Martin (1976)

George A. Romero är hedersgäst på årets upplaga av Lunds Fantastisk Filmfestival och i samband med detta visar de två av hans filmer på den vita duken, Martin och Night of the Living Dead. Jag passade på att se Martin i en salong fylld av likasinnade på Stadsteatern.

Martin tar tåget till Pittsburgh för att bo tillsammans med sin farbror Cuda och sin kusin Christina. Han gör rätt för sig genom att arbeta i farbroderns handelsbutik och levererar varor till affärens kunder. Farbrodern är en djupt troende katolik och han är övertygad om att Martin är Nosferatu personifierad och vill förgöra honom och frigöra släkten från sin förbannelse. Helt fel har han inte då Martin släcker sin blodstörst på vackra kvinnor när hans hunger blir för stor. Martin drogar dem med sömnmedel och skär upp deras handleder för att dricka deras blod. Men Martin är en plågad ung man, trots att han hävdar att han är 84 år gammal, som i desperation efter insikt och förståelse om vad och vem han är, ringer till den lokala radiostationen för att bekänna sina böjelser och tankar.

“You want me here for sex, don't you. I never really did it before, I was always too shy. But I've decided I'd really like to do it with you.”

Martin är en av de få George A. Romero-filmer jag inte sett tidigare. Jag har börjat att se den vid flera tillfällen men det har aldrig blivit av att jag fullföljde vad jag påbörjade av någon oförklarlig anledning. Enligt Romero, som själv stod för presentationen av filmen, är Martin den film han är mest nöjd med och det är kanske inte så svårt att förstå när man ser den. Filmen känns personlig och den tar upp många tankar som cirkulerar i en ung mans huvud. Viljan att passa in, sökandet efter sin identitet och rädslan inför sexuella möten, allt skildrat med glimten i ögat och en stor portion svart humor. John Amplas är mycket bra i rollen som Martin och det är kul att se Tom Savini (som också står för special effekterna) i sin debutroll. Romeros (som själv dyker upp i rollen som dem The Exorcist-gillande prästen Howard) regi är oklanderlig där hans fokus ofta ligger på små detaljer i omgivningen istället för vad som egentligen borde vara fokus och det är fascinerande att se. Ibland känns det nästan poetiskt. Vissa scener som kvinnan och hennes älskare och finalsekvensen är utomordentliga och är bland det bästa som regissören har presterat. Jag måste erkänna att jag blev något besviken på filmen då jag fått för mig att det skulle vara en renodlad skräckfilm, det är den ju inte. Det är däremot ett välspelat drama som trots en tajt budget lyckas hålla mitt intresse uppe och jag är övertygad om att Martin är en film som kommer att växa med åren och som jag kommer att återse flera gånger i framtiden.