Slumber Party Massacre II (1987)

Courtney lider av fruktansvärda mardrömmar där en rockabillysnubbe med sin gitarr som vapen tar livet av folk runtomkring henne. Det har gått fem år sedan Courtneys storasyster Valerie undkom en galen mördare och nu sitter storasystern inspärrad på ett mentalsjukhus. Courtney vill inte spendera sin sjuttonårsdag på hispan utan istället åker hon tillsammans med sina tjejkompisar till en föräldrafri lägenhet för att repa och dricka bubbel. Tjejernas pojkvänner anländer men en inkräktare ansluter sig till sällskapet, samma galning som terroriserar Courtneys drömmar.

”Does this look like a dream to you?”

Jag vet inte om jag har sett originalet tidigare. Däremot har jag vaga minnen från uppföljaren, Slumber Party Massacre II. En flyktig bekant som delade mina intressen för våldsfilm hade den på VHS där kvalitén var så dålig att man knappt såg vad som försiggick. Jag minns inte om jag tyckte bu eller bä om själva filmen men den skinnklädde elgitarristmördaren som var beväpnad med en stor borr har följt med mig genom åren. Jag hittade filmen för en tjuga förra veckan och när klockan slog midnatt kunde jag inte hålla mig längre och tryckte på play.

”Sheila be careful, who knows who’s out there.”

Slumber Party Massacre II är en jävligt ostig film och det fruktansvärda åttiotalsmodet fullkomligen sprutar ur teverutan. Då jag inte har sett originalet eller den tredje delen i historien så har jag ingenting att jämföra med och det är kanske lika bra det. Slumber Party Massacre II är starkt influerad av A Nightmare on Elm Street, fast istället för att en brännskadad barnmördare tar livet av trötta ungdomar blir vi istället serverade en Elvisliknande kille som är beväpnad med en borr som är fäst där gitarrhalsen tar slut. Precis som Freddy levererar mördaren, som i eftertexterna fått smeknamnet The Driller Killer, en massa urtöntiga oneliners (ofta baserade på kända rocklåtar) och lite då och då även ett och annat dansnummer. Det händer inte särskilt mycket under filmens första femtio minuter men tack vare sin korta speltid blir det aldrig tråkigt och för det mesta är det otroligt underhållande, särkilt med lite alkohol i kroppen. Courtney blir attackerad av en fryst kyckling, en annan tjej får ett akut acneproblem, mellan varven repar tjejerna (låtarna är faktiskt inte så fruktansvärda som man kan tro), de blir störda av sina störiga pojkvänner, har toplesskuddkrig och blir ihjälborrade av den galna gitarrspelaren. Lama försök till att stoppa mördaren fyller de sista tjugo minuterna och även fast morden inte är särskilt idérika så tittar kameran i alla fall för det mesta inte bort när mördaren vill visa upp sina våldsdåd. Allt är så töntigt att det är svårt att inte bli charmad. Filmskaparna ska ha cred för deras fräna mördare med bra musiksmak – Hell’s Café av bandet med samma namn är åttiotalsmusik när den är som bäst och det påminner mycket om en samtida Willie Nile. Jag kommer med allra största sannolikhet att återbesöka filmen i framtiden. Är man inte en slasherfilmsfantast så kan man dock skippa Slumber Party Massacre II med gott samvete.