Radiokanalen KTK ”Talk of the Month” har temat modermord och
när kvällens gäst lämnar studion och psykiatrikern Richmond stannar kvar för
att svara på lyssnarnas frågor, ringer självaste Norman Bates som nyligen
blivit villkorligt frisläppt från hispan. På bästa sändningstid börjar Norman
berätta för lyssnarna om sin minst sagt problematiska uppväxt…
”Actually, we started conversing soon after I
killed her. But I couldn’t make her voice sound as sweet as it was. She was
dead, and in my mind, she grew old.”
Mick Garris förknippar jag mest med regissören som kanske
gjort flest Stephen King filmatiseringar under sin karriär (vissa är bra som
Sleepwalkers och The Stand medan vissa är rent ut sagt kassa som den
meningslösa nyinspelningen av The Shining) och då är det lätt att glömma bort
att han även har regisserat godbitar som t.ex. Critters 2 eller just Psycho IV: The Beginning.
”A boy’s best friend is his mother.”
Jag har nyligen sett de två första säsongerna av den (över
förväntan) underhållande tv-serien Bates
Motel och då blev jag ganska snabbt sugen på att se om de fyra filmerna om
morsgrisen Norman Bates. Precis som serien, berättar Psycho IV historien om hur allting började och varför Norman
förvandlades till enslingen som hade sin mamma uppstoppad uppe på vinden. I
filmatiseringen får vi dock en mycket mer komplicerad son och mor relation
berättad för oss. När Garris knyter ihop säcken så är den incestuösa relationen
mellan mor och son i centrum och även fast det är Anthony Perkins som är Norman
Bates personifierad så läggs det mest fokus på hans yngre variant, spelad av
Henry Thomas som tog biobesökarna med storm med sitt porträtt av den unga
killen som fick E.T. som bästa polare
i början av åttiotalet. Thomas är riktigt bra i rollen som den unga Norman och
precis som Freddie Highmore (som spelar Norman i dagens tv-serie) så lyckas han
tillföra allt det som Perkins gjort till sitt signum i de tre tidigare
filmerna.
“Oh, I've killed before, and now I'm gonna have
to do it again.”
Psycho IV är gjord
för tv så jag förväntade mig varken naket eller blodsdrypande våldsdåd, men tji
fick jag då filmen innehåller båda. Tyvärr är det dock väldigt sparsamt när det
kommer till knivförsedda mord och filmen skulle ha tjänat på att fläska på mer
med den varan. Det är däremot en massa saker som gör Psycho IV till en bättre film än sin föregångare. Precis som jag
nämnde innan så är tyvärr inte Perkins i centrum längre utan det är hans yngre
variant av sig själv som får stå för all skitgöra men kemin mellan den unga Norman
och hans osympatiska modern (spelad av den alltid lika pålitliga Olivia Hussey)
är nästintill klockren. Borta är slasherfilmselementen och återigen läggs
störst fokus på den psykologiska terrorn. Prequels i all ära men när det kommer
till Psycho så är det extra intressant att få ta del av vad det var som
egentligen drev Norman till att ta livet av sin mor. För manus står denna gång
samma man som stod för originalet och Garris har haft den goda smaken att
återanvända Bernard Herrmanns klassiska soundtrack ännu en gång. Jag kan inte
ha varit ensam om att vilja veta mer om Normans plågade barndom, med tanke på
AMCs populära tagning på historien, men Garris ger en mer aggressiv bild av
uppväxtförhållandena. Psycho IV är en
bra film men jag hade önskat mig lite fler knivförsedda våldsdåd. Vändningen
mot slutet, som i och för sig är ganska väntad, är däremot tacksam och även
fast det blir lite sockersött så är Psycho
IV en värdig och i det stora hela en stabil final till en historia som i
alla fall jag har suktat efter en avrundning till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar