Bats (1999)

Genetiskt muterade fladdermöss står i centrum när invånare i den lilla ökenstaden Gallup i Texas dyker upp lemlästade lite varstans. Fladdermusexperten Sheila Casper flygs in från Arizona för att hjälpa till och tillsammans med stadens sheriff Emmett Kimsey gör de allt i sin makt för att förhindra att de virusbärande flygande monstren tar över hela USA.

”Some folks think kids might’ve done this. Some satanic cult ritual or some other such nonsense.”

Djurskräck är en genre som alltid har legat mig varmt om hjärtat och ja, jag vet att jag nämner detta nästan varenda gång jag skriver en recension som faller inom genren men hur sunkiga de än må vara så kan jag inte få nog av dem. Jag försöker se allt jag kan komma över med argsinta djur i alla tänkbara former och storlekar i huvudrollen och det ska mycket till för att de ska göra mig besviken.

”This is impossible. These bats only feed on fruit and nectar. This can’t be.”

Bats följer mallarna till punkt och pricka och levererar ingenting nytt men det hade jag inte heller förväntat mig. Jag har inte sett filmen sedan den kom ut och då tyckte jag inte att den var något vidare men när jag snubblade över en r-rated director’s cut version (med lite blodigare attacker än de som visades på bio eller släpptes på vhs) på dvd för en billig peng så var jag tvungen att ge Bats en ny chans. Bats innehåller allt vi är vana att se i en film som denna. Vi får ännu en gång bekanta oss med en samling stereotypa karaktärer, denna gång en galen vetenskapsman, den tuffa (operadiggande) småstadssnuten, en irriterande sidekick som kläcker ur sig retfulla oneliners, snygga djurexperten och i detta fall en hel dröse med aggressiva fladdermöss. Bats visade sig dock var bättre än vad jag minns den. Det är rätt bra blås hela filmen igenom och de muterade blodsugarna är riktigt aggressiva krabater som dessutom ser förbannat tuffa ut. Attacken mot staden (som visar Nosferatu på bion) och dess många invånare är smått fantastisk och den allena gör filmen klart värd att spendera några tior på. Filmens enda egentliga nackdel är fladdermusexpertens hjälpreda Jimmy, spelad av skådisen Leon som är för tuff för att ha ett efternamn. Han gör sitt bästa för att sabotera Bats genom att kläcka ur sig den ena mer idiotiska kommentaren efter den andra och jag kan inte vara ensam om att önska livet ur honom, sorgligt nog klarar han livhanken gång på gång. Bortser man från detta, vilken ibland är otroligt svårt, så är Bats ett väldigt underhållande bidrag till genren.