Uninvited (1988)

Pengakåta Bobbie och Suzanne spatserar in på ett hotell för att finna lyckan och blir direkt uppraggade av krösusen Walter Gram (iförd obligatorisk mustasch) som inte drar sig för någonting i sitt sökande efter mer stålar. Walter bjuder med tjejerna ombord på sin lyxyacht för rajtan tajtan men då Bobbie och Suzanne vill ha lite ungt blod ombord släpar de med sig tre kåta pojkspolingar och festen är snart igång. Samtidigt, i en annan del av staden, lyckas en katt fly från ett laboratorium som utför djurexperiment. Katten är allt annat än en söt kissemisse. När den blir skrämd eller förbannad muterar den sig till ett elakt monster som gör livet surt för de den stöter på, något våra vänner på lyxbåten snart får erfara när katten lyckas smyga ombord…

"You know I heard a cat onboard a ship is supposed to be good luck."

Uninvited kan mycket väl vara den ultimata partyfilmen. Du förstör inte upplevelsen om du råkar bli lite på kanelen, tvärtom så hjälper det istället till att göra upplevelsen optimal. Jag och min sambo skaffade nyligen en katt och även fast jag inte skulle kunna tänka mig att vara utan honom finns det stunder då man funderar om det var helt klokt att inkludera honom i familjen. Saker förstörs, sömnen blir lidande men i allt detta kaos är Alfred (så heter vår katt) det charmigaste som gått på fyra ben, han är min nya bästa polare som ställer upp i vått och torrt. Inte helt otippat började jag mitt sökande efter monsterfilmer där katter stod i centrum. Det var inte helt enkelt att hitta någon titel som faller inom kategorin. Det finns luddiga exempel som t.ex. Sleepwalkers men en renodlad kattskräckfilm var lite svårare att hitta. Av en slump stötte jag på Uninvited och utan att veta mycket mer än att den skulle innehålla en monsterkatt beställde jag genast ett exemplar.

"That thing's gonna bite us and we all gonna die a horrible death."

Cheezy Flicks är ett passande namn på ett distributionsbolag som släpper en film som denna på dvd, Uninvited är hur lökig som helst. Det första som händer när filmen kör igång är att det står "Amazing Movies Presents" och det är en passande inledning. Uninvited är en fantastisk film som bara har en enda uppgift att fylla - att leverera hjärndöd underhållning och det lyckas den alldeles utmärkt med. Vi blir serverade nittio minuter fyllda av fruktansvärda frisyrer och klädval, nästan en nakenscen (vi får ta del av en omotiverad hångelscen istället), brutala attackscener och ett superhäftigt monster som gör entré genom kattens mun. Musiken är konstant och överdramatisk. Katten har bara ett läte som verkar gå på repeat. Slowmotion används vid helt meningslösa ställen. Skådespelarna spelar över och George Kennedy (som ser exakt likadan ut som vanligt) verkar mest uttråkad. Dialogen är idiotisk och den ena scenen är mer urballad än den andra, min favorit är när Walter är jättepackad och äter en banan. Många gånger känns Uninvited som en taskig sexfilm utan sex. Uninvited är inte en bra film men allt jag har räknat upp är just det som gör Uninvited så underhållande. Filmen är förvånansvärt brutal på sina ställen och även fast den ibland är lite i det långsammaste laget har jag aldrig tråkigt. Sista halvtimmen är helt galen och händelseförloppet trissas upp i en rasande fart utan att man hinner reagera. Jag skulle definitivt vilja se en uppföljare till Uninvited.

My Bloody Valentine (1981)

Kalendern har masat sig fram till torsdagen den tolfte februari och folket i en liten stad är i full färd att planera årets stora alla hjärtans dag partaj. Det är tjugo år sedan staden firade högtiden senast och när borgmästaren får en hjärtformad ask med ett människohjärta i gör sig stadens ruskiga förflutna ännu en gång påmind. För tjugo år sedan blev fem gruvarbetare levande begravda i Henniger Mine, samtidigt som stadens resterande invånare roade sig med stoj och stim. Efter sex dagar lyckades en av de olycksdrabbade satarna grävas fram ur ruinerna. Gruvarbetaren Harry Warden hittades knaprande på en av sina kamraters avslitna armar och skickades med en enkelbiljett till stadens mentalsjukhus. Ett år senare, på alla hjärtans dag lyckades han fly och mördade alla de som var ansvariga till den fruktansvärda olyckan. Harry utfärdade en varning till stadens invånare – om de någonsin firade högtiden igen skulle han komma tillbaka och avsluta det han påbörjat…

”It’s a bad time, this time of year. Bad things coming. My words, you hear. Beware the 14th if you value your life.”

Jag älskar My Bloody Valentine! Jag har aldrig tidigare sett den oklippta versionen av filmen och även fast utgåvan jag sett var sönderklippt har den alltid haft en speciell plats i mitt hjärta. Det är en av mina favoriter i genren, kanske till och med min absoluta favoritslasherfilm. Som så många andra våldsamma skapelser från samma era hade My Bloody Valentine stora problem med censurens vassa sax och i stort sett alla mord blev rejält nedklippta eller helt borttagna när den gick upp på biograferna nittonhundraåttioett. Det dröjde till 2009 innan filmen släpptes i sitt ursprungliga bloddrypande format och det dröjde ytterligare fyra år innan jag äntligen fick se den utan en massa irriterande ingrepp. Oj oj oj vilken upplevelse, det kändes som om jag såg filmen för första gången.

”Piss on Harry Warden and that damn old legend. We’re gonna have ourselves a party.”

My Bloody Valentine kom i kölvattnet efter Friday the 13th som tog den unga publiken med storm. My Bloody Valentine bär många likheter med både Halloween och Friday the 13th och det är synd att säga att den är särskilt originell. Det betyder emellertid inte att den känns som en taskig kopia, tvärtom – My Bloody Valentine är ett av de bästa exemplen som gjorts bland de högtidsbaserade slasherfilmerna. Istället för att innehålla dyngkåta ungdomar som skubbar från plugget eller firar sommarlov med fylla och oskyddat sex är huvudrollsinnehavarna denna gång ”vuxna” människor runt trettioårsåldern som försörjer sig genom att slita i stadens gruva. De spottar dock inte i glasen utan när stämpelklockan har slutat ticka bär det raka vägen till krogen för alkohol och raggning. Karaktärerna är ovanligt sympatiska (Hollis är en fantastisk figur med schysst mustasch) och har fått lite mer djup än vanligt, mest märkbart i den känsloladdade kärlekstriangeln.

”Roses are red, violets are blue. One is dead, and so are you!”

My Bloody Valentine är en av de mest händelserika slasherfilmerna jag har sett. Våldsamheterna är inte centrerade till filmens första fem och sista tjugo minuter, utan här är morden väl fördelade. Det är fullt ös från början till slut och den obligatoriska inledningssekvensen där det förflutna berättas är borttagen och ersatt med en inledning som summerar hela genren under några minuter. Stadens plågsamma förflutna vävs istället in portionsvis under filmens gång och det är ett väldigt effektivt tillvägagångssätt för att hålla historien vid liv. My Bloody Valentine bygger upp en dunderskön stämning och när inte den otäcka och lågmälda skräckfilmsmusiken spelas är det country för hela slanten och även fast jag älskar just den musikgenren kunde jag inte i mina vildaste drömmar tro att den skulle kunna passa så bra in i en skräckfilm. Precis som i den fantastiska Madman innehåller även My Bloody Valentine en specialskriven komposition, vilken summerar hela skrönan kring vettvillingen Harry Warden. När eftertexterna rullat färdigt spolade jag genast tillbaka för att höra låten igen och så höll jag på några gånger – så bra är faktiskt John Dermott’s The Ballad of Harry Warden! Morden är förstaklassiga och hela whodunit aspekten är inte helt enkelt att klura ut. Är det legenden som har vaknat till liv eller är det en av invånarna i staden som målar hålan röd? Miljöerna är klockrena (de spelades in i en riktig gruva) och man kan nästan känna dammet i näsan när karaktärerna smyger omkring i gruvan och det är lite konstigt att det aldrig gjordes en uppföljare till filmen. My Bloody Valentine är ett mästerverk inom slashergenren och bör ses av alla!

The Dark Half (1993)

Den unga pojken Thad Beaumont plågas av en fruktansvärd huvudvärk och i sitt inre hör han fågelläten. När doktorerna opererar honom finner de en tumör i hans hjärna, en tumör som visar sig vara Thads ofödda tvilling som långsamt absorberas i hans vävnad. Tjugosex år senare lever Thad tillsammans med sin fru och deras tvillingar. Han arbetar som lärare och är en framgångsrik författare, men inte under sitt eget namn utan under pseudonymen George Stark som skriver hårdkokta deckare med vettvillingen Alexis Machine i huvudrollen. När en elev hotar att avslöja Thads hemlighet väljer författaren och familjefadern istället att träda fram i ljuset och under ett mediajippo tar han livet av sitt alter ego med en symbolisk begravning. Dagen efter är den fiktiva gravplatsen skändad och liket av fotografen till Starks dödsannons hittas av polisen. Spåren leder till Thad men snart inser polisen att det är omöjligt att han kan vara den skyldiga. Alla tecken pekar på att George Stark vägrar att förbli död.

”I like trash. I love trash. I read George Stark cos it’s fun. I read Thad Beaumont beacause it’s my job.”

Jag har bara sett The Dark Half en gång tidigare och det var när den släpptes på den svenska videomarknaden för tjugo år sedan. Då gillade jag den inte något nämnvärt men ända sedan jag träffade George A. Romero på Lunds Fantastiska Filmfestival förra året har jag varit sugen på att se den igen. Jag passade på att läsa boken innan jag såg filmen på nytt och jag måste få lov att säga att jag inte blev särskilt imponerad. Av de hittills tjugonio böcker jag läst av Stephen King är The Dark Half definitivt en av de jag uppskattat minst. Romanen är stundtals ganska seg och även fast den är relativt kort (för att vara King) och händelserik drogs jag aldrig med i historien. The Dark Half är den sista boken som King skrev innan han blev nykter och det märks tydligt att han brottas med problemen i sin karaktär Thad Beaumont. Ännu mer tydligt är parallellerna mellan George Stark och Kings egen pseudonym Richard Bachman som han i samma veva valde att offentliggöra. King tackar sig själv i inledningen av sin bok genom att skriva: ”Jag står i stor tacksamhetsskuld till framlidne Richard Bachman för all hjälp och inspiration. Denna roman kunde inte ha skrivits utan honom.”

”The sparrows are flying again.”

The Dark Half är regissören George A. Romeros andra och sista samarbete med Stephen King (om man bortser från Kings lilla roll i Knightriders) som inleddes med den grymt underhållande serietidningsskräckisen Creepshow. The Dark Half är en film som nästan aldrig nämns när Romero kommer på tal och till viss del är det inte så konstigt. Romero följer förlagan troget (med undantag för vissa händelseförlopp) och det är på både gott och ont. Det händer en massa grejer men det blir aldrig särskilt spännande eller underhållande även fast filmen har ett bättre driv än boken. Romero har lyckats visualisera Kings berättelse alldeles utmärkt och han lyckas fånga miljöerna och karaktärerna exemplariskt. The Dark Half känns som en typisk Romero rulle utan att jag direkt kan sätta fingret på exakt vad det är som får mig att känna så. Regin är som vanligt klanderfri och hela filmen ser väldigt bra ut. Skådespelarna är alla perfekta i sina roller (även fast Michael Rooker känns något felplacerad) och Timothy Hutton är klockren i de båda huvudrollerna. Boken är stundtals väldigt grafisk men i filmen svingas Starks rakblad oftast bortom publikens synfält. Filmen är inte alls lika våldsam som jag minns den (med undantag för den imponerande finalen) och det är lite synd då Romero brukar leverera när det kommer till den varan i sina filmer. Jag gillar Romero skarpt och hans filmer har betytt oerhört mycket för mitt filmintresse men tyvärr tillhör inte The Dark Half hans bättre skapelser. Det är inte en dålig film, den är bara tråkig. The Dark Half är en av de mer lyckade Stephen King filmatiseringarna men problemet är bara att förlagan inte tilltalar mig och då hjälper det inte ens när en gigant som Romero står bakom kameran…

Exit Humanity (2011)

Under slutet av det amerikanska inbördeskriget rapporteras det om människor som kommer tillbaka efter det att de har stupat. När soldaten Edward Young kommer hem och finner att hans hustru har fallit offer för den dödliga smittan, skjuter han henne till döds och begraver henne. Med ett brustet hjärta beger han sig på jakt efter sin försvunna elvaåriga son Adam. Edward för dagbok där han illustrerar och dokumenterar sina upplevelser av det plötsliga utbrottet, som sprider sig likt en löpeld längs landet. Han studerar de levande döda för att finna svagheter och effektiva tillvägagångssätt för att en gång för alla lägga dom i jorden. Han finner Adam men det är redan för sent och som ett sista löfte till sin son beger han sig mot Ellis Falls för att sprida sonens aska i vattenfallet. Längs vägen träffar han soldaten Isaac som drivs av samma sorg och hat som han själv. Isaac söker efter sin syster Anna som blivit tillfångatagen av en galen general som utför mardrömslika experiment för att finna någon som är immun mot det dödliga viruset. Med förenade krafter, utan någonting att förlora, ger de sig iväg efter generalen för att stoppa galenskaperna och för att försöka finna livsgnistan igen, innan den falnar för gott.

”I begin to illustrate and document what I witness. In the event I fall victim, this will will be my untold story of hell on earth.”

Brian Cox’s berättarröst guidar oss genom historien om en mans resa genom helvetet. Ett dödligt virus slår sakta ut mänskligheten och i en dagbok från det amerikanska inbördeskrigets slut, vilken har gått i arv genom generationer, finns bevisen på att det inte är första gången som de levande döda har vandrat på jorden. Exit Humanity är indelad i kapitel och känns många gånger som en grafisk serietidning som berättar en ond vuxensaga. Det är kanske inte så konstigt att man får den känslan då filmen många gånger tar hjälp av kreativa serieanimationer som beskriver de blodiga sammandrabbningarna mellan människa och monster, utan att för den delen helt utesluta äckelpäckel. Det känns som ett väldigt fräscht knep i den idag ganska utvattnade zombiegenren och det var länge sedan jag såg en film i genren som håller så hög klass. Manuset, dialogen och skådespelarna är riktigt bra och hela historien bakom epidemin är fantastisk och jag skulle gärna se fler filmer som för vidare historierna. Exit Humanity använder sig av alla de kännetecken som hör genren till men det är utfört med en passion som var länge sedan jag tog del av. Regissören och manusförfattaren John Geddes har haft den goda smaken att inte fläska på med en massa zombieaction utan istället har han målat upp hela historien som ett långsamt och vemodigt, ibland nästan poetisk drama. Exit Humanity innehåller intressanta rollfigurer och ett drömlikt soundtrack (inte helt olikt de Nick Cave och Warren Ellis komponerat), helt befriat från dånande och illavarslande oljud eller billiga hoppa-till-sekvenser. Dessutom beter sig zombiesarna så som jag föredrar – långsamt.

”How do you pour light into a world of darkness?”

Jag hade inte läst eller hört någonting om Exit Humanity innan jag såg den, mer än att en polare till mig sa att han älskade den och att jag borde se den och det räckte för att få mig nyfiken. Exit Humanity var en positiv överraskning och det är den bästa zombiefilmen som jag har sett sedan The Dead. Om du är sugen på en annorlunda film om de levande döda så rekommenderar jag dig att lägga beslag på Exit Humanity.

Witchboard 2: The Devil's Doorway (1993)

Vackra och försynta Paige hyr en rymlig ny lägenhet i storstaden för att fokusera på sina konstnärliga talanger och för att komma bort från sin före detta pojkvän, polisen Mitch. När hon flyttar in hittar hon ett kvarglömt ouijabräde och när hon tröttnat på att packa upp lådor testar hon på skoj att ställa några frågor till brädet – och hon får svar. Anden säger sig vara den före detta hyresgästen Susan och påstår att hon blivit mördad. Paige blir mer och mer besatt av ouijabrädet och tillsammans med sin före detta pojkvän och hyresvärdens bror försöker Paige att hitta Susans försvunna kropp. Den till en början hjälpsamma anden blir allt mer hotfull och människor runtomkring Paige råkar ut för fruktansvärda olyckor. Anden i glaset vill ta kroppslig form…

”Maybe you shouldn’t use this thing anymore.”

Det är filmer som Witchboard 2: The Devil’s Doorway som hela min uppväxt kretsade kring. När jag var på vinden i förra veckan för att rensa bland all gammal skit som jag och min sambo samlat på oss under våra tre år i lägenheten hittade jag gamla dagböcker som jag började skriva i tolvårsåldern. De innehöll den traditionella informationen om vad jag åt den dagen och vilka personer jag gillade och ogillade men det som fick mest fokus var min besatthet av skräckfilmer. Jag radade upp den ena titeln efter den andra och de flesta fick betyget skitbra, jag älskade allt som föll under genren. När jag gick igenom alla de titlar jag räknade upp i anteckningarna märker jag att det är precis samma filmer som jag än idag tittar på och jag tycker ungefär samma nu som då – filmerna är skitbra. Witchboard 2 var en av mina absoluta favoriter när den kom ut och det är en av de skräckfilmer jag sett flest gånger genom åren. Jag och mina kompisar älskade den och det dröjde inte länge förrän vi lekte anden i glaset och blev vettskrämda när det fladdrade i gardinen eller när något plötsligt ljud överröstade oss. Jag älskade filmer som behandlade det ockulta (och det gör jag fortfarande) och jag läste och såg allt jag kunde komma över som innehöll ämnet. Jag hade redan sett The Omen, The Exorcist och alla de där andra populära filmtitlarna som handlade om den mörka sidan men ingen av dem fascinerade mig så mycket som Witchboard 2 gjorde, inte ens dess föregångare.

”I guess even in the spiritworld, sex and violence sells.”

Witchboard 2 var ett kärt återseende och jag har velat se filmen igen sedan en lång tid tillbaka och äntligen släppte Olive Film den i förra veckan på både dvd och blu-ray. Dessutom innehåller utgåvan lite intressant extramaterial. Det är samma regissör som regisserade originalet som återvände sju år senare med den andra delen i serien. Kevin Tenney ville inte att samma karaktärer skulle återvända en andra gång så han skapade istället en helt ny historia men där temat fortfarande var det samma. Ami Dolenz som spelar Paige är söt och charmig till tusen och skulle det inte ha varit för henne skulle nog filmen inte vara den samma. Hennes förvandling från den pryda och blyga dörrmattan till svärande och utmanande tuffing är en fröjd att ta del av och det är lite konstigt att hon aldrig slog igenom ordentligt i filmvärlden. Vill man se mer av henne får man inte missa den fantastiska fästingrysaren Ticks från samma år där hon också medverkar. Regin är klanderfri och de schyssta ”Evil Dead” kameraåkningarna när den stönande anden gör entré är ursnygga. Musiken som är komponerad av regissörens bror är riktigt stämningsfull och låter som någonting som skulle kunna komma från en gammal italiensk skräckfilm från sjuttiotalet.

Witchboard 2 är en ganska långsam film, mer än vad jag minns och under den första timmen händer det inte så mycket och återigen, skulle det inte ha varit för Ami Dolenz skulle jag nog ha blivit ganska uttråkad idag. Mot slutet tar det dock fart igen och blir riktigt spännande. Tyvärr är Witchboard 2 lite mesig och den skulle ha tjänat på att innehålla lite mer och framförallt grymmare våldsdåd då det är lite tamt med den varan. Nu låter det kanske som om jag inte alls gillar filmen men så är inte fallet. Jag tycker fortfarande väldigt mycket om Witchboard 2, även fast den inte var lika bra som jag minns den. Det är en trevlig mysrysare som jag garanterat kommer att besöka fler gånger i framtiden och när filmen tagit slut blev jag sugen på att se om originalet igen. Precis som med många andra skräckfilmer från nittiotalet (som t.ex. Warlock: The Armageddon som jag recenserade igår) så kommer Witchboard 2 förmodligen inte att tilltala dagens ungdomar. Jag känner mig dock nostalgisk och tänker tillbaka på alla de gånger då jag och mina kompisar skrämde upp varandra i ljuset av ett stearinljus, med en bit papper med bokstäver på och ett glas placerat upp och ner med förväntan om att det skulle hända mystiska grejer.

Warlock: The Armageddon (1993)

För länge, länge sedan förhindrade en skara utvalda män, så kallade druider, djävulens son från att bli född. En massaker följde och de få som överlevde lyckades gömma två av de fem magiska stenar som både kan möjliggöra och förhindra Armageddon. Åren går och den slumrande ondskan vaknar sakta till liv. Under en månförmörkelse i dagens New York föds Satans son och i huden på avlerskan finner han kartan som ska leda honom till där de fem magiska stenarna befinner sig och att en gång för alla frigöra sin fader och släppa lös helvetet på jorden. Spåren leder häxmästaren till det soliga Kalifornien och den lilla staden Logan Valley där de enda kvarlevande druiderna vaktar två av stenarna. De har en enda uppgift och det är att stoppa jordens undergång. Tillsammans med två av druidernas barn som föddes vid samma tidpunkt, ungdomarna Kenny och Sam, är det dags för den slutgiltiga striden mellan gott och ont.

”Throughout time, people known as Druids have used their mystical powers to protect the Earth from evil. Once every millennium, when the sun aligns with the moon, these guardians summon the magic of their sacred runestones in the quest to prevent the birth of Satan’s son.”

Warlock: The Armageddon hoppar över historien i ettan och berättar istället en helt ny. Den må vara snarlik och denna gång letar häxmästaren efter magiska runstenar istället för sidor ur den sataniska bibeln men det stör mig inte det minsta. Warlock: The Armageddon är otroligt underhållande och måste jag välja mellan Warlock och dess uppföljare blir valet enkelt – Warlock: The Armageddon. Allt är mycket mer uppskruvat. Det är blodigare och mer våldsamt och häxmästaren är elakare än någonsin. Han är sin pappa upp i dagen och Djävulen skulle vara stolt över att ha en så ondskefull son som Julian Sands. Sands är lysande i rollen och hans elaka utspel får nu ännu mer utrymme. Även denna gång är historien ett skräckäventyr, fast med mer betoning på skräck. De ”magiska” effekterna eller Picasso-skulpturen känns daterade men allt annat är av toppkvalité. Blodet sprutar hejvilt och häxmästarens oneliners och utspel är klockrena. Filmen får mig att vilja vara tonåring igen.

”The trees shall be torn in half. The birds shall be severed from the sky. The water shall turn red as death. The maggots shall seek the light. And within the heart of each lay the icons of our destruction.”

Den inledande sekvensen där de heliga druiderna driver ut djävulens avkomma ur en fastspänd kvinna vid ett stenblock och det abrupta avbrottet där de mister livet av brynje- och hjälmprydda män, är stentuff. När sedan historien i nutid sätter igång och vi blir introducerade för de gamla männen som fört traditionerna vidare myser jag i filmsoffan. Jag har bara goda minnen från Warlock: The Armageddon och tillsammans med dess föregångare var de filmer jag frekvent placerade i videobandspelaren. Jag hade ganska låga förväntningar när jag skulle se den igen men precis som med den första delen tycker jag att filmen håller förvånansvärt bra än idag. Warlock: The Armageddon lär inte vinna någon ny publik men de som vuxit upp med filmen kommer förmodligen att uppskatta den än idag, tjugo år efter det att den gjorde entré i videobutikerna. Jag gillar originalet skarpt men uppföljaren slår den på truten flera gånger om genom att vara våldsammare, elakare och ännu mer underhållande. Allt från den inledande födelsesekvensen (det är omöjligt att inte tänka på Xtro) till den tuffa slutkampen är fantastisk. Fy fan vad jag gillar Warlock: The Armageddon!

Unhinged (1982)

Väckarklockan ringer och det är dags för de tre tjejerna Nancy, Terry och Gloria att styra kosan mot en jazzfestival. Innan de hinner nå sin slutdestination kraschar deras bil mitt ute i ödemarkerna under ett regnoväder och de mister medvetandet. Töserna vaknar upp i ett främmande hus där Marion och en man med mustasch vakar över dem. De blir erbjudna att stanna tills Gloria, som blivit rejält blåslagen, vilat upp sig och orkar ta sig hem igen. Snart möter de Marions manshatande och dominanta rullstolsbundna moder och efter en förtjusande middag med besynnerliga inslag märker de att allt inte står rätt till i hushållet. Flicksnärtorna känner sig iakttagna och hör stönande ljud och när Nancy inte återvänder från sin utflykt till närmaste byn börjar det bli otäckt. Och vad är det egentligen som försiggår i familjens uthus?

”You have to be as weird as they are to wanna live out in the middle of nowhere.”

Jag hade aldrig hört talas om Unhinged förrän jag köpte den på Möllans stolthet, vinylhandeln Rundgång, för en femtiolapp efter en snabb titt på omslaget. Då och då har titeln dykt upp men många filmer har inhandlats sedan dess och jag hade helt glömt bort att den fanns i min samling. Efter en jobb(ig) helg tog jag mig tid att äntligen se vad Unhinged hade att erbjuda. Unhinged var en av de sjuttiotvå filmer som hamnade bland de ökända video nasties och blev totalförbjuden i England. Kort därefter blev den borttagen från videohyllorna runtom i världen för att sedan falla i glömska, tills 2002 då indiedvd släppte den på dvd. Fast man kan väl inte direkt påstå att den var värd väntan…

”I can assure you that there are no men lurking around this house.”

Unhinged är en något annorlunda slasherrulle (trots sitt klassiska upplägg) som i vanlig ordning innehåller lite omotiverade nakenscener och ett par effektiva, om än inte särskilt grafiska, mord. För att ha en speltid på åttio minuter är det en stundtals seg film där det inte händer särskilt mycket under den första timmen. Det är en massa pratande och precis allting ska förklaras in i minsta detalj och även fast det är en ganska kul filmidé blir det snabbt övertydligt och påfrestande. De tre tjejerna är inte de tre smartaste äpplena på grenarna och deras pantade agerande är värre än vad vi är vana vid. Skådespeleriet är under all kritik och det känns som om alla inblandade läser direkt från manuskripten. Klippningen i filmen är urusel och scener avslutas abrupt gång på gång och vid flera tillfällen är det bara svart innan det ”tar fart” igen. Allt är inte dåligt och den bisarra stämningen som följer filmen igenom går inte riktigt att beskriva utan behövs upplevas med egna ögon och öron. Den skönt läbbiga elektroniska musiken höjer filmen något och vissa sekvenser är faktiskt riktigt bra. *SPOILER ALERT* Slutklämmen är fantastisk och otippad och har används flera gånger sedan dess, i synnerlighet i en liten film som kom året efter med en viss Angela i huvudrollen. *SLUT PÅ SPOILER ALERT* Tyvärr blir allt ofrivilligt humoristiskt, mest på grund av den totala avsaknaden av skådespelartalanger. Det gör emellertid Unhinged underhållande på ett helt annat plan och tillsammans med några polare och ett lätt berusat sinne fungerar Unhinged alldeles utmärkt som hjärndött tidsfördriv.