Castle Freak (1995)

John Reilly ärver ett gigantiskt slott i Italien och i väntan på att få det sålt flyttar han in tillsammans med sin fru Susan och deras dotter Rebecca. John plågas av fruktansvärda skuldkänslor efter att han i berusat tillstånd körde ihjäl sin son och olyckan resulterade även i att dottern förlorade synen, själv klarade han sig helskinnad. I ett sista tappert försök till att reparera det söndertrasade äktenskapet gör John allt i sin makt för att förtjäna sin hustru och dotters kärlek igen, men slottet D’Orsino gör bara saken värre. Fjättrad i källaren gömmer sig någonting fruktansvärt…

”They say the castle is haunted.”

Jag har alltid gillat Stuart Gordons filmer och när jag ser flera av dem igen nu när jag passerat trettio tycker jag ännu mer om dem. Gordon är en skicklig regissör och han har under sin karriär gjort en dröse riktigt bra rullar - det visar han ännu en gång med Castle Freak. Jag vet inte om jag sett filmen tidigare då jag inte kommer ihåg något från den men det spelar ingen roll då Castle Freak visade sig vara en otroligt positiv överraskning.

”Listen, Listen! There’s somebody in the castle.”

Castle Freak är väldigt vagt baserad på H.P. Lovecrafts korthistoria The Outsider. De båda skapelserna har emellertid inte mycket gemensamt utan Gordons film påminner mer om någonting som skulle ha kunnat vara nedklottrat av Edgar Allan Poe eller historien om Frankensteins monster. Castle Freak är ingen tramsig b-skräckis utan en gravallvarlig och väldigt stämningsfull, mörk och sorgsen gotisk rysare som inte lägger allt krut på missfostret som smyger omkring i slottet utan fokuserar istället mer på familjen Reillys tragedi. Ensamhet och sorg är filmens huvudämnen och Castle Freak är inte alls lika bloddränkt och lekfullt våldsam som många andra av Gordons skapelser. Helt blodfattig är filmen dock inte, det finns i synnerhet två riktigt grafiska sekvenser inkluderade. Jeffrey Combs och Barbara Crampton återförenas ännu en gång och spelar här paret Reilly. Deras personkemi känns äkta och Castle Freak är en förvånansvärt välspelad historia med trovärdiga karaktärer i samtliga roller. Jag tror aldrig att jag har sett Combs så här bra tidigare, det är utan tvekan en av hans absolut bästa rollprestationer. Visst är slutklämmen i Castle Freak ganska förutsägbar men det betyder inte att vägen till det stora avslöjandet är det. Det är en otroligt atmosfärfylld film med en svettig slutspurt och ett mörkt slut, speltiden försvinner i en rasande fart. Castle Freak är en höjdarrulle, varmt rekommenderad!

From Beyond (1986)

Psykologen Katherine McMichaels besöker dårhuset där fysikern Crawford Tillinghast sitter inspärrad efter att han står anklagad för mordet på sin mentor Edward Pretorius. Det blir hennes uppgift att besluta om han är galen eller inte och detta fastställs genom att återskapa experimentet som gick åt pipsvängen och lämnade Pretorius huvudlös. Crawford har arbetat sida vid sida tillsammans med Edward i flera år och vad de lyckades skapa var någonting bortom tid och rum. Manicken ”The Resonator” har i uppgift att stimulera det vilande sensoriska organet tallkottkörteln med hjälp av resonansvibrationer. Detta tredje öga expanderar sinnet och får människan att uppleva mer än någon har gjort tidigare – resultatet är fasansfullt.

”He used to bring beautiful women here. They’d eat fine meals, drink fine wine, listen to music. But it always ended with screaming. And I would just lie there and listen to them.”

Jag har nyligen inlett ett projekt där jag för första gången läser H.P. Lovecrafts historier och sedan (i de flesta fall) ser om filmatiseringarna. From Beyond bygger på kortnovellen med samma namn och Stuart Gordon summerar hela historien innan filmtiteln dyker upp och sedan spinner han, tillsammans med lite hjälp av Brian Yuzna och Dennis Paoli, vidare på idén med ett högst tillfredställande resultat. Året innan hade Gordon regisserat sin första film som baserades på Lovecrafts verk, Re-Animator och ribban var redan satt väldigt högt. From Beyond kanske inte är lika bra som kultklassikern Re-Animator men det är otroligt lyckad rulle. Gordon och Yuznas åttiotalsskapelser är verkligen fascinerande och unika filmer som än idag håller otroligt högt underhållningsvärde.

”The greatest sensual pleasure there is is to know the desires of another mind.”

From Beyond börjar intensivt och håller sedan farten uppe under den korta speltiden på runt åttio minuter. Jag hade helt glömt bort att Ken Foree hade en av de största rollerna som snuten Bubba, vars jobb är att hålla Crawford i schack medan psykologen utreder Crawfords grad av galenskap. Foree är väl inte mycket att hurra för och här är han är lite för mycket mest hela tiden men jag förlåter honom efter en tuff fight med ett hiskeligt monster, endast iklädd ett par tajta kalsingar. Jeffrey Combs är dock som vanligt väldigt bra i huvudrollen och hans sidekick Barbara Crampton fungerar alldeles utmärkt som psykologen som fascineras av Crawfords experiment. From Beyond är en fartfylld och otroligt underhållande rulle med en härlig blandning av snusk, slemmiga specialeffekter och fräcka monster. Allt som Gordon rör vid som har med Lovecraft att göra, hur vaga associationerna än må vara, verkar förvandlas till guld och From Beyond är sannerligen inget undantag.

Dagon (2001)

Det unga paret Paul och Barbara glider runt i det spanska havet i en segelbåt när det plötsligt bryter ut en fruktansvärd storm som kapsejsar kajutan. Med nöd och näppe lyckas de ro iland till den närliggande fiskebyn Imboca (översätter du till engelska och lägger till ett s så blir det Innsmouth) för att finna hjälp. Staden är bebodd av underliga invånare som ser konstiga ut och som inte är vana vid besökare och paret inser snart att de ligger riktigt risigt till. Byborna tillber den fasansfulla fiskguden Dagon som varje år kräver betalning i blod…

”Every dream is a wish.”

Dagon berättar en förbannat bra historia. Jag har genom åren sett en dröse filmer som bygger på H.P. Lovecrafts verk men det är inte förrän nyligen som jag har förkovrat mig i hans litteratur. Jag har gillat den mytomspunne författaren sedan jag för första gången kom i kontakt med hans skapelser i antologin Skräckens Labyrinter som jag lånade hem från Karlshamns bibliotek någon gång under högstadieperioden. Jag läste dock av någon besynnerlig anledning aldrig särskilt mycket ur boken utan nöjde mig med de första berättelserna. Jag svävade istället iväg i mitt inre och författarens mytologi om varelser som gick på jorden långt innan människan och som slumrande väntade på att göra entré igen, upptog mycket av min tankeverksamhet. Jag vet inte riktigt varför jag inte fördjupade mig mer i författaren som ung då jag var otroligt influerad av hans skrivande på flera plan. Oavsett vad så formade han mig och mitt intresse för skräcken i litteraturen men allra främst i filmen och för det är jag Lovecraft evigt tacksam. På äldre dar har jag dock tagit mig i kragen och samlat på mig en trave böcker signerad författaren och den senaste veckan har jag helt förlorat mig i Lovecrafts fantastiska universum.

"We shall dive down through black abysses... and in that lair of the Deep Ones we shall dwell amidst wonder and glory forever."

Dagon är ett hopkok av den sju sidor korta historien med samma namn och långnovellen The Shadow Over Innsmouth, med mest fokus på den sistnämnda. Jag läste de båda historierna för första gången i veckan och blev totalt uppslukad av dem. Det var länge sedan jag kände en sådan kärlek till en författare och min sedan länge falnande läslust tog plötsligt ett jättekliv framåt. Den rutinerade Lovecraft-älskaren Stuart Gordon, som har många av författarens historier i kappsäcken, står för regin och hans vapendragare Brian Yuzna producerar och det bådar ju alltid i Lovecrafts sammanhang väldigt gott. Filmen är inspelad i Spanien och har övergripande spanska skådespelare i rollerna. Jag har varken sett eller hört någonting om de som står framför kameran tidigare men utan att någon ger något bestående intryck så sköter de sig relativt bra. Dagon är ganska trogen förlagorna och några sekvenser är direkt tagna från historierna. Filmen utspelar sig däremot nu istället för då och det har slängts in några kvinnor i berättelsen för att krydda till handlingen lite men det gör ingenting då de är söta som socker. Effekterna pendlar mellan småtaskiga och härligt slaskiga och hela filmen osar av en skön halvruggig stämning. Dagon kommer inte i närheten av The Shadow Over Innsmouths storhet och magi, även fast den stundtals lyckas fånga den krypande atmosfären men det är ett väldigt bra bidrag till Lovecrafts skapelser i filmvärlden. Filmens huvudkaraktär (som ibland är slående lik en ung Jeffrey Combs) kläcker ur sig några småirriterande one-liners men i det stora hela så är Dagon en riktigt lyckad skräckrulle som är väl värd att kolla upp, även fast du inte är en älskare av Lovecraft.