Nattevagten (1994)

Juridikstuderande Martin extraknäcker som nattvakt på ett bårhus för att finansiera sina studier. Samtidigt härjar en seriemördare som skalperar och mördar prostituerade i staden. När polisen tar psykopatens senaste offer till bårhuset börjar märkliga och obscena saker att hända…

”Slå mig, ellers skalperer jeg din kæreste.”

Jag gillar dansk film skarpt och landet har levererat flera titlar som jag tycker väldigt mycket om och då menar jag inte bara de med Lars Von Trier bakom kameran. Det som skiljer dansk film mot det mesta som Sverige producerar är att de inte känns tillkonstlade eller mängdproducerade – de känns äkta och deras humor är ofta härligt sarkastisk. Skådespeleriet är oftast på en högre nivå och historierna vågar mer och känns genomtänkta. Nog om detta, Nattevagten var Ole Bornedals första film (om man bortser från två tv-produktioner) och hans biljett till Hollywood. Efter en amerikansk nyinspelning (Nightwatch, 1997) av filmen och två års arbete på filmbolaget Miramax/Dimension i New York och Los Angeles flyttade han nittonhundranittiosju tillbaka hem till Danmark. Förra året åkte han dock över till Kanada och regisserade spökrullen The Possession så vem vet vad hans karriär har i skötet härnäst. Strunt samma, Bornedals karriär i sig är för mig ganska ointressant men nittonhundranittiofyra lyckades han skapa en oerhört tät psykologisk rysare som håller tittaren i ett järngrepp.

Nattevagten har många skådespelare som idag är etablerade och populära ansikten i tv-rutan och i filmhyllorna. Nikolaj Coster-Waldau, Kim Bodnia och Sofie Gråbøl gör i Nattevagten tidiga roller i sina karriärer. Den här blott tjugofyra år gamla Coster-Waldau är idag hunk i Hollywood och gör succé i tv-serier som Game of Thrones och storfilmer som Mama och nu senast Oblivion i sällskap med bland annat Tom Cruise. Gråbøl är omåttligt populär i hemlandet i serien Forbrydelsen som kommissarien Sarah Lund. Bodnia spelar i Nattevagten sin första stora roll, vilken ledde till flera fantastiska personporträtt i danska pärlor som Pusher, Bleeder, I Kina Spiser De Hunde och Gamle Mænd I Nye Biler. När hans karaktär Jonas sitter på andra sidan bordet mot den prostituerade Joyce och tvingar henne att lyda hans minsta vink och berätta om det värsta som har hänt henne, iskall i sin blick, satte han standarden för de roller han senare kom att porträttera. När man tittar på Nattevagten är det inte svårt att förstå varför deras karriärer tog ordentlig fart efteråt, skådespeleriet är rakt igenom lysande från alla inblandade.

Bornedal lyckas skickligt bygga upp en krypande stämning och många gånger osar filmen Polanski och Hitchcock. Sekvensen där mördaren fortfarande är kvar hos sitt offer, samtidigt som Martins käresta befinner sig i lägenheten, är i samma liga som någonting Brian De Palma kunde ha regisserat. Martin och Jens ständiga utmaningar och vadslagningar om hur långt de vågar gå innan någon av dem backar börjar som en sidohistoria men går sedan som en röd tråd genom filmen på ett mycket tillfredställande vis. Även fast Nattevagten i grund och botten är en historia om en galen seriemördare lägger Bornedal mest fokus på utvecklandet av karaktärerna och deras relationer till varandra under filmens första timme. Det otäcka ligger mest och pyr i bakgrunden för att sedan ta all fokus under den sista halvtimmen. Nattevagten var inte alls lika obehaglig som jag minns den men däremot är den jävligt spännande och är en otroligt imponerande långfilmsdebut. Nattevagten ligger farligt nära ett toppbetyg. 

The Evil Dead (1981)

Fem vänner åker till en enslig stuga ute i skogen för att partaja och ha det kul. I källaren hittar de en bandspelare och Naturon Demonto – De Dödas Bok, en bok bunden i människokött och skriven med människoblod. De tar med sig bandspelaren och lyssnar på dess innehåll där en röst berättar om besvärjelser vilka väcker demoner till liv och tar levande kroppar i besittning. Rösten uttalar en uråldrig ramsa och samtidigt vaknar någonting till liv, någonting väldigt ondskefullt.

”Join us!”

The Evil Dead är en av de största anledningarna till att jag (och många andra) började älska skräckfilm och det är filmen som väckte mitt intresse för Necronomicon och H.P. Lovecraft som ung grabb. Nyinspelningen har premiär nu på fredag och då det var flera år sedan jag såg originalet senast, tyckte jag att det var hög tid att se den igen för att ha filmen färsk i minnet när jag besöker biografen. Jag tänker inte sitta här och räkna upp alla de legendariska scenarion som utspelar sig eller rabbla upp en massa kuriosa kring filmen som ni vid detta lag redan känner till. Detta är mer ett tillfälle att skriva av mig några av de tankar och funderingar som filmen väckt hos mig under alla dessa år.

” Why have you disturbed our sleep; awakened us from our ancient slumber? You will die! Like the others before you, one by one, we will take you.”

Historierna kring The Evil Dead började för mig när jag var i tioårsåldern och min storebror berättade om en film som skrämde slag på honom. Det var en film som en polare till honom hade köpt i Asien eller i någon annat land långt, långt borta som var det äckligaste och otäckaste han någonsin hade sett. Någonstans där började min besatthet över att få tag i denna film till varje pris. Det dröjde många år innan filmtiteln dök upp igen, då på den lokala filmbutiken Video Center i Asarum där filmen fanns till uthyrning. På något vänster lyckades jag hyra filmen trots att den var barnförbjuden men när videokassetten hade rullat färdigt fattade jag ingenting. Det var en superläskig historia men vad var det som var så äckligt med den? Senare förstod jag att filmen jag sett varit sönderklippt och alla de snaskiga scener jag hört om hade blivit borttagna. Flera år senare lyckades jag hitta en oklippt version av filmen och det var någon gång då som min fascination för skräckfilm tog sin början.

Idag tycker jag ju inte The Evil Dead är en särskilt läskig film men jag glömmer nog aldrig den där första gången som jag såg demonerna vakna till liv i den lilla stugan ute i skogen och skrämde livet ur mig. Nu var det som sagt flera år sedan jag såg filmen senast men jag blev paff över hur väl den har hållit sig alla dessa år. Effekterna som jag hade förväntat mig skulle se fjantiga ut ser än idag förbaskat bra ut och scenen med blyertspennan i hälsenan är bara en av de sekvenser som faktiskt ser riktigt realistiska ut. De lite mer detaljerade scenerna håller kanske inte lika bra men de ser absolut inte sämre ut än mycket annat från samma period. Demonerna i sina utstyrslar ser jävligt häftiga ut och fan så mycket bättre än de som figurerar i liknande filmer med en högre budget. Den smått sadistiska trädvåldtäktsscenen (som Raimi senare ångrade att han inkluderade) är genialisk och förstummar mig varje gång jag ser den. Det kunde lätt ha sett fånigt ut men på något sätt lyckas Raimi få det att verka fullt naturligt i sin absurdhet (med tanke vad som sedan följer) och även fast vissa verkar ha problem med just den sekvensen anser jag den nödvändig. The Evil Dead är en enkel med genial historia och regissören Sam Raimis karriär är inte helt olik den som Peter Jackson inledde med filmer som Bad Taste och Braindead. För en struntsumma och en otrolig skaparglädje lyckades Raimi skapa en nutida klassiker och en milstolpe inom skräckfilmen som plagierats flera gånger sedan dess.

Nittonhundrasjuttioåtta regisserade Raimi kortfilmen Within the Woods, vilken ligger till grund till hans långfilmsdebut The Evil Dead vars inspelningar började året efter. The Evil Dead är en uppfinningsrik lågbudgetrulle som ser mycket dyrare ut än vad den egentligen är. Det beror framförallt på de imponerande specialeffekterna (som inspirerat unga filmskapare runt om i världen sedan dess) och det mycket kompetenta kameraarbetet. Kameraåkningarna och de uppfinningsrika vinklarna är förbannat effektiva och den läbbiga utspelningsplatsen (stugan hittade filmmakarna övergiven i skogen) gör sitt för att sätta den klaustrofobiska stämningen. Historien är simpel men ack så effektiv och skulle mer intriger eller bakgrundhistorier ha vävts in i berättelsen skulle det säkert enbart ha förstört upplevelsen. Musiken är ett annat viktigt element i The Evil Dead och den är ovanligt varierande för att var en film av denna kaliber. Den pendlar mellan känsloladdade stråkar till elaka pianon och den känns helt självklar i sitt sammanhang. Bruce Campbells rollfigur Ash är idag legendarisk men i denna första film är han relativt nedtonad även fast det är han som får mest speltid. Det är inte förrän de följande två filmerna som hans uppblåsta ego och klämkäcka kommentarer får ta fokus och även fast jag gillar den sidan hos honom känns han här mer mänsklig och human i sitt agerande och inte som en seriefigur.

The Evil Dead är en perfekt film och det är samspelet mellan samtliga komponenter som gör slutresultatet så lyckat. Filmen är ett bevis på att det inte behövs en massa stålar för att kunna skapa en bra skräckfilm och idag, mer än trettio år efter det att filmen fick sin premiär, känns den fortfarande förvånansvärt färsk och tilltalande. Nu blev det lite kuriosa kring filmen i alla fall men The Evil Dead förtjänar all uppståndelse den får och har fått. Det är en banbrytande skräckfilm som visade att allt var möjligt om man hade viljan och entusiasmen (och lite finansiellt stöd från familj och vänner). The Evil Dead är otroligt bra och ett nödvändigt kapitel i skräckfilmshistorien. Jag kan babbla på i all evighet kring filmen men nu får det räcka. Jag längtar till dagen då jag visar The Evil Dead för mina barn och när de visar samma skräckblandade förtjusning som jag en gång gjorde när jag såg filmen för första gången. 

Roman Holiday (1953)

Prinsessan Ann åker runt i Europa för att utföra sina kungliga plikter och hamnar tillslut i Rom. Uttråkad och trött på alla måsten som hör titeln till, smiter hon en kväll ut i natten för äventyr i det spännande Rom. Dock kommer hon inte långt innan hon somnar utmattad på en parkbänk. Den amerikanska reportern Joe hittar henne och efter många om och men tar han henne med sig hem. Samtidigt inser tjänstefolket att prinsessan är på vift och ett topphemligt sökande inleds. När Joe kommer till sin arbetsplats följande morgon inser han att det är självaste prinsessan som spenderat natten i hans lägenhet och han ser sitt livs chans att tjäna en extra hacka som kan ta honom hem till New York igen. Men ödet vill någonting helt annat…

”You’re well read, well dressed, you’re snoozing away in a public street. Would you care to make a statement?”

Ett förhållande handlar om att ge och ta. Jag blev utpressad av min sambo efter det att hon gått med på att se Texas Chainsaw 3D med mig att jag skulle se en av hennes favoritfilmer, Roman Holiday eller Prinsessa på Vift som hon envisas med att kalla den. Godhjärtad som jag är gick jag ju självklart med på avtalet och när dessutom vårat flyg som ska ta oss till Rom lämnar Kastrup nästa vecka passade ju filmen alldeles utmärkt. Roman Holiday är den första amerikanska film som helt och hållet spelades in i Italien och är dessutom succéfilmen som gjorde Audrey Hepburn till världsstjärna.

”I’m going to that corner there and turn. You stay in the car and drive away. Promise not to watch me go beyond the corner. Just drive away and leave me. As I leave you.”

Audrey Hepburn är söt som socker och det är inte svårt att förstå att filmälskare runt om i världen föll pladask för hennes skönhet och charm. Gentlemannen Gregory Peck var övertygad om att Hepburn skulle kamma hem en oscar för hennes rollporträtt av prinsessan och sa till producenterna att sätta hennes namn över filmens titel. De följde hans råd och mycket riktigt belönades Hepburn med en oscar för sin roll. Det var aktrisens första huvudroll i en film och genombrottet blev ett faktum. Vad som hände sedan har väl ingen kunnat undgå och än idag är hon en av filmhistoriens mest älskade filmstjärnor. Peck som tidigare aldrig varit med i en komedi på vita duken hoppade ivrigt på projektet och det var under inspelningarna av Roman Holiday som han träffade fransyskan Veronique Passani, kvinnan han senare gifte sig med och spenderade resten av sitt liv tillsammans med.

Jag är svag för många av Hollywoods skapelser från denna period och Roman Holiday är ytterligare en anledning varför. Det är en snäll och charmig romantisk komedi som passar alla kön och åldrar och Roman Holiday är ofantligt mycket bättre än det mesta som drömfabriken spottat ur sig inom genren de senaste årtiondena. Det är en småkul skapelse med hjärtat på rätta stället men som samtidigt undviker alla de sliskiga klichéerna som har blivit kännetecken för den romantiska komedin. Hepburn och Peck har en strålande personkemi och fotografen Irving (Eddie Albert) är en väldigt bra sidekick. Prinsessans heldag på stan där hon får pröva på alla de saker hon aldrig tidigare gjort i sin kontrollerade miljö, är ett äventyr i sig och Roman Holiday är en film man mår bra av. Humorn är varm och den får mig att fnissa flera gånger och det är en film som alla någon gång under sitt liv borde ta del av. Roman Holiday använder sig av ett numera klassiskt upplägg som sedan dess har använts hundratals gånger, fast få har lyckats såhär bra – Roman Holiday är en underbar film! Nu längtar jag till Rom så jag kan ta del av alla dessa fantastiska platser och miljöer tillsammans med min käresta och uppleva vår egna romantiska komedi…

Texas Chainsaw 3D (2013)

När Sally, den enda överlevande från den fruktansvärda incidenten som kostade fyra av hennes vänner livet, lyckats fly från brottsplatsen kallas polis Hooper till familjen Sawyers hus. Arga medborgare nöjer sig inte med att Sawyers ska skicka ut deras motorsågssvingande son Jed utan de kräver lynchning. Huset med familjen i, bränns ner till grunden och alla utom ett litet flickebarn som får namnet Heather räddas ur flammorna.

Heather som ovetandes vuxit upp i tron om att Arlene och Gavin är hennes biologiska föräldrar, får ett brev från sin mormor Verna när denne har avlidit som berättar sanningen om hennes förflutna. Heather har ärvt mormors gigantiska hus och tillsammans med sin pojkvän och vänner beger de sig till den lilla staden Newt i Texas för att få nycklarna till sin nya egendom. Det visar sig dock att Heather inte var den enda som undkom lågorna. Nere i källaren gömmer sig ett monster, beväpnat med en motorsåg

”Trust me. Newt, Texas is the last place you wanna be.”

Texas Chainsaw 3D (nu såg jag den inte i 3D men effekterna verkade vara få) tar vid där originalet slutar. Under förtexterna får vi en kort resumé om vad det var som hände i Tobe Hoopers filmklassiker och sedan tar den nya filmen vid. Inledningen är skitsnygg och allt såg snyggare ut än vad det gjorde när jag såg originalet på bio förra helgen. Filmens inledande lynchning där Bill Moseley (Chop-Top Sawyer i The Texas Chainsaw Massacre 2) axlar rollen som Drayton Sawyer och där Gunnar Hansen i helskägg spelar en av många familjemedlemmar som förlorar livet i lågorna, är även den riktigt effektfull. Efter det är det tyvärr mest samma visa en gång till men det behöver ju inte betyda att Texas Chainsaw är en dålig film, den levererar precis vad jag hade väntat mig.

”Welcome to Texas, motherfucker!”

Från början var det tänkt att det skulle bli en trilogi av filmer om Leatherface. De skulle släppas i oordning där film två skulle utspela sig nästan uteslutande i sjukhusmiljö följt av den första filmen som skulle förklara händelserna som ledde till sjukhusvistelsen och sedan en sista som skulle knyta ihop säcken. Då filmbolaget ansåg att det var för ambitiöst och riskabelt slopade de idén helt och valde att istället nöja sig med en film som tog vid direkt efter originalet. Såhär i efterhand är det lite synd att de inte valde att göra en trilogi istället då det lät som en riktigt trevlig idé men Texas Chainsaw duger bra den med.

Jag gillar de flesta filmerna om Leatherface, Hoopers original var ett mästerverk och de andra når ju självklart inte upp till samma nivå men det behöver ju inte betyda att de är kassa, tvärtom, de har alla sin charm. Det finns någonting som jag gillar i alla delarna med undantag för kanske den fjärde delen och The Beginning. Nu har jag inte sett de båda på väldigt länge så vem vet, mina dåliga minnen av dem har kanske förändrats sedan dess och såhär i skrivande stund känner jag ett sug att se om allihop. Det finns många blinkningar till Hoopers original i Texas Chainsaw. Ett dött bältdjur på rygg vid sidan av vägen och flickan i frysboxen är nästan kopior av de scener som fanns i ettan och förutom att Hansen flimrar förbi gör även Marilyn Burns det som Heathers mormor. Skådisarna gör inte mycket väsen av sig utan är och beter sig mest som stereotyper. Clint Eastwoods son Scott spelar här polisen Carl och det är inte mycket han har ärvt av sin faders talanger, inte heller har han välsignats med pappas stenhårda ansiktsuttryck.

Texas Chainsaw börjar som vilken annan film i serien men sedan ballar det ut när stadens smutsiga hemlighet uppdagas och familjeband ska stärkas. Tidsuppfattningen är helt uppåt väggen och karaktärer verkar inte ha åldrats överhuvudtaget under de åren som gått sedan händelserna nittonhundrasjuttiofyra utspelade sig. Det är dock bagateller som man inte kan bry sig om om man ska kunna njuta av en film som denna. Texas Chainsaw har sina stunder när det kommer till våldsamma effekter men den var inte alls lika brutal som jag hade förväntat mig. Det förekommer lite cgi och gamla hederliga specialeffekter men i det stora hela är de ganska tama. Filmmakarna missade helt att ta tillfället i akt och förvandla tivolit till ett blodbad och det är ju lite synd. Texas Chainsaw är ingenting annat än en slasherfilm där ostiga kommentarer fälls och ungdomar blir mördade en efter en. Trovärdigheten är lika med noll och självklart kommer den ju inte ens upp i närheten av originalets höjder. Det är inte särskilt bra men det är heller inte särskilt dåligt och under rätt omständigheter är det alldeles försträfflig underhållning om man är redo att stänga av hjärnkapaciteten för en stund. Texas Chainsaw är underhållningsvåld och ingenting annat och som just det fungerar den utmärkt.

A Horrible Way to Die (2010)

Sarah försöker börja om på ny kula, i en ny stad. Hon försöker glömma sitt fruktansvärda förflutna och lägga sina alkoholbekymmer bakom sig. Under ett AA-möte träffar hon Kevin och en trevande romans blommar upp. Lyckan blir emellertid inte långvarig när Sarahs före detta pojkvän, seriemördaren Garrick, flyr under en fångtransport och lämnar ett blodigt spår efter sig. Ett spår som leder till Sarah.

”How can you run when you can’t even walk?”

Jag har hört och läst om A Horrible Way to Die flera gånger de senaste åren och även fast filmen fått blandad kritik har jag varit nyfiken på vad det var för någonting. När jag smällde alldeles för mycket pengar på film under årets Sci Fi Mässa tyckte killarna på SubDvd att jag var värd några gratisfilmer och en av de jag valde var A Horrible Way to Die. När jag såg V/H/S blev jag ännu en gång påmind om filmen då regissören och manusförfattaren till A Horrible Way to Die låg bakom ett av segmenten i den hypade found footage-antologin.

A Horrible Way to Die använder sig förmodligen inte av ett enda kamerastativ under hela speltiden. Det skakar nått så in i helvete nästan konstant och när det inte gör det så är bilden ur fokus. Om man som jag har spenderat det senaste dygnet med huvudet i toaletten blir det till sist nästan olidligt. Man skulle kunna tro att det är en found footage rulle men så är ju inte fallet utan saken är den att bakom allt skakigt kameraarbete döljer sig en riktig bra historia. Stundtals känns A Horrible Way to Die som en slasherfilm men efter ett tag förstår vi att det är mycket mer än så. Det är en känsloladdad dramathriller (med några brutala våldsscener) som hoppar fram och tillbaka i historien och där mycket av filmens fokus går åt till att skildra hur en människa sakta reser sig upp efter ett självupplevt helvete. Även fast filmen använder sig av det söndertjatade samhällsfördärvet vid namn alkoholism blir det aldrig kliché eller tramsigt. Allt känns på det stora hela väldigt trovärdigt och det är mycket tack vare filmens skådespelare. Amy Seimetz är otroligt bra i rollen som den utsatta Sarah och likaså AJ Bowen och Joe Swanberg som spelar Garrick och Kevin. Den sistnämnde är tydligen någon form av fenomen när det kommer till indiefilmens undergenre mumblecore, en lågbudgetfilmform som fokuserar på naturlig dialog. Jag är inte särskilt insatt i ämnet men efter att jag har läst lite om det känns det som någonting jag borde ge i varje fall en chans.

A Horrible Way to Die är en långsam film där allt är grått och trist och den lilla gnista av glädje som finns släcks lika snabbt som den har tänts. Jag är kluven till filmen då bilden hoppar runt hejvilt hela tiden och det är svårt att koncentrera sig men orkar man att se förbi det blir man serverad en väldigt bra och stundtals spännande historia. En schysst vändning kommer mot slutet och även fast jag anade den tidigt in i filmen blir den effektiv när den gör entré. A Horrible Way to Die är ingen skapelse för mainstreampubliken men för alla oss som vill ha någonting lite annorlunda är den ett givet val. 

The Collection (2012)

Det är ett stort party på en svartklubb i stan när den skoningslösa seriemördaren som fått namnet The Collector slår till igen. När Elena ser sin pojkvän hångla med en annan tjej slår hon honom på käften och går upp på ovanvåningen för att rensa tankarna. I ett annars tomt rum hittar hon en koffert och ut trillar Arkin (den enda överlevande från förra filmen), desorienterad och med en enda tanke i huvudet – att fly. Samtidigt på nedervåningen äger en massaker utan dess like rum och inom loppet av några minuter hamnar istället Elena i kofferten och blir bortförd av galningen. Elenas far anlitar Lucello som till varje pris ska hämta hem dottern. Med hjälp av Arkin och ett gäng tungt beväpnade figurer åker de för att en gång för alla sätta stop för seriemördarens galenskaper.

”It’s best described as a predator without boundries, targeting men, women, children, young, old. He does not discriminate.”

När jag såg The Collector för några år sedan blev jag så till mig att jag surfade in på nätet och beställde ett exemplar av filmen på studs. Den levererade ingenting nytt men den hade ett sjukt bra driv och levererade en rad uppfinningsrika dödsscener. Tortyrporr är en utskälld genre som många älskar att hata men själv är jag ganska förtjust i den ända sedan jag såg Eli Roths Hostel för första gången. Nu är inte The Collection en renodlad tortyrporr-rulle utan mer en actionladdad slasherfilm men många verkar tycka att den faller under den utskällda kategorin. Marcus Dunstan ligger bakom manus till Feast-trilogin, de fyra sista Saw-filmerna, Piranha 3DD samt de båda filmerna om seriemördaren The Collector. Som regissör har han tidigare bara regisserat The Collector men nu är det alltså dags att följa upp den med The Collection.

Jag kommer inte ihåg mycket av föregångarens handling och jag har inte sett den igen. Som jag nämnde tidigare blev jag positivt överraskad av dess intensitet och brutala natur så när jag satte mig ner för att ta del av uppföljaren var mina förväntningar ganska neutrala. The Collections inledning är grym! Det är ett jävla ös när en variant av en skördetröska mejar ner ett hundratal dansande ungdomar och de som lyckas undkomma de sylvassa bladen blir istället mosade av en förödande hiss. Därefter tar filmen en kort paus för att bestämma spelreglerna och sedan är det fullt ös igen när de anländer till mördarens domäner i det gamla hotellet Argento. Allt krut har lagts på våldsamma specialeffekter. Karaktärerna är lika genomskinliga som vatten och ingenting förklaras, varken vad som ligger till grund för mördarens beteende eller vilka de som sänds ut för att rädda flickan är och vad de pysslar med. Vi får en kort sammanfattning av vilken roll Lucello spelar i flickans och pappans liv i två korta tillbakablickar men några djupdykningar i historien får vi inte. Sådant har jag dock lärt mig att skita i när det kommer till denna sort av filmer och istället lutar jag mig bara bakåt i soffan och väntar på vad The Collector ska hitta på härnäst.

”Hjälten” Arkin (Josh Stewart) från första filmen ser om möjligt ännu mer nerdrogad ut denna gång och hans skådespelartalanger har ett limiterat register, vilket man redan märkte i den kortlivade serien Dirt. Den annars begåvade Andre Royo (Bubbles i The Wire) verkar helt ha slängt sina talanger och ambitioner i soporna och det var längesedan jag såg ett så ointressant personporträtt. Lee Tergesen var helt fenomenal i HBO-serien OZ och även fast han inte har fått mycket att arbeta med här i rollen som Lucello är han ändå den enda som har någon form av djup i sin karaktär. Dialogen är obefintlig och består mest av fuck this, fuck that och fuck you men The Collection har bara ett syfte och det är att ge tittaren non-stop action och det lyckas den med. Filmen lägger allt krut på att leverera våldsamma dödssekvenser och karaktärerna spenderar den största delen av filmen genom att gå runt i den gigantiska dödsfällan och trilla av pinnen en efter en. The Collector är en överdjävlig mördarmaskin som verkar stört omöjlig att ta död på och han är en kul tillökning till filmvärldens galningar. The Collection öppnar för en möjlig fortsättning så förhoppningsvis kommer vi att få se mer av honom i framtiden. The Collection är inte lika bra som The Collector och den fick mig inte att rusa till datorn för att beställa ett exemplar av filmen men det är en intensiv rulle som har en kort speltid på cirka sjuttio minuter innan eftertexterna börjar rulla så det är svårt att hinna bli uttråkad. Det är långt från ett mästerverk och du gör bäst i att kasta hjärncellerna och glömma all logik för en stund. Då har du en actionladdad våldsrulle framför dig vars enda uppgift är att leverera slafsig underhållning, sämre kan man ju ha det.

Children of the Corn II: The Final Sacrifice (1992)

Den lilla staden Gatlin i Nebraska hamnar på nyheterna då över femtio mer eller mindre upplösta lik hittas. Barnen som under influens av sektledaren Isaac begått det fruktansvärda massmordet tros vara döda och de resterande ynglingarna skickas till grannstaden Hemingford för att placeras i fosterhem. Journalisten John åker till Gatlin i ett sista försök att rädda sin karriär genom att leverera en rykande het story och med sig har han sin tonårsson Danny för att kunna reparera deras trasiga relation. De tar in på ett Bed and Breakfast för att snoka runt i staden och sakta börjar mardrömmen att upprepa sig. Det finns fortfarande barn kvar som dyrkar Han-Som-Går-Bakom-Raderna och de gömmer sig ute i majsfälten i väntan på att deras nya ledare ska uppenbara sig och berätta för dem vad de ska göra.

”I saw the corn.”

Jag har som personlig uppgift att varje månad skriva åtminstone en recension av någon Stephen King relaterad film. Denna månad föll valet på den andra delen av Children of the Corn. Åtta år efter den första filmen som byggde på en trettio sidor kort novell av King kom den första av totalt åtta uppföljare (och en nyinspelning). Children of the Corn II: The Final Sacrifice tar vid där ettan slutade och sedan är det ingen hejd på vad de små snorungarna hittar på. Uppföljaren är blodigare än föregångaren och det är fascinerande att se all skada som majsen kan åstadkomma på den vuxna generationen. Children of the Corn II har inte samma otäcka stämning vilande över sig som den första delen men det kompenseras med en massa bra dödsscener där de vuxna faller offer för de unga galenpannorna. Voodooritualen i kyrkan, doktorsbesöket och incidenten på bingohallen är bra bidrag till filmserien och med undantag från slutsekvensen ser de flesta specialeffekterna riktigt bra ut. Skådespeleriet är helt okej men det finns inte många karaktärer som är särskilt sympatiska, och då menar jag inte snorungarna. Danny är en otroligt störig figur som räddas något när den uppfriskade romansen mellan honom och lokalbon Lacey uppstår. De unga sektmedlemmarnas ledare Micah är inte heller mycket att hänga i granen och är lite väl energisk i sitt agerande men vad vet jag, det kanske var menat så. Även om filmskaparna inte lyckas lika bra denna gång med att bygga upp en krypande otäckskänsla är det ändå en ganska underhållande historia med ett stämningsfullt ljudlandskap och ett bra tempo.

“Heavy metal music blaring out its profane message to the waiting ears of our impressionable children. Movies are filled with violence! Blood and bodies, naked bodies, writhing together, glorifying fornication! We are undone by our grievous animal desires.”

Religiösa tokar som predikar mumbo jumbo är ett läskigt ämne och ännu mer så när de gestaltas av oskyldiga små barn. I Children of the Corn II är emellertid de vuxna inte mycket bättre. Vi får en möjlig orsak till barnens beteende berättat för oss av den stereotypa indianen Red Bear som föreläser om hur den vita mannen förstört jorden den blivit välsignad med. Trots alla klichéer han spottar ur sig är det ändå ett lite småkul personporträtt som tillsammans med reportern hittar bevis på katastrofala handlingar som de flesta av de vuxna i den lilla staden har gjorts sig skyldiga till. Nu är ju Children of the Corn II inte någon djup och meningsfull historia som vill leverera ett nyttigt budskap till sina tittare utan bara en ursäkt att visa fler dödsscener i och runtomkring majslabyrinten och det är ju precis vad vi vill se, eller hur? Children of the Corn II är en helt okej uppföljare som håller mitt intresse uppe längs filmens gång. Slutet är över lite väl fort men utöver det är det en underhållande historia som även fast den inte är bättre än originalet är ett bra bidrag till serien.