt likt Star Wars och efter ett tag började jag irriterade mig på det. Var tog domedagsmusiken från trailern vägen? Nu låter det kanske som jag helt ratar filmen men så är det verkligen inte. Prometheus är ofta mycket bra, bara man inte förväntar sig en ny Alien.

Shame (2011)

Brandon är en kille i 30års åldern som bor i New York. Brandon är sexmissbrukare, av stora mått. Han ligger med allt han kan komma över, har datorn fylld med porr och han klarar inte en hel dag på jobbet utan att behöva gå på toaletten för att masturbera. Hans syster Sissy dyker oväntat upp en dag och ber Brandon om hjälp med boende när ett förhållande gått i kras. Brandon, som är van att leva ensam i sin sterilt inredda lägenhet får stora problem med att upprätthålla sin livsstil när systern flyttar in på obestämd tid. Han inser också ganska snart att det är ohållbart att leva som han gör. Men hur ska han lyckas bryta ett mönster som han har levt i hela sitt vuxna liv?

Mitt första biobesök i år blev Shame. Den visades på Filmstaden i Malmö i en salong som tog 70 personer, inte ens hälften var fylld. Det är verkligen synd och skam för Shame är riktigt bra. Shame tar upp ett tabubelagt ämne och lyckas rakt igenom, från första scenen till den sista. Michael Fassbender är fullkomligt strålande i den totalt utlämnande rollen som sexmissbrukaren Brandon. Carey Mulligan är inte sämre som den ständigt bekräftelsesökande systern Sissy. Tillsammans med Ryan Gosling är Fassbender vår tids bästa skådespelare, Mulligan hör också dit. Varje gång jag sett henne i en film imponerar hon stort och hennes roll i Shame är odiskutabelt hennes bästa. Shame är inte en lätt film att ta till sig, det ska den heller inte vara. Det fullkomligt sprutar ångest från alla karaktärer inblandade och det är varken enkelt eller underhållande att ta del av Brandon och Sissys liv. Shame är sprängfylld med sex men de scenerna hamnar aldrig i kategorin ämnade för att egga upp. Det är kallt och känslolöst. Filmen är grå och trist och det är långa tagningar men Steve McQueen (inte den döda skådespelaren utan den brittiska regissören) håller mig hela tiden engagerad och levererar allt med fingertoppskänsla. Jag har inte sett McQueens debutfilm Hunger, också den med Fassbender, men det är något jag ska ta tag i ögonaböj. Den 5 minuter långa scenen där Brandon tillsammans med sin sliskiga chef ser sin syster uppträda för första gången höll mig som trollbunden. Filmen stannade kvar långt efter att jag lämnat biosalongen, den var svår att skaka av sig men det är ju precis så det ska vara när man sett en bra film, det ska kännas i hela kroppen. Det är lätt att säga att Shame är årets hittills bästa film men jag är övertygad att den kommer att hamna på min tio i topp för 2012.