Fair Game (1986)

Tre kängurujägare tröttnar på att skjuta kängurus och börjar istället att terrorisera folk i trakten. De sätter siktet på vackra Jessica som driver en fristad för vilda djur i utkanten av bonnhålan, efter det att hon käftat med dom en gång för mycket. Elakingarna bryter sig in i Jessicas hem och lämnar ett foto på henne när hon tar en naken tupplur och det hela eskalerar snabbt i fysisk och psykisk terror. Jessica får nog och endast en tanke cirkulerar i hennes huvud – att hämnas!

”We’re just gonna even up the score a little.”

Jag blev så till mig efter det att jag sett den fantastiska dokumentären Not Quite Hollywood: The Wild, Untold Story of Ozploitation att jag var tvungen att se någonting som faller under genren. Jag gick igenom min filmsamling och hittade Fair Game (inte den med Cindy Crawford och William Baldwin), vilken jag aldrig tidigare sett. Det lilla klipp jag sett från filmen i dokumentären gjorde den dock till ett av de bidragen jag ville se mest. Ibland lönar det sig att ha en stor filmsamling, man vet aldrig riktigt vad som gömmer sig däri.

Fair Game är en rape/revenge/terrorfilm som avviker från mallen och det är inte helt klart om Jessica faktiskt blev våldtagen eller om hon ”bara” fick kläderna avslitna och blev fastspänd på framgrillen på en bil och körd genom Australiens ökenlandskap tills hon tuppade av. Det känns emellertid mer som en spännande äventyrsfilm, en väldigt bra sådan. Utseendemässigt ser Fair Game jävligt bra ut och regissören har verkligen lyckats skapa en riktigt tät och intensiv terrorfilm som inte känns särskilt b, även fast den faller under kategorin. Filmen känns inte det minsta billig och den innehåller en massa coola och imponerande stunttricks som hör landet till och mycket av actionsekvenserna involverar ett vrålåk. Den pampiga musiken hjälper till att driva den spännande historien framåt och det är inte många av minuterna som försakas till meningslösa diskussioner eller sidohistorier – här är det pang på rödbeten från start. Cassandra Delaney är kanske mest känd för att en gång ha varit gift med John Denver. Här spelar hon Jessica, en stentuff brud i lyxförpackning och det är lite konstigt att hon inte har medverkat i fler än totalt fem filmer och ett tvserieinhopp då hon visar sig vara en alldeles förträfflig skådespelerska. De tre andra sluskarna övertygar också i sina roller och överlag känns inte alls Fair Game som en billig liten b-produktion, vilket jag trodde att den skulle vara. Det blir aldrig särskilt blodigt eller våldsamt men Fair Game var en positiv överraskning som är värd att kolla upp!

Pig Hunt (2008)

John tar med sina tuffa polare och sin flickvän Brooks till sin avlidna farbrors nedgångna ranch ute i skogen för lite vildmarksäventyr och jakt. De stöter på Johns gamla opålitliga barndomsvänner och ger sig iväg för att pröva jaktlyckan. Det spårar snabbt ur och snart har de häcken full med knarkglada rednecks, en livsfarlig hippiesekt och ett stort och väldigt aggressivt vildsvin.

”The storeowner said there’s a threethousand pound pig running around here. A real Hogzilla.”

Monsterfilm med vildsvin i huvudrollen är inget jag har stött på särskilt ofta. Razorback är såklart en klassiker men annars är nog den franska Proie den enda jag kan komma på för tillfället och den minns jag mest som ganska medioker. Dvdomslaget till Pig Hunt (som gett filmen titeln Weekend Hunt) stoltserar med att det är regissören till Skinwalkers och Jason X som ligger bakom filmen. Då inga av dessa båda skapelser är särskilt bra (även fast jag trots allt gillar Jason X) var mina förväntningar inte särskilt höga.

”Death walks on all fours.”

Filmens musik är signerad Les Claypool, som även spelar en liten roll, och hans speciella musik är en smaksak men gillar man Primus eller Claypool generellt, lär den inte göra dig besviken. Pig Hunt är en väldigt splittrad historia. Tittar man på omslaget förväntar man sig en monsterfilm men även fast det händer fasligt mycket mest hela tiden är det inte särskilt mycket fokus på den gigantiska besten. Det är synd då monstret är en förbannat häftig skapelse. Vi träffar på machetesvingande hippies, kokainsnortande rednecks och idiotiska wannabe soldater som är tillräckligt störiga för att passa in i valfri film i genren. Det hör ju lite till att det ska finnas osympatiska karaktärer att störa sig på. Detta för att göra det hela lättare för tittaren när idioterna ser döden i vitögat men ibland önskar jag faktiskt att genren kunde erbjuda lite mer sympatiska figurer. Pig Hunt är en stimmig historia som levererar den ena bisarra situationen efter den andra och Claypools speciella musik hjälper till på traven. Filmen börjar slött och när det väl tar fart är det inte riktigt det man hade tänkt sig som får ta fokus. Oftast vet jag inte riktig vad fan filmen vill få sagt. Efter det att vi har fått frossa i nakna kvinnokroppar släpper det dock lite och filmens sista tio minuter är riktigt bra. Pig Hunt förtjänar en del pluspoäng när det kommer till specialeffekter. Det finns inga trista cgi-effekter så långt ögat kan se och vi får en hel del snaskiga slafsigheter. Till en början består de mest av avslitna djurlemmar men under filmens senare del fläskas det på ordentligt med allehanda våldsamheter. Förutom lite i början och i slutet är Pig Hunt inte mycket till monsterfilm och attackerna består mest av saker som sker i skymundan och en massa grymtande. Pig Hunts verkliga monster är människorna som beter sig svinigare än filmens stora vildsvin. Pig Hunt var, även fast den hade sina stunder, inte mycket att hänga i granen och jag tror inte att jag kommer att se den igen.

Highlander (1986)

Connor MacLeod inser att han är odödlig när han blir dödligt sårad på slagfältet i Skottland femtonhundratrettiosex. MacLeod blir utfryst och förvisad från sin by och startar ett nytt liv tillsammans med sin nyfunna kärlek Heather. Den besynnerliga Ramirez dyker upp från ingenstans och berättar att han inte är ensam. Ramirez lär MacLeod vem han egentligen är och hur han ska hantera sin gåva och att det i slutändan bara kan finnas en av dem. Ett liv för en odödlig betyder ett liv i ensamhet och i över fyrahundra år lever han sitt liv med vetskapen om att han en dag måste tvingas möta Kruger, den ondskefulla och starkaste av alla odödliga. Tiden har kommit att en gång för alla få slut på ondskan och MacLeod har slagit sig till ro som antikhandlare i New York under en ny identitet. Polisen står handfallna och förbryllade när huvudlösa kroppar hittas runtomkring staden och tiden blir knapp för MacLeod att förgöra ondskan och rädda mänskligheten från ett liv i mörker.

“I am Connor MacLeod of the Clan MacLeod. I was born in 1518 in the village of Glenfinnan on the shores of Loch Shiel. And I am immortal.”

Highlander är för mig och många andra en blast from the past. Den är lite av åttiotalet i ett nötskal och tillsammans med sciencefictionactionrullar som The Terminator (vilken filmen har mycket gemensamt med fast tvärtom) och Robocop, hjälpte Highlander till att föreviga årtiondet. Jag har sett filmen otaliga gånger och utbrustit ”there can be only one” med en väsande röst vid fler tillfällen än jag kan räkna genom åren. Nu var det dock länge sedan jag såg filmen senast men i den ständiga kampen om att visa min sambo så många klassiska filmer som möjligt var det äntligen dags för ett återbesök.

”You only have one life, value it.”

Highlander inleds med Queens stenhårda Princes of the Universe. Bandet som till en början skulle nöja sig med att bara bidra med en låt till soundtracket ändrade sig när de sett det inspelade materialet och levererade istället en hel dröse sånger. Queen har aldrig varit några favoriter hos mig men deras musik passar Highlander utmärkt och deras tårdrypande Who Wants to Live Forever (tillsammans med inledningsmelodin) kan jag faktiskt medge är ena riktiga höjdare. Christopher Lambert med sin knaggliga engelska är perfekt i rollen som den fyrahundrafemtio år gamla högländaren och även fast det är lite svårt att förstå idag att han var min idol som ung kan jag inte tänka mig någon annan i rollen. Sean Connery gör inte mycket väsen av sig i birollen som Ramirez utan det är istället Clancy Brown som står för underhållningen med sitt genomonda porträtt av barbaren Kruger. Pendlandet mellan då och nutid är riktigt lyckat och jag hade helt glömt bort att så pass mycket tid går åt till att berätta om MacLeods liv innan New York. Många har uttryckt deras missnöje med att hoppandet i tid gör filmen rörig men det kan jag verkligen inte hålla med om. Tycker man det ska man nog tänka över sin egen tankeverksamhet och ägna sig åt någonting annat än filmtittande. Den enastående naturen i tillbakablickarnas Skottland är en fröjd för ögat och jag blir om än mer sugen att besöka landet, för mer än deras utsökta Islaywhisky. Highlander genererade flera uppföljare av varierande kvalité och en tv-serie som jag frenetiskt följde under tonåren och jag kan inte annat än att bli lite sugen och se om serien håller än idag, jag betvivlar det dock. Effekterna må vara förlegade och filmen är stundtals lite småfjantig men Highlander håller trots detta fortfarande hög kvalité. Min sambo tyckte inte att den var något vidare men jag har en känsla av att detta inte var den sista gången jag såg filmen.

En samling kortare recensioner Vol. V

En tre veckors semester är snart över och det är dags att ta sig i kragen igen. Till en början var det tänkt att jag och min sambo skulle åka på någon form av utlandsresa men när vädret på hemmaplan blev över förväntan skippade vi snart den idén. Istället har vi åkt runt på mindre utflykter runtomkring i Skåne och nyttjat våra jojo-kort till max. Med andra ord så har det varit intensiva dagar och just därför har det blivit en hel del film och tv-tittande på kvällarna.

Här kommer ett gäng redan publicerade kortrecensioner från min Facebook-sida som tack vare just ER som läser och kommenterar ökar stadigt i popularitet. Nu snackar vi inte tusentals anhängare och notiser i tv och media men de som följer mig på bloggen och på facebook blir allt fler sedan jag blygsamt började skriva om film för mer än tre år sedan. Tiden har gått fort och även fast det kan kännas meningslöst och tidskrävande ibland så tycker jag fortfarande att det är väldigt kul att skriva om film som jag älskar och ibland till och med hatar. Så ännu en gång – tusen tack till alla er som tar er tid att läsa det jag skriver!

Static (2012)
Efter att det gifta paret Jonathan och Addie mister sin 2 åriga son i en drunkningsolycka åker de till sitt hus på landet för att komma över sorgen och för att Jonathan ska kunna avsluta sin bok. Plötsligt knackar det på dörren mitt i natten och en rädd ung kvinna står utanför. Hon berättar om människor med gasmasker som försökt att attackera henne och snart drar mardrömmen igång.
Varför måste alltid något trist hända för att ett par ska åka till sitt mysiga landställe?
Static är andra Home Invasion filmen jag ser på en vecka och det är nästan att man börjar känna sig lite bortskämd. Nu är inte Static en renodlad terrorfilm och tyvärr är Static, precis som In Their Skin inte någon höjdare inom genren, fast helt usel är den inte. Ibland är den ganska spännande men trots sin korta speltid kommer den aldrig riktigt till skott. Slutet är en smaksak, min sambo gillade det men jag tyckte att det enbart förstörde. Bortser man från detta är Static helt okej underhållning men ingenting jag kommer att se igen. Betyget blir en väldigt svag trea.

Tropa de Elite 2 (2010)

Inget är så illa att det inte kan bli sämre. Nascimento blir befordrad till chef för underättelsetjänsten och avlyssningsansvarig samtidigt som det inte går lika bra för andra kollegor efter ett flyktförsök från ett högriskfängelse. Nascimentos privatliv är i spillror och hans före detta fru Rosane och sonen Rafa lever nu tillsammans med den vänstervridna frihetskämpen Fraga. Rafa glider alltmer bort från sin far och vänder sig istället till sin nya styvfar. Samtidigt bryter ett skoningslöst krig ut i favelorna där korrumperade poliser tjänar pengar på de fattigas misär.

Tropa de Elite var ett brasilianskt mästerverk och uppföljaren är inte mycket sämre. Historien, som trots att den inte bygger på en sann händelse, ligger nära Rio de Janeiros verklighet och kräver koncentration från tittaren då vi ständigt blir matade med väldigt mycket information på ett för de flesta främmande språk. Men det är väl värt mödan. Tropa de Elite 2 är en otroligt bra uppföljare som håller tittaren i ett järngrepp. Det är rått och brutalt men filmen glorifierar aldrig våldet. Du behöver inte ha sett ettan för att följa med i den andra delen men du är en idiot om du låter föregångaren gå dig förbi. Tropa de Elite 2 får en stark fyra i betyg.

Plötsligt i Vinslöv (1999)

Vi får följa ett gäng egensinniga figurer och deras vardag i det lilla samhället Vinslöv i Skåne. Plötsligt i Vinslöv blev den största snackisen på åratal när den sändes på svt och alla visade klipp från dokumentären och citerade invånarna. Sedan dess har den vuxit till en kultklassiker och föreningen Vinslöv – Plötsligt en Förening växer sig allt större. Dokumentärfilmarna Jenny Bergman och Malin Skjöld lyckas fånga småstadskänslan alldeles strålande och invånarnas vardagssysslor som för andra kan kännas triviala utvecklas till filosofiska utlägg. Det är en varmt berättad historia och många minnesvärda sekvenser som är svåra att återberätta utspelar sig. Under de femtio minuterna händer det i stort sett ingenting utan vad som skildras är den stilla vardagen som alla de vi stöter på verkar vara helt tillfreds med. Plötsligt i Vinslöv är en av de bästa svenska dokumentärer som någonsin har gjorts och förtjänar såklart ett toppbetyg. Det är en dokumentär man kan se flera gånger och ständigt hitta nya favoritpartier och detaljer man tidigare inte reflekterat över. Det ska bli intressant att se vad uppföljaren Plötsligt igen har att erbjuda.

Dark Skies (2013)

Familjen Barretts liv förändras när någonting tar sig in i deras hem. En efter en upplever de minnesförluster, får näsblod och minstingen berättar om någon som besöker honom om nätterna.

Dark Skies är en av de bästa filmerna av sitt slag på väldigt länge och som titeln antyder så rör det hela sig om rymdvarelser. Ju mindre man vet om filmen i förväg, desto bättre. Så är det med de flesta filmer men ett tips är att helt skippa trailern innan man ser Dark Skies. Det blir emellertid aldrig töntigt eller banalt utan vad vi får ta del av är en dyster, humorbefriad och skrämmande berättelse om en familj som sakta går sönder. Det är tyvärr aldrig särskilt otäckt men några sekvenser är väldigt effektivt utförda. Skådespelarna, särskilt Keri Russell (från The Americans) och Josh Hamilton är väldigt bra och trots filmens ämne känns deras karaktärer och agerande trovärdigt. Efter de halvtaskiga filmerna Legion och Priest hittar äntligen regissören Scott Stewart rätt och levererar en atmosfärfylld mardröm. Betyget blir en väldigt stark trea.

Black Rock (2012)

Sarah och hennes två bästa vänner (som hatar varandra) åker till en avlägsen ö för att lägga det gamla och infekterade bakom sig och försöka ha det lite trevligt tillsammans. De stöter på tre yngre män som de bjuder över till sin lägereld för lite struntprat och alkohol. Det ballar snart ur och innan de vet ordet av dränks kvällen i övergrepp och död.

Många verkar vilja beskriva Black Rock som en Deliverance efterapning men bara för att ett gäng psykos jagar vettskrämda kvinnor i skogen behöver det inte jämföras med en klassiker som Deliverance, då är man enbart en lat hobbyrecensent. Dessutom är Black Rock ingenting som förtjänar att ens nämnas i samma sammanhang. Det är en jävligt dum film. Dialogen suger, musiken är skitkass, regin är inte mycket att hänga i träden och den så kallade dramatiken är mest fånig. Det största problemet är dock karaktärerna. Alla beter sig idiotiskt och det är svårt att känna för någon av dem då den ena är mer korkad än den andra. Jag gillar i vanliga fall denna typ av film men detta är bara utdraget (trots sin korta speltid på lite mer än 70 minuter) och trist. Scenen där töserna klär av sig nakna för att hålla värmen för att sedan irra runt spritt språngandes i sökandet efter en skatt är dock ganska kul men filmen förtjänar inte mer än en väldigt svag tvåa i betyg. 

Eagle vs Shark (2007)
Lily lever tillsammans med sin storebror Damon och jobbar på snabbmatskedjan Meaty Burger. Hon har inga vänner och arbetskamraterna fryser ut henne men klockan tolv varje dag dyker hennes stora kärlek Jarrod upp för att beställa en hamburgare. Jarrod är inte intresserad av Lily utan hennes snortiga kollega Jenny men när Lily tar Jennys maskeradfestinbjudan slår hennes drömmar in. En besynnerlig kärlekshistoria utvecklar sig.
Flight of the Conchords är en av mina favoritserier och regissören Waititi har haft fingrar med i spelet i just FOTC. Humorn känns igen och det är inte bara för att Jemaine Clement har huvudrollen. Loren Taylor är supercharmig som Lily och Eagle vs Shark är en fantastisk film! Den är sorglig och tragisk men samtidigt en mycket varm historia, fylld med knasiga figurer. Betyget blir en självklar fyra.

Mad Men: Season 6 (2013)

Det rullar på i lugna mak precis som i de tidigare säsongerna men halvvägs in i den sjätte säsongen händer någonting (med lite hjälp från en dunder dos av vitaminer) och det blir riktigt bra. Nya karaktärer introduceras. Sylvia (spelad av en fantastisk Linda Cardellini) är grannen som mansgrisen Don inleder en av sina många relationer med, samtidigt som den skådespelande frun Megan sitter hemma och rullar tummarna. Karriärsuktande Bob som tar varenda chans han kan till att glänsa är ännu en frisk vind i serien och det är kul att se Harry Hamlin i tv-rutan igen som en av byråns delägare. Dons destruktiva leverne står även denna gång i centrum och det blir allt svårare att känna sympati för karln då han är en mästare på att förstöra för sig själv och sin omgivning. Pete får lite mer utrymme under säsong sex och det är en av de karaktärer som växt mest under seriens gång och hans ständiga motgångar höjer underhållningsvärdet ytterligare ett snäpp. Den sjätte säsongen är som sagt något segstartad men det är glömt och förlåtet någonstans efter avsnitt fem-sex. Mad Men håller fortfarande otroligt hög kvalité och det är en av de bästa tv-såporna någonsin. Betyget blir en fyra.

Lilyhammer: Season 1 (2012)

Maffiasnubben Frank vittnar mot sin boss i utbyte mot att han ska få starta ett nytt liv i den lilla norska hålan Lillehammer. Det dröjer inte länge innan Frank glider in i gamla vanor men Lillehammer är ju inte riktigt New York…

Jag hade inga som helst förhoppningar på Lilyhammer och det var nog bra. Det är helt idiotiskt att förvänta sig ett nytt The Sopranos även fast Steven Van Zandt spelar i stort sett samma roll här som där. Det är bra driv i serien och det händer mycket saker i den första säsongens åtta avsnitt. Kulturkrockarna som uppstår är ofta träffsäkra och stabila Van Zandt har en gedigen skara norska skådespelare vid sin sida. Trond Fausa som spelar Franks sidekick Torgeir är klockren och mycket av det som faktiskt är riktigt roligt är tack vare honom. Lilyhammer är långt från ett mästerverk men det är en småtrevlig serie som jag gärna ser en andra säsong av. Betyget blir en trea.

Trouble with the Curve (2012)

Det infinner sig alltid en speciell känsla när jag ser en ny Clintan film för första gången. Tycka vad man vill om mannen men han är en legend, en av de få som fortfarande är i livet. Jag älskar Eastwood och har gjort det så länge jag kan minnas. I hans senaste film Trouble with the Curve spelar han den gamle tjurgubben Gus. Tillsammans med sin dotter, juristen Mickey, åker de på en roadtrip för att hitta en ny ung talang till ett baseball lag. I ett sista försök att säkra sin plats på jobbet, då Gus kontrakt löper ut om tre månader, åker han tillsammans med sin dotter för att på samma gång försöka lappa ihop deras trassliga relation. Kemin mellan Eastwood och Amy Adams (som spelar dottern) är väldigt bra och hon är bara en av många stabila biroller som omringar giganten. Trouble with the Curve är långt ifrån Eastwoods bästa film men det är en värdig avslutning (om den nu 83 år gamla gubben inte hinner med fler roller) på en grymt imponerande karriär. Betyget blir en stark trea.

Breezy (1973)

Sjuttonåriga Breezy är en livsglad hippietjej som driver runt för att fånga dagen och sprida kärlek runt omkring sig. När hon lyckas fly från en snuskhummer får hon skjuts av den äldre ensamvargen och kvinnotjusaren Frankie. De är varandras raka motsatser men ändå faller de sakta men säkert för varandra. Efter psychothrillern Play Misty for Me och västernrullen High Plains Drifter regisserade Clint Eastwood sin tredje film Breezy. Den floppade rejält när den kom och det är än idag en film som sällan nämns i samband med Clintan. Breezy är den första filmen där skådespelaren nöjer sig med att stå bakom kameran (med undantag för en okrediterad roll jag inte la märke till) och det är långt ifrån det vi är vana att se av skådespelaren/regissören. Breezy tar upp den kontroversiella historien om förbjuden kärlek mellan en sjuttonårig tjej och en femtiofem år gammal nyskild mäklare. Jag förstår att filmen inte är särskilt välkänd eller populär då det inte är en speciellt bra film. Utseendemässigt fungerar det men historien engagerar mig inte och känns inte särskilt trovärdig. Karaktären Breezy är lite för mycket mest hela tiden och även fast jag tycker om William Holden har jag sett honom i mycket bättre filmer. Dessutom kan jag inte annat än att tycka att filmen är lite gubbsjuk. Det är en av de få Eastwood filmer jag inte sett tidigare och det är kul att äntligen kunna bocka av det men Breezy förtjänar inte mer än en väldigt svag trea i betyg och då är jag generös. 

Här kan ni läsa de tidigare inläggen:

En samling kortare recensioner

En samling kortare recensioner Vol. II

En samling kortare recensioner Vol. III

En samling kortare recensioner Vol. IV

Vacancy (2007)

Det knakar i fogarna hos det gifta paret Amy och David Fox efter att deras son omkommit i en tragisk olycka. Skilsmässan är ett faktum och de gör en sista resa tillsammans för att berätta nyheten för Amys föräldrar. Resan dit är tidskrävande och David bestämmer sig för att ta en genväg för att spara lite tid - men det blir istället raka motsatsen. Deras bil krånglar och de blir strandsatta ute på vischan och tvingas spendera natten i ett skabbigt motell. De hinner knappt göra sig hemmastadda när det börjar banka frenetiskt på väggar och fönster och David beger sig till receptionen för att klaga och går sedan tillbaka till rummet för att varva ner. David och Amy börjar titta på gamla vhs-kassetter som ligger och skräpar och vad som till en början verkar vara billiga skräckfilmer är i själva verket fruktansvärda våldsdåd vilka är inspelade i samma rum som de nu befinner sig i - och stället är riggat med filmkameror. Plötsligt går strömmen och bankandet gör ännu en gång entré. Vettskrämda flyr paret därifrån men män i skräckinjagande masker dyker upp från mörkret och tvingar dem tillbaka in i det lilla rummet…

”Now, that is very strange seeing as you folks are the only guests I got here tonight.”

Jag minns Vacancy som bra när jag såg den då den kom ut och för några månader sedan poppade filmen upp i huvudet på mig igen och jag började känna ett sug att se om den. Under min obligatoriska loppisrunda på Drottningtorget i söndags hittade jag den för en tia, tillsammans med nitton andra titlar som jag betalade totalt tvåhundra kronor för.

”It’s not enough that they rob and kill these people, they wanna watch it too.”

Vacancy är som en uppdaterad variant på Psycho, fast utan Hitchcocks finess eller djup. Det är en mängdrulle som fungerar för vad den är – ren underhållning, men en väldigt nöjsam upplevelse. Luke Wilson (till skillnad från sin störiga bror Owen) har jag alltid tyckt väldigt mycket om som skådespelare och även fast jag gillar honom i de komiska rollerna är det de mer nedtonade personporträtten jag föredrar. Den kyliga kemin mellan honom och Kate Beckinsale är trovärdig och de är båda mycket bra som det sörjande paret. Filmer som kör på snuff-temat är inte direkt överexploaterat men de flesta som tagit upp ämnet har jag en svag punkt för. Det finns mästerverk som Peeping Tom, Hardcore, Cannibal Holocaust, Videodrome, Henry: Portrait of a Serial Killer och Thesis (som för övrigt var den senaste filmen som skrämde skiten ur mig) men även filmer som 8MM, Mute Witness och just Vacancy är bra bidrag till genren. Vacancy fungerar som en home invasion film på bortaplan, där hemmet inte står i centrum utan ett temporärt sådant där det mesta inuti och runt omkring är okänt territorium för karaktärerna. Det är en simpel berättelse men en förbannat spännande sådan som trots att jag redan sett den fick mig att knapra på naglarna ibland. Vacancy är en intensiv historia som klockar in på lite under åttio minuter innan eftertexterna börjar rulla och den är sådär lagom läskig och våldsam, utan att gå överstyr. Man kan se Vacancy både en och två gånger och den är faktiskt en av de bättre skräpskräckfilmerna från årtiondet, utan att för den delen ens vara i närheten av ett mästerverk. Underhållande är den i alla fall och det räcker långt för mig.

The Lords of Salem (2012)

Discjockeyn Heidi får en mystisk trälåda lämnad till sig på radiostationen från några som kallar sig The Lords (of Salem). Lådan innehåller en vinylskiva som till en början inte verkar fungera men spelar sedan upp en domedagsmelodi med uråldriga besvärjelser som påverkar de kvinnliga lyssnarna. Heidi börjar lida av en fruktansvärd huvudvärk och hon är övertygad om att någon eller någonting bor i den tomma lägenheten längst ner i korridoren. Detta är bara toppen på isberget och sakta men säkert förvandlas Heidis liv till en mardröm, en mardröm som tog sin början på sextonhundratalet under häxprocesserna i Salem.

“In the name of Satan, Ruler of the Earth, the King of the world; open wide the gates of Hell and come forth from your blessed abyss.”

Jag är kluven till Rob Zombies filmer. House of 1000 Corpses tyckte jag var kass, de båda Halloween-filmerna var hyfsade. Däremot älskade jag The Devil’s Rejects och det är en film jag sett flera gånger sedan den kom ut. Zombies senaste film, The Lords of Salem var jag till en början väldigt skeptisk till men istället för att var ännu ett mediokert bidrag till skräckfilmsgenren visade sig The Lords of Salem vara en av årets bästa filmer.

Under en filmkväll blev The Lords of Salem det andra valet efter det att vi sett den underhållande åttiotalsrullen Death Valley. Jag, som är van vid att titta på film på en 40 tums tv med ljudet forsande direkt från apparaten, satt som en pojke på julafton när Zombies mardröm spelades upp på en 104 tums skärm i full hd och med ett fantastiskt ljud.

“We are not the crying sheep of God. We are the mighty goat!”

Filmer som handlar om mörkrets krafter och onda varelser är lite av en akilleshäl hos mig, jag kan inte få nog av dem och detta är den bästa i genren sedan The Ninth Gate. Zombie har i alla sina filmer visat sin kärlek för de äldre och lite mer obskyra skapelserna från främst sjuttiotalet. The Lords of Salem osar årtiondet fast den i själva verket utspelar sig i nutid. Frisyrerna, kläderna, och de matta kulörerna och färglösa inredningen är otroligt effektfullt och musiken håller toppklass. Både artisterna som valts till soundtracket och filmens egen musik är perfekt. Den monotona och otäcka djävulsmusiken som knastrar på den rullande tolvtummaren är enkel men otroligt effektiv. Inte sedan Eyes Wide Shut har jag blivit så påverkad av en melodi och det har väl förmodligen att göra med att de är nästan identiska. Zombies fruga Sheri Moon gör som vanligt bra ifrån sig och hennes insats i Salem är inget undantag. Precis som i Zombies tidigare filmer har han även denna gång placerat en massa bortglömda genrerskådespelare i mindre roller och även fast jag inte lade märket till dem alla var det kul att återse ansikten som Ken Foree (jag träffade honom på årets sci fi mässa), Michael Berryman, Dee Wallace, Meg Foster (hon är superb som överstehäxan), Richard Lynch (i sin sista roll) och såklart gamla vapendragaren Sid Haig. Synd bara att Camille Keaton och Udo Kiers scener blivit bortklippta, men det får mig bara att hoppas på en längre version i framtiden.

Zombie lyckas måla upp en långsamt pyrande psykedelisk mardröm. The Lords of Salem är starkt influerad av Rosemary’s Baby, utan att för den delen försöka efterapa Polanskis mästerverk. Jag tänker många gånger under filmens gång på fler av Polanskis tidigare skapelser såsom The Tenant och Repulsion men även satanistklassiker som The Mask of Satan, The Devil’s Rain och The Sentinel. The Lords of Salem är inte lika brutal eller grafisk som Zombies tidigare filmer utan det brutala ligger istället mer i dialogen och agerandet. Det ligger en ständig känsla av obehag och det var längesedan jag blev så tagen av en film. Jag har en känsla av att jag kommer att tycka om filmen ännu mer nästa gång jag ser den, det är så många detaljer och nyanser som kräver uppmärksamhet. Zombie borde sluta med sin tråkiga musik och istället fokusera på film. Med The Lords of Salem har han skapat sitt mästerverk och det är en av de absolut bästa filmer jag sett i år.

Death Valley (1982)

Pojken Billys föräldrar har separerat och tillsammans med mamman och hennes nya pojkvän, cowboysaren Mike, åker de för att turista i Kaliforniens Death Valley. Under tiden härjar en hänsynslös mördare som skär halsen av folk i området och av en olyckshändelse plockar Billy med sig ett halssmycke som tillhör mördaren. En katt och råtta lek tar sin början när mördaren gör allt i sin makt för att göra sig av med det enda levande vittnet – elvaårige Billy.

“Let's see if your gun is as loud as your mouth, sheriff.”

Death Valley är en film jag aldrig tidigare hört talas om förrän jag läste en recension av filmen för några veckor sedan. På pappret lät det precis som min typ av film och av en slump stötte jag på titeln igen när en likasinnad skräckfilmsentusiast bjöd hem mig och en polare till filmkväll. I den imponerande samlingen av blu-ray film gömde sig det fantastiska filmbolaget Shout Factory!s släpp av Death Valley.

”He’s out there, he’s out there!”

Death Valley osar Hitchcock och senare filmer som går i samma spår som Duel och Roadgames och det är filmer som dessa jag ständigt letar efter med ljus och lykta. Redan från början vet vi vilken mördaren är (eller vet vi det?) och den mesta speltiden är en kurragömmalek, en stundtals imponerande sådan. Musiken är otroligt stämningshöjande och gör ibland Death Valley mer spännande än den faktiskt är. Vissa sekvenser är emellertid riktiga nagelbitare men i det stora hela blev jag något besviken. Jag vet inte om det berodde på att jag var trött eller för att jag bäljat i mig en massa öl men det var någonting som fattades för att göra Death Valley till en riktig toppenfilm. Regissören Dick Richards sköter sig fint och Richard Rothsteins manus är bra (fram till den något onödiga sluttvisten) men det skulle kanske ha hjälpt med en mästare av t.ex. De Palmas kaliber bakom kameran och skrivmaskinen. Det är förmodligen fel av mig att sitta här och trycka ner en film som denna då den är fan så mycket bättre än liknande skapelser idag. Filmens enda problem beror nog enbart på mina skyhöga förväntningar. Skådespelarna är bra och till och med pojken (spelad av Peter Billingsley) är för en gångs skull en riktigt sympatisk filur som man inte önskar livet ur. Som pricken över i får vi stöta på den kanske sunkigaste och mest tvivelaktiga barnvakten i en film någonsin under en lång men förbannat underhållande sekvens. Summan av kardemumman är att trots att mina förväntningar inte riktigt infriades så är Death Valley en skön rulle som tåls att se åtminstone en gång. Jag kommer definitivt att inkludera den i min filmsamling i framtiden. Till alla er Hitchcock fanatiker där ute (är inte alla det?) är Death Valley ett måste, ni andra kan hoppa över filmen med ett gott samvete.