Smultronstället (1957)

Livet som doktor Isak Borg själv valde att tillbringa genom att fördjupa sig i sitt arbete inom medicinen, var till en början ett rent ekonomiskt beslut men det förvandlades sakta men säkert till en livslång passion. En passion som har fått den egoistiska, inåtvända och känslokalla farbrorn att känna sig ensam på äldre dar. Isaks livsverk har burit frukt och dagen närmar sig då han ska promoveras till jubeldoktor i Lunds domkyrka. Han tar bilen tillsammans med sin sons fru Marianne för att besöka platser som präglat hans uppväxt och förhoppningsvis hinna göra upp med sitt förflutna innan livet tar slut.

”Jubeldoktor, fy fan så dumt. Fakulteten skulle hellre utnämna mig till jubelidiot.”

Jag är verkligen ingen Bergman-expert även fast jag har sett en hel del av hans många filmer genom åren. Som tonåring tyckte jag om dem men oftast så fann jag dem svåra och alldeles för tunga för att orka med i längden. Jag har sedan dess sett om ett par av dem och det är verkligen filmer som växer och stannar kvar i tankarna långt efter varje gång jag sett dem. Vissa filmer kräver att man har nått en viss ålder för att man ska kunna uppskatta dem fullt ut och vissa filmer kräver upprepande visningar innan tittaren kan ta dem till sig och se nya nyanser och undermeningar i historierna. Så är fallet med många av Ingmar Bergmans filmer och anledningen till att de än idag fascinerar filmtittare runtom i världen.

”Det är som om jag skulle vilja säga mig själv någonting som jag inte vill höra när jag är vaken.”

”Trots att du vet så mycket så vet du ingenting”, säger Ingrid Thulin till Victor Sjöström halvvägs in i filmen och just den meningen summerar Smultronstället väldigt bra. Smultronstället handlar om att göra upp med livet och att komma till insikt och även fast det är en sorgsen film så är det på samma gång en väldigt hoppfull hyllning till livet. Bergman skrev Smultronstället med Victor Sjöström, sin stora förebild, i tankarna och utan honom skulle filmen inte ha blivit av. Sjöström gav Bergman ett enda ultimatum för att medverka och det var att han skulle vara hemma klockan fem varje dag för att dricka sitt glas med whisky. Resultatet, som blev Sjöströms sista film, är minst sagt enastående. Han är briljant i huvudrollen och han omringas av flera andra fantastiska talanger. Under resans gång stöter hans karaktär Isak på människor som påminner honom om avgörande stunder i hans liv. Kvinnan som gjort allra störst inverkan, Sara (spelad av en otroligt charmig Bibi Andersson), dyker upp i skepnad av en spontan och livsglad lifterska som precis som hans ungdoms förälskelse slits mellan kärleken till två yngre män. Många gånger är Smultronstället en hjärtvärmande berättelse som inte alls fokuserar på det ångestladdade som Bergman så många gånger förknippas med. De många tillbakablickarna binder effektivt ihop historien och det varmt humoristiska inslaget vid familjemiddagen och den nästan psykedeliska drömsekvensen är ren perfektion. Dialogen som främst hanterar tänkvärda tankegångar kring livet är fantastisk och filmen i sig, med sitt vackra foto är ändlöst vacker. Smultronstället är ett mästerverk och utan tvekan en av Bergmans absolut bästa filmer!