The Evil Dead (1981)

Fem vänner åker till en enslig stuga ute i skogen för att partaja och ha det kul. I källaren hittar de en bandspelare och Naturon Demonto – De Dödas Bok, en bok bunden i människokött och skriven med människoblod. De tar med sig bandspelaren och lyssnar på dess innehåll där en röst berättar om besvärjelser vilka väcker demoner till liv och tar levande kroppar i besittning. Rösten uttalar en uråldrig ramsa och samtidigt vaknar någonting till liv, någonting väldigt ondskefullt.

”Join us!”

The Evil Dead är en av de största anledningarna till att jag (och många andra) började älska skräckfilm och det är filmen som väckte mitt intresse för Necronomicon och H.P. Lovecraft som ung grabb. Nyinspelningen har premiär nu på fredag och då det var flera år sedan jag såg originalet senast, tyckte jag att det var hög tid att se den igen för att ha filmen färsk i minnet när jag besöker biografen. Jag tänker inte sitta här och räkna upp alla de legendariska scenarion som utspelar sig eller rabbla upp en massa kuriosa kring filmen som ni vid detta lag redan känner till. Detta är mer ett tillfälle att skriva av mig några av de tankar och funderingar som filmen väckt hos mig under alla dessa år.

” Why have you disturbed our sleep; awakened us from our ancient slumber? You will die! Like the others before you, one by one, we will take you.”

Historierna kring The Evil Dead började för mig när jag var i tioårsåldern och min storebror berättade om en film som skrämde slag på honom. Det var en film som en polare till honom hade köpt i Asien eller i någon annat land långt, långt borta som var det äckligaste och otäckaste han någonsin hade sett. Någonstans där började min besatthet över att få tag i denna film till varje pris. Det dröjde många år innan filmtiteln dök upp igen, då på den lokala filmbutiken Video Center i Asarum där filmen fanns till uthyrning. På något vänster lyckades jag hyra filmen trots att den var barnförbjuden men när videokassetten hade rullat färdigt fattade jag ingenting. Det var en superläskig historia men vad var det som var så äckligt med den? Senare förstod jag att filmen jag sett varit sönderklippt och alla de snaskiga scener jag hört om hade blivit borttagna. Flera år senare lyckades jag hitta en oklippt version av filmen och det var någon gång då som min fascination för skräckfilm tog sin början.

Idag tycker jag ju inte The Evil Dead är en särskilt läskig film men jag glömmer nog aldrig den där första gången som jag såg demonerna vakna till liv i den lilla stugan ute i skogen och skrämde livet ur mig. Nu var det som sagt flera år sedan jag såg filmen senast men jag blev paff över hur väl den har hållit sig alla dessa år. Effekterna som jag hade förväntat mig skulle se fjantiga ut ser än idag förbaskat bra ut och scenen med blyertspennan i hälsenan är bara en av de sekvenser som faktiskt ser riktigt realistiska ut. De lite mer detaljerade scenerna håller kanske inte lika bra men de ser absolut inte sämre ut än mycket annat från samma period. Demonerna i sina utstyrslar ser jävligt häftiga ut och fan så mycket bättre än de som figurerar i liknande filmer med en högre budget. Den smått sadistiska trädvåldtäktsscenen (som Raimi senare ångrade att han inkluderade) är genialisk och förstummar mig varje gång jag ser den. Det kunde lätt ha sett fånigt ut men på något sätt lyckas Raimi få det att verka fullt naturligt i sin absurdhet (med tanke vad som sedan följer) och även fast vissa verkar ha problem med just den sekvensen anser jag den nödvändig. The Evil Dead är en enkel med genial historia och regissören Sam Raimis karriär är inte helt olik den som Peter Jackson inledde med filmer som Bad Taste och Braindead. För en struntsumma och en otrolig skaparglädje lyckades Raimi skapa en nutida klassiker och en milstolpe inom skräckfilmen som plagierats flera gånger sedan dess.

Nittonhundrasjuttioåtta regisserade Raimi kortfilmen Within the Woods, vilken ligger till grund till hans långfilmsdebut The Evil Dead vars inspelningar började året efter. The Evil Dead är en uppfinningsrik lågbudgetrulle som ser mycket dyrare ut än vad den egentligen är. Det beror framförallt på de imponerande specialeffekterna (som inspirerat unga filmskapare runt om i världen sedan dess) och det mycket kompetenta kameraarbetet. Kameraåkningarna och de uppfinningsrika vinklarna är förbannat effektiva och den läbbiga utspelningsplatsen (stugan hittade filmmakarna övergiven i skogen) gör sitt för att sätta den klaustrofobiska stämningen. Historien är simpel men ack så effektiv och skulle mer intriger eller bakgrundhistorier ha vävts in i berättelsen skulle det säkert enbart ha förstört upplevelsen. Musiken är ett annat viktigt element i The Evil Dead och den är ovanligt varierande för att var en film av denna kaliber. Den pendlar mellan känsloladdade stråkar till elaka pianon och den känns helt självklar i sitt sammanhang. Bruce Campbells rollfigur Ash är idag legendarisk men i denna första film är han relativt nedtonad även fast det är han som får mest speltid. Det är inte förrän de följande två filmerna som hans uppblåsta ego och klämkäcka kommentarer får ta fokus och även fast jag gillar den sidan hos honom känns han här mer mänsklig och human i sitt agerande och inte som en seriefigur.

The Evil Dead är en perfekt film och det är samspelet mellan samtliga komponenter som gör slutresultatet så lyckat. Filmen är ett bevis på att det inte behövs en massa stålar för att kunna skapa en bra skräckfilm och idag, mer än trettio år efter det att filmen fick sin premiär, känns den fortfarande förvånansvärt färsk och tilltalande. Nu blev det lite kuriosa kring filmen i alla fall men The Evil Dead förtjänar all uppståndelse den får och har fått. Det är en banbrytande skräckfilm som visade att allt var möjligt om man hade viljan och entusiasmen (och lite finansiellt stöd från familj och vänner). The Evil Dead är otroligt bra och ett nödvändigt kapitel i skräckfilmshistorien. Jag kan babbla på i all evighet kring filmen men nu får det räcka. Jag längtar till dagen då jag visar The Evil Dead för mina barn och när de visar samma skräckblandade förtjusning som jag en gång gjorde när jag såg filmen för första gången.