Dirty Weekend (1993)

Bella kommer från ett dåligt förhållande där hennes pojkvän firade sin födelsedag genom att ligga med en yngre kvinna. Bella tröttnar på att pussla ihop det ena kärlekslösa förhållandet efter det andra och flyttar från London till Brighton där hon efter några nätter hos sin väninna hittar en egen lägenhet. Bellas nya hem är allt annat än ett drömställe och hon hinner inte spendera sin första natt innan hon ser en man som stirrar på henne från andra sidan gatan. Fönstertittaren nöjer sig inte med att iaktta utan det eskalerar till snuskiga och hotfulla telefonsamtal och snart får Bella nog. Hon går till en iransk clairvoyant som efter en rad förolämpningar ger henne en stilett och sår ett frö i Bellas huvud. Bella känner hur hennes hat mot det motsatta könet blir allt starkare och bestämmer sig för att ge igen…

”They’re all bastards anyway.”

Dirty Weekend har många gånger kallats för en kvinnlig variant av Death Wish. Det är inte särskilt konstigt då det är samma man som ännu en gång fördjupar sig i ett för honom välexploaterat territorium, regissören Michael Winner. Att dra paralleller till Death Wish är enkelt men Dirty Weekend är någonting helt annat. På ytan kan Dirty Weekend verka som en kvinnofientlig film som kryllar av fula gubbar och vulgär och aggressiv dialog men tittar man djupare så märker man ganska snabbt att det inte är så. Bella är en utsatt kvinna i en värld som domineras av slemmiga och osympatiska män som alla har en sak gemensamt – de tycker att det är helt okej att behandla kvinnan som en dörrmatta, det tycker inte Bella och ger igen. Det är inte bara männen som beter sig som svin. Bellas väninna verkar inte se några konstigheter i att en hotfull man ringer obscena samtal till hennes vän och när väninnans bekant, en polis, ställer upp och hjälper Bella slutar det hela i ännu ett övergrepp. Jag vet inte riktigt vad Winner vill ha sagt med sin film som bygger på den kontroversiella romanen med samma namn av Helen Zahavi. Kan det vara så enkelt att regissören helt enkelt vill poängtera kvinnans utsatta roll i samhället eller är det en feministisk film gjord av en man med ett manus av en kvinna? Vad vet jag, underhållande är det i alla fall.

”I couldn’t sleep. He called at midnight. He said he was gonna break in and fuck me.”

”Detta är historien om Bella, som vaknade en morgon och insåg att hon fått nog.” Så inleds Dirty Weekend och denna enda mening summerar hela filmen. I grund och botten är det en hämndhistoria men filmen ger ifrån sig en rad olika vibbar. Ibland känns den som en kvinnlig variant av American Psycho, ibland som en kolsvart samhällskritisk komedi men oftast som ren exploitation. Lia Williams som spelar Bella är väldigt bra i huvudrollen och hennes förvandling från försiktig och försynt sekreterare till skogstokig hämnerska är otroligt underhållande. Alla runtomkring henne beter sig väldigt märkligt och Bella likaså. Hon försätter sig i den ena situationen efter den andra som bara kan sluta illa och det gör de också. Dirty Weekend blev väldigt uppmärksammad när den kom och även fast den visades oklippt på biograferna tyckte censuren att folket hemma i vardagsrummet inte skulle få se en minut och tjugotvå sekunder av sexuella övergrepp och grafiskt våld. Den engelska dvd-utgåvan jag nyligen köpte var tyvärr också nedklippt men som tur var hade jag en bootleg-version av filmen som jag kunde komplettera med efteråt. De bortklippta sekvenserna tillför emellertid inte särskilt mycket till historien och jag förstår faktiskt inte riktigt varför de blev borttagna överhuvudtaget, filmen är ganska brutal i alla fall. Det finns en rad bisarra sekvenser men den som tar priset är när en väldigt storvuxen man med läbbig mustasch och flottigt hår misslyckas med att få erektion och avslutningsvis mister livet med en plastpåse över huvudet. Dirty Weekend är en jävligt konstig film men jag gillar den skarpt. Soundtracket är smått lysande med bidrag från artister som The Only Ones och Dead or Alive. En kul detalj är att de medverkande männen i filmen radas upp i eftertexterna som ”Bellas victims in order of disappearance”, följt av ”The men that got away”. Dirty Weekend var inte alls vad jag hade förväntat mig, den var mycket bättre.