Stir of Echoes (1999)

Under en fest låter sig Tom bli hypnotiserad av sin fru Maggies syster Lisa och något går fel. Fruktansvärda bilder utspelar sig i hans inre och när Tom vaknar upp har han förändrats. Hallucinationer avlöser varandra och vardagen förvandlas till en levande mardröm. Någonting har väckts till liv inom Tom och snart uppmärksammar han att sonen Jake delar samma förmåga. Jake kommunicerar med Samantha, en flicka som sex månader tidigare försvann spårlöst. Nu är det upp till Tom att luska ut vad det var som verkligen hände…

”What’s the worst thing that can happen?”

När jag såg Stir of Echoes för första gången tyckte jag att det var den bästa spökisen jag sett på väldigt länge. Av någon anledning har det inte blivit av att jag sett om den sedan dess. Stir of Echoes kom samma år som M. Night Shyamalan brakade igenom i Hollywood med sin The Sixth Sense och därför valde filmbolaget att döpa om Stir of Echoes till The Secret Sense för att dra mer publik. Det är ju visserligen inte helt ovanligt men ganska idiotiskt. Filmen bygger på Richard Mathesons roman med samma namn och för regi och manusbearbetning står David Koepp.

”Does it hurt to be dead?”

Stir of Echoes drar igång med ett rasande tempo och den första halvtimmen är riktigt bra. Det är resten med men jag har sett liknande historia flera gånger sedan dess så idag känns inte filmen lika rysande. Stir of Echoes är i grund och botten en spökhistoria och det läggs mer fokus på att skapa en krypande stämning än att visa en massa tramsiga spöken eller leverera billiga hoppa-till-sekvenser och det känns otroligt befriande. Upplägget är bra och vi får ännu en gång nysta i en stads mörka hemligheter och resultatet blir en spännande thriller med övernaturliga drag. Kevin Bacon är som vanligt väldigt bra och det är en av de få skådespelare från dagens filmer som jag försöker att se allt med, det är sällan han gör mig besviken. Det märks att Stephen King tagit inspiration av Richard Matheson när han skrev sin The Shining och jag önskar att det gick mer tid åt att studera Jakes tidiga förmåga. Det gör det kanske i boken och efter att jag sett färdigt filmen kände jag direkt ett sug att läsa förlagan. Stir of Echoes är inget mästerverk men den tåls att se åtminstone en gång och de ovana skräckfilmstittarna lär säkert tycka att den är läskig. Åtta år senare kom en uppföljare gjord för tv – den är kass.