Roman Holiday (1953)

Prinsessan Ann åker runt i Europa för att utföra sina kungliga plikter och hamnar tillslut i Rom. Uttråkad och trött på alla måsten som hör titeln till, smiter hon en kväll ut i natten för äventyr i det spännande Rom. Dock kommer hon inte långt innan hon somnar utmattad på en parkbänk. Den amerikanska reportern Joe hittar henne och efter många om och men tar han henne med sig hem. Samtidigt inser tjänstefolket att prinsessan är på vift och ett topphemligt sökande inleds. När Joe kommer till sin arbetsplats följande morgon inser han att det är självaste prinsessan som spenderat natten i hans lägenhet och han ser sitt livs chans att tjäna en extra hacka som kan ta honom hem till New York igen. Men ödet vill någonting helt annat…

”You’re well read, well dressed, you’re snoozing away in a public street. Would you care to make a statement?”

Ett förhållande handlar om att ge och ta. Jag blev utpressad av min sambo efter det att hon gått med på att se Texas Chainsaw 3D med mig att jag skulle se en av hennes favoritfilmer, Roman Holiday eller Prinsessa på Vift som hon envisas med att kalla den. Godhjärtad som jag är gick jag ju självklart med på avtalet och när dessutom vårat flyg som ska ta oss till Rom lämnar Kastrup nästa vecka passade ju filmen alldeles utmärkt. Roman Holiday är den första amerikanska film som helt och hållet spelades in i Italien och är dessutom succéfilmen som gjorde Audrey Hepburn till världsstjärna.

”I’m going to that corner there and turn. You stay in the car and drive away. Promise not to watch me go beyond the corner. Just drive away and leave me. As I leave you.”

Audrey Hepburn är söt som socker och det är inte svårt att förstå att filmälskare runt om i världen föll pladask för hennes skönhet och charm. Gentlemannen Gregory Peck var övertygad om att Hepburn skulle kamma hem en oscar för hennes rollporträtt av prinsessan och sa till producenterna att sätta hennes namn över filmens titel. De följde hans råd och mycket riktigt belönades Hepburn med en oscar för sin roll. Det var aktrisens första huvudroll i en film och genombrottet blev ett faktum. Vad som hände sedan har väl ingen kunnat undgå och än idag är hon en av filmhistoriens mest älskade filmstjärnor. Peck som tidigare aldrig varit med i en komedi på vita duken hoppade ivrigt på projektet och det var under inspelningarna av Roman Holiday som han träffade fransyskan Veronique Passani, kvinnan han senare gifte sig med och spenderade resten av sitt liv tillsammans med.

Jag är svag för många av Hollywoods skapelser från denna period och Roman Holiday är ytterligare en anledning varför. Det är en snäll och charmig romantisk komedi som passar alla kön och åldrar och Roman Holiday är ofantligt mycket bättre än det mesta som drömfabriken spottat ur sig inom genren de senaste årtiondena. Det är en småkul skapelse med hjärtat på rätta stället men som samtidigt undviker alla de sliskiga klichéerna som har blivit kännetecken för den romantiska komedin. Hepburn och Peck har en strålande personkemi och fotografen Irving (Eddie Albert) är en väldigt bra sidekick. Prinsessans heldag på stan där hon får pröva på alla de saker hon aldrig tidigare gjort i sin kontrollerade miljö, är ett äventyr i sig och Roman Holiday är en film man mår bra av. Humorn är varm och den får mig att fnissa flera gånger och det är en film som alla någon gång under sitt liv borde ta del av. Roman Holiday använder sig av ett numera klassiskt upplägg som sedan dess har använts hundratals gånger, fast få har lyckats såhär bra – Roman Holiday är en underbar film! Nu längtar jag till Rom så jag kan ta del av alla dessa fantastiska platser och miljöer tillsammans med min käresta och uppleva vår egna romantiska komedi…

Wait Until Dark (1967)

En docka stoppas full med heroin och en ung kvinna får i uppdrag att smuggla den från Kanada till New York. När hon anländer väntar en mystisk man på henne och i panik lämnar hon över dockan till den intet ont anande fotografen Sam Hendrix på flygplatsen. Dockans nya ägare lever tillsammans med sin fru Susy som försöker anpassa sig till ett liv i blindo då hon förlorade sin syn ett år tillbaka i en bilolycka. Den mystiska mannen och hans två kumpaner lyckas klura ut var dockan befinner sig och när Susys man lämnat henne ensam i deras lägenhet för att jobba, börjar en katt och råtta lek på liv och död.

”This is the big, bad world full of mean people, where nasty things happen.”

Jag har vaga men positiva minnen från Wait Until Dark eller Nattens Ögon som den hette när den visades, sent en kväll, på tv för många herrans år sedan. Nu när jag såg den igen inser jag att det inte är mycket jag kommer ihåg från filmen och de minnen jag har är blandade med de från den snarlika, men inte alls lika bra, See No Evil (recension HÄR). Det är ett psykologiskt kammarspel med en lysande Audrey Hepburn i rollen som blinda Susy Hendrix. Det kom att bli hennes sista roll på nästan 10 år och var ett försök till att rädda hennes dåvarande äktenskap med skådespelaren Mel Ferrer som är filmens producent. Äktenskapet gick dock inte att rädda och de skiljde sig ett år senare. Alan Arkin är underhållande i en tidig roll som psykopaten Roat och Richard Crenna sköter sig som vanligt bra även fast jag alltid kommer att förknippa honom med rollen som Trautman i First Blood. Det är en dialogdriven film som i stort sett bara utspelar sig i parets Hendrix lägenhet. Skådespeleriet känns teatraliskt och det är tydligt att filmen bygger på en pjäs. Henry Mancinis musik är stämningsfull och gör det nervkittlande slutet ännu mer spännande. Vissa scener är otroligt bra utförda och garderobssekvensen är en klassiker. Terence Young, som främst är känd för att ha regisserat ett gäng James Bond-filmer, visar här att det fanns fler än Hitchcock som hanterade regin av spännande thrillers på den tiden. Det görs tyvärr inte filmer av denna kaliber längre och Wait Until Dark är verkligen en filmklassiker. Än idag är Wait Until Dark en effektiv nagelbitare som bör ses av alla som har ett filmintresse!