The Devil's Rain (1975)

Familjen Prestons öde skrevs i blod för över trehundra år sedan. När den yngsta sonen i familjen, Tom får reda på att hans familj blivit bortrövade av satanister, ger han sig iväg efter dem tillsammans med sin fru Julie. Kultens ledare Jonathan Corbis håller familjen fångna tills en bok, innehållandes förtappade själar som sålts till djävulen, lämnas över till dess rättsmäktiga ägare. Tom förbereder sig för en resa till helvetet där själslösa undersåtar till djävulen vaktar dess portar.

”Jonathan Corbis thou stands accused of foully conspiring with Satan and his demons to overturn the laws of God. Thou art named a witch Corbis. Thou and all who follows thee.”

Jag var nästintill besatt av det ockulta som tonåring och satanism och mörk magi fascinerade mig något oerhört. Jag lyssnade på all musik jag kom över som hade ett sataniskt budskap och den norska black metal musiken och death metal band som Deicide var det enda som snurrade i min cd-spelare (plattor som jag nu uppgraderat till vinylformat). Jag tittade på alla filmer och dokumentärer rörande ämnet jag kunde komma över och jag läste om Aleister Crowley och tragglade mig igenom The Satanic Bible av Anton LaVey. Jag bar uppochnedvända kors som jag gjorde på slöjden och lät mitt långa hår matcha mina svarta kläder. Jag skrev ondskefulla texter som jag mullrade ut i mina ondskefulla band. Med andra ord jag var en tuff och arg ung man. Nu har jag ju klippt mig och skaffat mig ett jobb och lagt tonårstramset bakom mig för länge sedan men jag tycker fortfarande att ämnet är fascinerande.

Jag skäms nästan när jag behöver erkänna att jag aldrig tidigare har sett eller hört talas om The Devil’s Rain. Det var först för något år sedan som jag fick kännedom om dess existens. Det är inget jag grämer mig över utan det betyder ju bara att jag fortfarande har turen på min sida och kan hitta filmer i den smala subgenren som jag aldrig tidigare har sett. För vad vore väl livet utan alla dessa guldkorn från det blomstrande sjuttiotalet?

Anton Lavey, grundaren och överprästen på The Church of Satan arbetade tillsammans med filmteamet som teknisk rådgivare (och har en liten roll framför kameran) för att få det hela att se så trovärdigt ut som möjligt. Mycket i filmen ser ut som de bilder man har sett i sammanhang med LaVey genom åren och de har lyckats bra med utstyrsel och omgivningar. Filmer med djävulsdyrkare i huvudrollerna är sådana som jag ständigt letar efter med ljus och lykta då de inte är särskilt många och guldkornen är få. The Devil’s Rain är dock ett utmärkt exempel på när det är riktigt lyckat. Sataniska ramsor, svarta kåpor, ögonlösa ansikten, djävulssymboler, ritualer och män som förvandlas till vilddjurets förebild är bara några av de ingredienser vi blir serverade under filmens nittio minuter. Inget av detta känns särskilt ondskefullt eller skrämmande men det är ingenting jag tänker sitta här och klaga på, det är sådär härligt töntigt på ett sätt som inte förekommer längre. Det är ett jävla drag och det är rakt på sak med vad The Devil’s Rain ska handla om, inget hymlande här inte. Det är ganska svårt att återberätta händelseförloppet då hela filmen känns som en lång slutuppgörelse. Redan under filmens första minuter inleds en jakt på de som vill familjen Preston illa och sedan stannar den aldrig upp. Återblickarna från en svunnen tid då män från kyrkan jagade djävulens undersåtar är otroligt snyggt utförda. Det är resten av The Devil’s Rain med och pellejönsarna i sina mörka kåpor och kyrkans inredning och attiraljer är en fröjd för ögat.

The Devil’s Rain innehåller en imponerande skara skådespelare och det är alltid lika kul att se tidiga filmer med en ung Tom Skerritt i en större roll. För den som har ögonen med sig (ha ha) kan här få se John Travolta, dold under en latexmask, i sin första filmroll. Inspelningarna kantades av kusliga incidenter och olyckor och Ernest Borgnine svor på att aldrig igen medverka i en film med liknande tema. Specialeffekterna i The Devil’s Rain består mest av smältande ansikten och ögonlösa masker som för tankarna till Michael Myers halloweenmask men de fungerar alldeles utmärkt och passar perfekt i sammanhanget. Filmaffischen stoltserar med att skriva ”Absolutely the most incredible ending of any motion picture” och lever för en gångs skull upp till sin slogan. Det enda jag kan tänka på när jag ser det är Lucio Fulcis slutsekvens i The Beyond och då förstår ni ju alla att det är ett bra betyg. Tänk vad tråkigt vi skulle ha haft om Hin Håle inte skulle vara ett ständigt återkommande tema i mänsklighetens historia. Tack vare Satan får vi en grymt underhållande rulle och The Devil’s Rain är en nödvändighet i filmhyllan.

Roman Holiday (1953)

Prinsessan Ann åker runt i Europa för att utföra sina kungliga plikter och hamnar tillslut i Rom. Uttråkad och trött på alla måsten som hör titeln till, smiter hon en kväll ut i natten för äventyr i det spännande Rom. Dock kommer hon inte långt innan hon somnar utmattad på en parkbänk. Den amerikanska reportern Joe hittar henne och efter många om och men tar han henne med sig hem. Samtidigt inser tjänstefolket att prinsessan är på vift och ett topphemligt sökande inleds. När Joe kommer till sin arbetsplats följande morgon inser han att det är självaste prinsessan som spenderat natten i hans lägenhet och han ser sitt livs chans att tjäna en extra hacka som kan ta honom hem till New York igen. Men ödet vill någonting helt annat…

”You’re well read, well dressed, you’re snoozing away in a public street. Would you care to make a statement?”

Ett förhållande handlar om att ge och ta. Jag blev utpressad av min sambo efter det att hon gått med på att se Texas Chainsaw 3D med mig att jag skulle se en av hennes favoritfilmer, Roman Holiday eller Prinsessa på Vift som hon envisas med att kalla den. Godhjärtad som jag är gick jag ju självklart med på avtalet och när dessutom vårat flyg som ska ta oss till Rom lämnar Kastrup nästa vecka passade ju filmen alldeles utmärkt. Roman Holiday är den första amerikanska film som helt och hållet spelades in i Italien och är dessutom succéfilmen som gjorde Audrey Hepburn till världsstjärna.

”I’m going to that corner there and turn. You stay in the car and drive away. Promise not to watch me go beyond the corner. Just drive away and leave me. As I leave you.”

Audrey Hepburn är söt som socker och det är inte svårt att förstå att filmälskare runt om i världen föll pladask för hennes skönhet och charm. Gentlemannen Gregory Peck var övertygad om att Hepburn skulle kamma hem en oscar för hennes rollporträtt av prinsessan och sa till producenterna att sätta hennes namn över filmens titel. De följde hans råd och mycket riktigt belönades Hepburn med en oscar för sin roll. Det var aktrisens första huvudroll i en film och genombrottet blev ett faktum. Vad som hände sedan har väl ingen kunnat undgå och än idag är hon en av filmhistoriens mest älskade filmstjärnor. Peck som tidigare aldrig varit med i en komedi på vita duken hoppade ivrigt på projektet och det var under inspelningarna av Roman Holiday som han träffade fransyskan Veronique Passani, kvinnan han senare gifte sig med och spenderade resten av sitt liv tillsammans med.

Jag är svag för många av Hollywoods skapelser från denna period och Roman Holiday är ytterligare en anledning varför. Det är en snäll och charmig romantisk komedi som passar alla kön och åldrar och Roman Holiday är ofantligt mycket bättre än det mesta som drömfabriken spottat ur sig inom genren de senaste årtiondena. Det är en småkul skapelse med hjärtat på rätta stället men som samtidigt undviker alla de sliskiga klichéerna som har blivit kännetecken för den romantiska komedin. Hepburn och Peck har en strålande personkemi och fotografen Irving (Eddie Albert) är en väldigt bra sidekick. Prinsessans heldag på stan där hon får pröva på alla de saker hon aldrig tidigare gjort i sin kontrollerade miljö, är ett äventyr i sig och Roman Holiday är en film man mår bra av. Humorn är varm och den får mig att fnissa flera gånger och det är en film som alla någon gång under sitt liv borde ta del av. Roman Holiday använder sig av ett numera klassiskt upplägg som sedan dess har använts hundratals gånger, fast få har lyckats såhär bra – Roman Holiday är en underbar film! Nu längtar jag till Rom så jag kan ta del av alla dessa fantastiska platser och miljöer tillsammans med min käresta och uppleva vår egna romantiska komedi…