Psycho II (1983)

Efter tjugotvå år på mentalsjukhus anses Norman Bates frisk igen och återvänder hem till sitt hus på kullen. Norman får jobb på stadens sylta som köksassistent där han träffar unga Mary, som efter ett bråk med sin pojkvän flyttar in hos Norman. Det är emellertid inte alla som tycker att Norman förtjänar en andra chans och när någon ringer och utger sig för att vara hans döda mor upprepar historien sig.

”He was found not guilty by reason of insanity. Since he’s no longer insane...”

Psycho II inleds med den berömda duschscenen i svartvitt, sedan går det över i färg och en ny historia tar vid. De kunde inte ha hittat en bättre man för jobbet att föra den klassiska historien vidare än den australiensiska Hitchcockentusiasten Richard Franklin, som redan hade visat sina hitchcockianska kunskaper med den spännande thrillern Roadgames. Tom Hollands manus för Psycho II är imponerande och satte hans namn på skräckfilmskartan. Två år senare regidebuterade han med den lyckade vampyrrullen Fright Night och fortsatte att skrämma publiken genom att introducera den onda dockan Chucky i Child’s Play några år senare.

”But if Norman Bates is crazy, a lot of people around here are running close second.”

Tjugotre år efter det att Hitchcock skrämde slag på publiken kom som sagt uppföljaren och det är klart att folket var skeptiska. Hur följer man upp en odödlig klassiker som Psycho? Mot alla odds lyckades Franklin och resultatet är till och med bättre än vad jag minns. Norman Bates var Anthony Perkins livs roll och i Psycho II gräver han ännu djupare i sin karaktärs plågade psyke. Perkins levererar ett toppenporträtt av den stackars Norman som gör allt i sin makt för att inte falla tillbaka i samma mönster och under tiden är han omringad av flera andra bra skådisar. Vera Miles (från originalet) är även denna gång ruskigt bra som den missnöjda och besatta systern till Normans mest berömda gäst. Robert Loggia övertygar som Normans psykiatriker, Meg Tilly axlar manteln som duschande gäst med bravur och Denniz Franz är som vanligt klippt och skuren för rollen som den sliskiga motellchefen som får bekanta sig med den förödande brödkniven. Jerry Goldsmiths musik är pampig och Franklins regi är felfri. Det finns mängder av effektiva och skickligt utförda sekvenser och morden, som så klart är mycket blodigare än i originalet, är väl värda väntan och oftast riktigt brutala. Psycho II är en förbannat lyckad psykologisk rysare som efter en timme belönar tittaren med en bra vändning och en intensiv sista halva. Psycho II är förstås inte lika bra som Hitchcocks original men det är definitivt en av de absolut bästa uppföljarna som har gjorts.