Psycho III (1986)

Den tvivlande nunnan Maureen sänder en annan syster till dödsriket efter sitt eget misslyckade självmord och blir bortkörd från klostret och lämnad åt en oviss framtid. En kille vid namn Duke, med siktet inställt på en rockstjärnekarriär i L.A stannar och ger henne skjuts men efter sexuella närmanden flyr hon ut i ett regnoväder. Men de båda stöter på varandra igen. Norman Bates driver fortfarande sitt olycksdrabbade motell och Duke tar jobbet som Normans nya hjälpreda. Maureen dyker upp kort efter och påminner genast Norman om en kvinna med samma initialer som checkade in på hans motell tjugosex år tidigare. Efter ännu ett misslyckat självmord låter Norman Maureen bo på hans motell, gratis förstås men detta är någonting som Normans mamma inte tycker om…

”My cure couldn’t cure the hurt I caused. My return to sanity didn’t return the dead. There’s no way to make up that loss. The past is never really past. It stays with me all the time. No matter how hard I try. I can’t escape. It’s always there. Throbbing inside you. Coloring your perceptions of the world, and sometimes controlling them.”

Enligt många så var det Psycho som startade hela slasherfilmsgenren. Till viss del så stämmer ju det fast det är först i Psycho III som det många gånger faktiskt känns som om man tittar på en fullfjädrad slasherfilm, i alla fall under filmens sista halvtimme. Anthony Perkins återvänder till sin roll som Norman Bates och denna gång står han även för regin. Karaktären Norman Bates har nu hunnit etablera sig som ett känt namn inom skräckfilmen tillsammans med kollegor som Jason Voorhees, Freddy Krueger och Leatherface och även fast Psycho III fortfarande försöker fördjupa sig i det psykologiska planet är det denna gång mer en renodlad skräckfilm än en psykologisk rysare.

”There is no God!”

Fler besökare kommer till Bates Motell för att besvära mammas pojke och denna gång är det en snokande reporter. Jeff Fahey spelar den skrupellösa och sliskiga kvinnokarlen Duke och utan honom så skulle nog Psycho III inte vara lika bra. Perkins, som beter sig alltmer koko för varje film, har en strålande mimik fast han levererar inte alls samma klockrena porträtt som i de två tidigare filmerna. Om detta beror på det förödande beskedet om att han var HIV-positiv eller om regin tog upp allt för mycket fokus vet jag inte men det känns lite som han går på rutinerad tomgång. Psycho III bär flera likheter med Perkins tidigare film Crimes of Passion, där hans karaktär som perverterad galenpanna inte är helt olik den han spelar i Psycho III. Den kvinnliga huvudrollen (Diana Scarwid) är tyvärr en ganska trist figur och sorgligt nog får hon ta upp på tok för mycket speltid. Psycho III är absolut inte en dålig film men den är mycket sämre än de två tidigare bidragen. Det finns emellertid några sekvenser som är riktigt bra där bland annat en annorlunda tagning på duschmordet och en omotiverad nakenscen som följs av ett brutalt knivmord sticker ut. Tyvärr är det dock alldeles för lite ”mamma Bates action” och flera tillfällen av möjlig blodgjutelse ignoreras. Psycho III är helt okej men skulle det inte vara för Perkins (och Fahey) och hans många underfundiga undermeningar i dialogen så skulle filmen inte var mycket att hänga i granen. Den kan inte mäta sig med Hitchcocks mästerverk eller Franklins strålande uppföljare men det är en bra avslutning på historien innan det var dags att runda av med återblickarna från Normans barndom i den fjärde och avslutande filmen Psycho IV: The Beginning.