Wait Until Dark (1967)

En docka stoppas full med heroin och en ung kvinna får i uppdrag att smuggla den från Kanada till New York. När hon anländer väntar en mystisk man på henne och i panik lämnar hon över dockan till den intet ont anande fotografen Sam Hendrix på flygplatsen. Dockans nya ägare lever tillsammans med sin fru Susy som försöker anpassa sig till ett liv i blindo då hon förlorade sin syn ett år tillbaka i en bilolycka. Den mystiska mannen och hans två kumpaner lyckas klura ut var dockan befinner sig och när Susys man lämnat henne ensam i deras lägenhet för att jobba, börjar en katt och råtta lek på liv och död.

”This is the big, bad world full of mean people, where nasty things happen.”

Jag har vaga men positiva minnen från Wait Until Dark eller Nattens Ögon som den hette när den visades, sent en kväll, på tv för många herrans år sedan. Nu när jag såg den igen inser jag att det inte är mycket jag kommer ihåg från filmen och de minnen jag har är blandade med de från den snarlika, men inte alls lika bra, See No Evil (recension HÄR). Det är ett psykologiskt kammarspel med en lysande Audrey Hepburn i rollen som blinda Susy Hendrix. Det kom att bli hennes sista roll på nästan 10 år och var ett försök till att rädda hennes dåvarande äktenskap med skådespelaren Mel Ferrer som är filmens producent. Äktenskapet gick dock inte att rädda och de skiljde sig ett år senare. Alan Arkin är underhållande i en tidig roll som psykopaten Roat och Richard Crenna sköter sig som vanligt bra även fast jag alltid kommer att förknippa honom med rollen som Trautman i First Blood. Det är en dialogdriven film som i stort sett bara utspelar sig i parets Hendrix lägenhet. Skådespeleriet känns teatraliskt och det är tydligt att filmen bygger på en pjäs. Henry Mancinis musik är stämningsfull och gör det nervkittlande slutet ännu mer spännande. Vissa scener är otroligt bra utförda och garderobssekvensen är en klassiker. Terence Young, som främst är känd för att ha regisserat ett gäng James Bond-filmer, visar här att det fanns fler än Hitchcock som hanterade regin av spännande thrillers på den tiden. Det görs tyvärr inte filmer av denna kaliber längre och Wait Until Dark är verkligen en filmklassiker. Än idag är Wait Until Dark en effektiv nagelbitare som bör ses av alla som har ett filmintresse!