The Barbarians (1987)

En kringresande karavan av cirkusfolk adopterar de båda föräldralösa tvillingarna Kutchek och Gore. Ett rövargäng, ledda av den ondskefulla Kadar (en av hans män ser ut som Bane i The Dark Knight Rises) tillfångatar eller mördar glädjespridarna i sökandet efter en magisk rubin. Karavanens ledare Canary fängslas i Kadars harem och de båda bröderna uppfostras på varsitt håll till gladiatorer. Under en uppgjord fight inser bröderna att de båda är i livet och flyr från sitt fängelse. De slår sig samman med dem som undkom massakern med en enda tanke – att frita Canary och krossa ondskan en gång för alla.

”Nevertheless they remained rebellious and unbroken. And they grew until they were men. Not ordinary men – barbarians.”

The Barbarians såg jag för första gången för säkert femton år sedan, då under namnet The Barbarian Brothers. Om jag inte minns helt fel gick den på kanal 5, sent någon natt och i en tid då jag gillade extrem film mer än någonsin och letade land och rike runt efter någonting nytt blev jag överlycklig när jag insåg att Ruggero Deodato stod för regin. Jag spelade in den och såg den säkert fem gånger innan den föll i glömska efter det att jag gjorde mig av med sex svarta sopsäckar med vhs-kassetter. Ända sedan dess har jag varit sugen på att se den igen och i går damp den sprillans nya dvdn ner i brevinkastet. Jag och en polare, samma polare som satt och såg den tillsammans med mig i min första lägenhet, fördrev förmiddagen med The Barbarians.

Jag är inte ett stort fan av svärd och sandaler genren men The Barbarian har alltid haft en speciell plats i mitt hjärta. Det är en Globus/Golan produktion som floppade rejält. Filmen kostade i runda slängar fyra millioner dollar att spela in men på biograferna gick det rejält dåligt. Jag var beredd på att bli besviken när jag äntligen fick se filmen igen men tji fick jag, The Barbarians känns påkostad med coola kostymer och fräcka attiraljer. Elakingarna är jätteelaka vilket de visar genom att skratta diaboliskt och bete sig illa, de snälla är jättesnälla. Vi blir serverade en härlig blandning av magiker, monster och svingande svärd och filmens inledning är förvånansvärt brutal. Det är en töntig historia med tramsig dialog och överspel från alla inblandade, särskilt från Michael Berryman som fått det tuffa namnet Dirtmaster. Richard Lynch är perfekt som den ondskefulla Kadar och George Eastman dyker upp på en kort visit som vapenhandlaren som köpslår med de båda bröderna i en armbrytartävling och jag hade helt glömt bort att han var med i filmen. Peter och David Paul som spelar de barbariska bröderna är urusla skådisar som torrpussar och grymtar sig igenom historien medan de visar upp sina inoljade kroppar. De är lika pantade som de är muskulösa och fördriver speltiden med att bete sig som grottmänniskor och gnabbas sinsemellan. Det är otroligt underhållande! Brian De Palmas gamla vapendragare Pino Donaggio står för den överdramatiska musiken och den passar perfekt in tillsammans med filmens lättsamma ton. Deodato har alltid tillhört mina favoritregissörer från Italien sedan jag chockerades av hans Cannibal Holocaust och även fast The Barbarians inte tillhör hans bästa filmer är jag väldigt svag för den. The Barbarians är en fantastiskt underhållande Conanklon som inte bara har en utan två muskelberg i huvudrollen, vilket automatiskt blir twice the fun. De som ser The Barbarians för första gången idag tycker nog att filmen är skit men detta är toppraffel på högsta lägsta nivå. Även fast det inte är det bästa bidraget till genren är The Barbarians min favorit!