The Fourth Man (1983)

Den nonchalanta och egocentriska författaren Gerard Reve lämnar sitt hem för att framträda på en föreläsning. När han anländer är salen fylld av äldre människor, med undantag för blondinen Christine Halslag som med en filmkamera i högsta hugg dokumenterar allt han gör och säger. Gerard följer med henne hem och efter en passionerad natt tillsammans bestämmer han sig för att stanna hos henne då det blir uppenbart att hon äger en mindre förmögenhet. Christine är änka efter det att hennes före detta man gått bort och nu är hon involverad med en yngre herre som Gerard flyktigt såg på perrongen när han lämnade Amsterdam och blev förälskad i. Vistelsen blir allt längre och samtidigt som Gerard lever på Christines förmögenhet smider han planer om hur han ska förföra hennes pojkvän. Om nätterna drömmer han våldsamma drömmar. De försöker säga honom någonting, men vad?

”…och det är essensen i mitt författarskap: Jag ljuger sanningen.”

Jag tror inte att jag har sett en enda dålig film av den holländska regissören Paul Verhoeven. Det är dock fortfarande en rad filmer som jag inte sett tidigare i hans filmografi och The Fourth Man är en av dem. Filmen blev hans biljett till Hollywood och resten är filmhistoria.

Många verkar mena att The Fourth Man är en föregångare till regissörens senare dundersuccé Basic Instinct men det vet jag inte riktigt om jag kan hålla med om. Visst innehåller filmen grafisk sex och våld men där tar likheterna slut. The Fourth Man inleds med att en fluga fastnar i en spindels nät och det summerar hela filmen rätt så bra. Det är en blodig noir osande historia med drag av Brian De Palmas samtida skapelser men som ändå känns egen och originell. Allt är otroligt snyggt och de surrealistiska mardrömssekvenserna skulle förmodligen få självaste Hitchcock att bli imponerad. Nyckelsekvenserna är många och ledtrådar ges på löpande band så det gäller att vara uppmärksam, jag är övertygad om att The Fourth Man växer för varje gång man ser den. Det är en sexuellt laddad historia där allt är tillåtet och det är frikostigt när det kommer till naket – både manligt och kvinnligt. Gerards uppenbara homosexualitet som låter sig hämmas när det kommer makt och pengar in i bilden, samtidigt som den katolska livsbilden sätter käppar i hjulet, är extremt skickligt iscensatt och Jeroen Krabbé (som senare blev Bondskurk i The Living Daylights) är otroligt bra i rollen som den alkoholiserade författaren. Sekvensen i gravkapellet är mästerlig! Detta är ruskigt bra och jag har nog inte blivit så här imponerad sedan jag såg De Palmas Body Double för första gången. The Fourth Man tillhör definitivt mina favoriter bland Verhoevens filmer.