Never Sleep Again: The Elm Street Legacy (2010)

Alla har vi vår favoritmördare på den vita duken eller hemma i tv-soffan och min har alltid varit den hockeymaskförsedda Jason Voorhees. Som jag nämnt flera gånger tidigare så är Friday the 13th-filmerna den största anledningen till varför jag började älska skräckfilm och sedan dess har intresset aldrig svalnat. Freddy Krueger har aldrig tilltalat mig på samma sätt, även fast flera delar i serien är filmer jag återkommer till med jämna mellanrum. Antalet oneliners och humoristiska inslag blir många gånger lite för mycket för min smak och det är nog därför jag alltid har föredragit Jason - han håller truten och skördar offer i en rasande fart dessutom ser han fan så mycket mer skräckinjagande ut. Efter det att jag sett den fantastiska dokumentären Crystal Lake Memories: The Complete History of Friday the 13th och den kortare varianten His Name Was Jason: 30 Years of Friday the 13th kände jag dock ett otroligt sug att se Never Sleep Again: The Elm Street Legacy då samma personer ligger bakom den.

"Wes taught me to respect the genre and I'm glad I listened."

Jag hade till en början inte tänkt skriva någonting om Never Sleep Again utan istället bara låta dokumentären få agera avkoppling tillsammans med en slafsig pizza (vilket är ganska passande då Freddys brännskadade ansikte skapades efter att en effektmakare tittat närmare på en pepperonipizza) efter en förkyld helg på jobbet men när den var färdig kände jag mig tvungen att skriva åtminstone några rader. Under fyra fullspäckade timmar får vi ta del av anekdoter från de flesta som haft ett finger med i den långa filmserien. De största namnen som Johnny Depp, Patricia Arquette och Laurence Fishburne medverkar dock inte men deras synpunkter är ingenting man saknar. Antalet intervjuobjekt är för många att räkna upp men de skådespelare det läggs mest fokus på är de fyra nyckelpersonerna i serien - regissören Wes Craven, Robert "Freddy" Englund, Heather "Nancy" Langenkamp och producenten Robert Shaye. Det är en fröjd att ta del av och deras kärlek för franchisen lyser ständigt igenom även fast dispyterna och problemen som omfamnade serien många gånger inte mörkläggs utan istället är de flesta förvånansvärt raka och ärliga i sina åsikter. Ena stunden glorifierar de varandra, i nästa så berättar de om gnabbandet som pågick bakom kulisserna. För många innebar A Nightmare on Elm Street början på en lång karriär i Hollywood och i de flesta fallen verkar de, trots de varierande resultaten, nöjda med sina insatser i serien. Visst blir det lite övertydligt ibland och en del personer verkar tro att just deras insats på något sätt varit en viktig del i filmhistorien och så är det ju inte. Glorifiering av varandra och sig själva förekommer i de flesta dokumentärer men Never Sleep Again känns, precis som Crystal Lake Memories, väldigt ärlig och ofta utlämnande och det är otroligt skönt att slippa alla klappar på axeln och istället lägga mer fokus på problematiken kring serien. Filmerna drog in fasligt massa pengar, där den fjärde drog in mest tills Freddy Vs Jason slog rekordet med det dubbla, och det som räddade filmerna var unga hungriga personer som slet som djur för att hålla den strama budgeten och tidspressen. Resultaten pendlade såklart från mediokert och riktigt sunkigt till lysande men trots detta var filmerna bolaget New Line Cinemas största guldkalv under åttiotalet.

"I'm from Finland. What do I know?"

De fyra timmarna springer iväg av bara farten och det är otroligt underhållande att få ta del av alla de dolda undermeningar och budskap som inte ens de inblandade många gånger var medvetna om. Jag kan inte säga att jag är en expert när det kommer till A Nightmare on Elm Street och det var mycket som jag fick reda på som jag inte hade en aning om. Jag tänker inte avslöja några detaljer om vad som framgår i Never Sleep Again men min favoritdel bland uppföljarna, A Nightmare on Elm Street 2: Freddy’s Revenge är det parti i dokumentären som är mest underhållande där de homosexuella undertonerna görs än mer påtagliga. Never Sleep Again är en alldeles fantastisk dokumentär om en av de viktigaste filmserierna i skräckfilmshistorien och även fast jag föredrar Crystal Lake Memories bör Never Sleep Again finnas i varje seriös filmsamling, även fast man föredrar Jason framför Freddy.