Nattevagten (1994)

Juridikstuderande Martin extraknäcker som nattvakt på ett bårhus för att finansiera sina studier. Samtidigt härjar en seriemördare som skalperar och mördar prostituerade i staden. När polisen tar psykopatens senaste offer till bårhuset börjar märkliga och obscena saker att hända…

”Slå mig, ellers skalperer jeg din kæreste.”

Jag gillar dansk film skarpt och landet har levererat flera titlar som jag tycker väldigt mycket om och då menar jag inte bara de med Lars Von Trier bakom kameran. Det som skiljer dansk film mot det mesta som Sverige producerar är att de inte känns tillkonstlade eller mängdproducerade – de känns äkta och deras humor är ofta härligt sarkastisk. Skådespeleriet är oftast på en högre nivå och historierna vågar mer och känns genomtänkta. Nog om detta, Nattevagten var Ole Bornedals första film (om man bortser från två tv-produktioner) och hans biljett till Hollywood. Efter en amerikansk nyinspelning (Nightwatch, 1997) av filmen och två års arbete på filmbolaget Miramax/Dimension i New York och Los Angeles flyttade han nittonhundranittiosju tillbaka hem till Danmark. Förra året åkte han dock över till Kanada och regisserade spökrullen The Possession så vem vet vad hans karriär har i skötet härnäst. Strunt samma, Bornedals karriär i sig är för mig ganska ointressant men nittonhundranittiofyra lyckades han skapa en oerhört tät psykologisk rysare som håller tittaren i ett järngrepp.

Nattevagten har många skådespelare som idag är etablerade och populära ansikten i tv-rutan och i filmhyllorna. Nikolaj Coster-Waldau, Kim Bodnia och Sofie Gråbøl gör i Nattevagten tidiga roller i sina karriärer. Den här blott tjugofyra år gamla Coster-Waldau är idag hunk i Hollywood och gör succé i tv-serier som Game of Thrones och storfilmer som Mama och nu senast Oblivion i sällskap med bland annat Tom Cruise. Gråbøl är omåttligt populär i hemlandet i serien Forbrydelsen som kommissarien Sarah Lund. Bodnia spelar i Nattevagten sin första stora roll, vilken ledde till flera fantastiska personporträtt i danska pärlor som Pusher, Bleeder, I Kina Spiser De Hunde och Gamle Mænd I Nye Biler. När hans karaktär Jonas sitter på andra sidan bordet mot den prostituerade Joyce och tvingar henne att lyda hans minsta vink och berätta om det värsta som har hänt henne, iskall i sin blick, satte han standarden för de roller han senare kom att porträttera. När man tittar på Nattevagten är det inte svårt att förstå varför deras karriärer tog ordentlig fart efteråt, skådespeleriet är rakt igenom lysande från alla inblandade.

Bornedal lyckas skickligt bygga upp en krypande stämning och många gånger osar filmen Polanski och Hitchcock. Sekvensen där mördaren fortfarande är kvar hos sitt offer, samtidigt som Martins käresta befinner sig i lägenheten, är i samma liga som någonting Brian De Palma kunde ha regisserat. Martin och Jens ständiga utmaningar och vadslagningar om hur långt de vågar gå innan någon av dem backar börjar som en sidohistoria men går sedan som en röd tråd genom filmen på ett mycket tillfredställande vis. Även fast Nattevagten i grund och botten är en historia om en galen seriemördare lägger Bornedal mest fokus på utvecklandet av karaktärerna och deras relationer till varandra under filmens första timme. Det otäcka ligger mest och pyr i bakgrunden för att sedan ta all fokus under den sista halvtimmen. Nattevagten var inte alls lika obehaglig som jag minns den men däremot är den jävligt spännande och är en otroligt imponerande långfilmsdebut. Nattevagten ligger farligt nära ett toppbetyg. 

Mama (2013)

Det slår slint i huvudet på Jeffrey och han mördar sina kollegor och stryper sin fru. Han tar sina två döttrar Victoria och Lilly och kör iväg. Bilen förlorar fästet och Jeffrey kör av vägen och landar i skogen. Mirakulöst klarar de kraschen och när de irrar runt i skogen hittar de en övergiven stuga. Tyngd av skuldkänslor riktar han en revolver mot Victoria men någonting i stugan stoppar honom och de två flickorna lämnas ensamma i skogen.

Fem år senare har Jeffreys tvillingbror Lucas ännu inte gett upp hoppet om att hitta sin bror och brorsdöttrarna som försvann spårlöst. När hoppet verkar förlorat hittas de båda flickorna förvildade och undernärda och i utbyte mot att doktor Dreyfuss får följa flickornas återhämtande får Lucas och hans flickvän Annabel vårdnaden om barnen. De flyttar till ett stort hus under hemlighetsmakeri och snart börjar mystiska incidenter att inträffa. Ondskefulla krafter sätter käppar i hjulet och någonting har följt med flickorna från skogen, någonting de kallar Mama.

”A ghost is an emotion bent out of shape. Condemned to repeat itself, time and time again. Until it rights the wrong that was done.”

Mama bygger på en spansk kortfilm av regissören Andrés Muschietti som nu fått tillfället, med hjälp av lite stålar från Guillermo del Toro, att göra en långfilm av historien. Det är en spökfilm som ofta känns som en sämre variant av den japanska Ju-on, vålnaden ger till och med ifrån sig samma sorts ljud som varelsen i ovannämnda film och rör sig på ett liknande vis. Det känns som om spökfilmen behöver en rejäl upplyftning då de flesta filmer av denna sort mest känns som sämre efterapningar. Vad hände med alla klassiska spökfigurer som damen i svart? För mig är de långt mycket mer skrämmande än alla dessa skröpliga spöken som ser ut och rör sig som någonting taget ur ett tv-spel.

”Daddy, look! There’s a woman outside the window. And she’s not touching the floor.”

Mama är en PG-13 rysare så förvänta er inget blodbad eller slafsiga specialeffekter utan här förlitar man sig enbart på billiga hoppa-till-sekvenser. Filmens historia som börjar med den klassiska sagoinledningen ”once upon a time” är en i grunden ganska så bra berättelse men snart blir det alldeles för många logiska luckor som lämnas ofyllda. Nikolaj Coster-Waldau (från Game of Thrones) och Jessica Chastain som spelar kärleksparet känns inte det minsta trovärdiga och jag fattar inte vad de gör tillsammans överhuvudtaget då Annabel mest bryr sig om sitt kassa punkband och Lucas agerar vuxenfigur för henne. Mama är dock till utseendet en väldigt snygg film och doktor Dreyfuss dagboksanteckningar som agerar berättarröst är stämningshöjande, likaså tillbakablickarna. Utöver det är Mama inte mycket att hänga i granen. Nybörjare tycker säkert att Mama är en läbbig film men mig gav den ingenting. Vissa scener är bra men som helhet fallerar den. Det är långsamt, ofta utdraget och ibland riktigt tråkigt. Mama var en intressant och otäck kortfilm på tre minuter men som långfilm håller den tyvärr inte. 

 

Här kan ni se kortfilmen med introduktion av del Toro