From Beyond (1986)

Psykologen Katherine McMichaels besöker dårhuset där fysikern Crawford Tillinghast sitter inspärrad efter att han står anklagad för mordet på sin mentor Edward Pretorius. Det blir hennes uppgift att besluta om han är galen eller inte och detta fastställs genom att återskapa experimentet som gick åt pipsvängen och lämnade Pretorius huvudlös. Crawford har arbetat sida vid sida tillsammans med Edward i flera år och vad de lyckades skapa var någonting bortom tid och rum. Manicken ”The Resonator” har i uppgift att stimulera det vilande sensoriska organet tallkottkörteln med hjälp av resonansvibrationer. Detta tredje öga expanderar sinnet och får människan att uppleva mer än någon har gjort tidigare – resultatet är fasansfullt.

”He used to bring beautiful women here. They’d eat fine meals, drink fine wine, listen to music. But it always ended with screaming. And I would just lie there and listen to them.”

Jag har nyligen inlett ett projekt där jag för första gången läser H.P. Lovecrafts historier och sedan (i de flesta fall) ser om filmatiseringarna. From Beyond bygger på kortnovellen med samma namn och Stuart Gordon summerar hela historien innan filmtiteln dyker upp och sedan spinner han, tillsammans med lite hjälp av Brian Yuzna och Dennis Paoli, vidare på idén med ett högst tillfredställande resultat. Året innan hade Gordon regisserat sin första film som baserades på Lovecrafts verk, Re-Animator och ribban var redan satt väldigt högt. From Beyond kanske inte är lika bra som kultklassikern Re-Animator men det är otroligt lyckad rulle. Gordon och Yuznas åttiotalsskapelser är verkligen fascinerande och unika filmer som än idag håller otroligt högt underhållningsvärde.

”The greatest sensual pleasure there is is to know the desires of another mind.”

From Beyond börjar intensivt och håller sedan farten uppe under den korta speltiden på runt åttio minuter. Jag hade helt glömt bort att Ken Foree hade en av de största rollerna som snuten Bubba, vars jobb är att hålla Crawford i schack medan psykologen utreder Crawfords grad av galenskap. Foree är väl inte mycket att hurra för och här är han är lite för mycket mest hela tiden men jag förlåter honom efter en tuff fight med ett hiskeligt monster, endast iklädd ett par tajta kalsingar. Jeffrey Combs är dock som vanligt väldigt bra i huvudrollen och hans sidekick Barbara Crampton fungerar alldeles utmärkt som psykologen som fascineras av Crawfords experiment. From Beyond är en fartfylld och otroligt underhållande rulle med en härlig blandning av snusk, slemmiga specialeffekter och fräcka monster. Allt som Gordon rör vid som har med Lovecraft att göra, hur vaga associationerna än må vara, verkar förvandlas till guld och From Beyond är sannerligen inget undantag.

Dagon (2001)

Det unga paret Paul och Barbara glider runt i det spanska havet i en segelbåt när det plötsligt bryter ut en fruktansvärd storm som kapsejsar kajutan. Med nöd och näppe lyckas de ro iland till den närliggande fiskebyn Imboca (översätter du till engelska och lägger till ett s så blir det Innsmouth) för att finna hjälp. Staden är bebodd av underliga invånare som ser konstiga ut och som inte är vana vid besökare och paret inser snart att de ligger riktigt risigt till. Byborna tillber den fasansfulla fiskguden Dagon som varje år kräver betalning i blod…

”Every dream is a wish.”

Dagon berättar en förbannat bra historia. Jag har genom åren sett en dröse filmer som bygger på H.P. Lovecrafts verk men det är inte förrän nyligen som jag har förkovrat mig i hans litteratur. Jag har gillat den mytomspunne författaren sedan jag för första gången kom i kontakt med hans skapelser i antologin Skräckens Labyrinter som jag lånade hem från Karlshamns bibliotek någon gång under högstadieperioden. Jag läste dock av någon besynnerlig anledning aldrig särskilt mycket ur boken utan nöjde mig med de första berättelserna. Jag svävade istället iväg i mitt inre och författarens mytologi om varelser som gick på jorden långt innan människan och som slumrande väntade på att göra entré igen, upptog mycket av min tankeverksamhet. Jag vet inte riktigt varför jag inte fördjupade mig mer i författaren som ung då jag var otroligt influerad av hans skrivande på flera plan. Oavsett vad så formade han mig och mitt intresse för skräcken i litteraturen men allra främst i filmen och för det är jag Lovecraft evigt tacksam. På äldre dar har jag dock tagit mig i kragen och samlat på mig en trave böcker signerad författaren och den senaste veckan har jag helt förlorat mig i Lovecrafts fantastiska universum.

"We shall dive down through black abysses... and in that lair of the Deep Ones we shall dwell amidst wonder and glory forever."

Dagon är ett hopkok av den sju sidor korta historien med samma namn och långnovellen The Shadow Over Innsmouth, med mest fokus på den sistnämnda. Jag läste de båda historierna för första gången i veckan och blev totalt uppslukad av dem. Det var länge sedan jag kände en sådan kärlek till en författare och min sedan länge falnande läslust tog plötsligt ett jättekliv framåt. Den rutinerade Lovecraft-älskaren Stuart Gordon, som har många av författarens historier i kappsäcken, står för regin och hans vapendragare Brian Yuzna producerar och det bådar ju alltid i Lovecrafts sammanhang väldigt gott. Filmen är inspelad i Spanien och har övergripande spanska skådespelare i rollerna. Jag har varken sett eller hört någonting om de som står framför kameran tidigare men utan att någon ger något bestående intryck så sköter de sig relativt bra. Dagon är ganska trogen förlagorna och några sekvenser är direkt tagna från historierna. Filmen utspelar sig däremot nu istället för då och det har slängts in några kvinnor i berättelsen för att krydda till handlingen lite men det gör ingenting då de är söta som socker. Effekterna pendlar mellan småtaskiga och härligt slaskiga och hela filmen osar av en skön halvruggig stämning. Dagon kommer inte i närheten av The Shadow Over Innsmouths storhet och magi, även fast den stundtals lyckas fånga den krypande atmosfären men det är ett väldigt bra bidrag till Lovecrafts skapelser i filmvärlden. Filmens huvudkaraktär (som ibland är slående lik en ung Jeffrey Combs) kläcker ur sig några småirriterande one-liners men i det stora hela så är Dagon en riktigt lyckad skräckrulle som är väl värd att kolla upp, även fast du inte är en älskare av Lovecraft.

The Dentist 2 (1998)

Den skvatt galna mördaren och tandläkaren Alan Feinstone rymmer från mentalsjukhuset och slår sig till ro i den lilla staden Paradise i Missouri, under det nya namnet Larry Caine. Efter ett tips från stadens bankman flyttar Larry in i kalaspinglan Jamies gästhus som han genast kärar ner sig i. Larry har utvecklat ett skadebeteende för att hindra hans farliga sida från att titta fram men det hjälper honom inte länge och under ett raseriutbrott angående en felplacerad tandkrona mördar han stadens enda tandläkare. När han efter många om och men tar jobbet som stadens nya tandläkare och dessutom är på god väg att inleda ett förhållande med söta Jamie verkar allt vara frid och fröjd, men icke. Svartsjukan bubblar över när Jamie blir uppvaktad av sin barndomskamrat Robbie och alla som kommer i närheten av Larry ligger väldigt risigt till. Historien upprepar sig, det är dags att gapa stort igen.

”I did it, I’m a dentist. I’m the best damn dentist there ever was!”

The Dentist 2 tar vid där den första filmen slutade och det är pang på rödbetan direkt när Dr. Feinstone rymmer från mentalsjukhuset för att börja om på nytt någon annanstans. Det är en bra inledning men sedan är det samma visa igen, fast mycket sämre. De få mord som filmen erbjuder är ganska tråkiga och blodfattiga och The Dentist 2 känns ännu mer som en tv-film än vad ettan gjorde. Visst finns här några scener som får det att krypa i huden som när doktorn borrar sönder en tand (precis som i ettan) för att sedan tortera patienten genom att slita sönder tandens nerv (sekvensen i Marathon Man kan slänga sig i väggen) men i det stora hela känns det oinspirerat. Det är fortfarande ljuden som instrumenten ger ifrån sig som är det mest obehagliga - sätt på en skiva med dessa ljud i hundra minuter så skulle det ha gett ungefär samma effekt. Corbin Bernsen däremot ser ut att stortrivas i rollen som den galna tandläkaren. Han var lysande i The Dentist fast i uppföljaren är han om möjligt ännu bättre. Han går från mental kollaps till helt jävla kocko och ibland får jag till och med lite Jack Nicholson i The Shining vibbar, inte minst i badrumssekvensen. Ibland är det snubblande nära att det hela skulle ha resulterat i ofrivillig komik men Bernsen klarar biffen och visar ännu en gång att han är en fantastisk skådespelare. Det spårar ur lite i filmens sista sekvens som hintar om ännu en uppföljare men bortser man från det är de nattsvarta komiska inslagen i klass med de i den första delen. Dr. Feinstone/Caine har blivit lite av en variant på The Stepfather som tar sig från stad till stad för att leta efter sin perfekta familj men som i slutändan sviker honom genom att inte uppfylla alla omöjliga krav som psykopaten ställer.

The Dentist 2 är en standarduppföljare som inte riktigt håller måttet. Jag hade förväntat mig mer av allt men det mesta är ganska tamt och historien rör sig framåt på tok för sakta. Om man bortser från tandtortyren är det inte förrän skadan är gjord som vi får se vad det var som egentligen hände och det är lite trist, det är ju just det man förväntar sig av en uppföljare i denna genre. Nerven som fanns i ettan är som bortblåst och det blir inte det minsta spännande eller intressant med undantag för den lite halvskojiga sidohistorien där ex-frun anlitar en privatdetektiv för att hitta doktorn. Det är synd då filmen hade potential att bli någonting riktigt bra om de bara skulle ha fläskat på med blodigare mord och lagt i en högre växel. Istället blir det mest upprepningar och i det stora hela är The Dentist 2 en ganska meningslös uppföljare. Nu är jag redo att vinka adjö till knäppgöken. Jag önskar honom allt gott och lycka till men jag hoppas att jag inte stöter på honom igen i ytterligare en onödig uppföljare.

The Dentist (1996)

Tandläkaren Alan Feinstone är framgångsrik på jobbet och lever ett liv i lyx tillsammans med sin vackra fru Brooke i deras stora hus med tillhörande pool. Allt är frid och fröjd tills Alan kommer på sin fru med att vara otrogen med den spänstliga killen som rengör deras pool, dessutom är skatteverket på krigsstigen. Det slår slint i huvudet på Alan och han beväpnar sig med allehanda tandläkarinstrument och tar ut sin ilska på alla som kommer i hans väg. Frugan, vänner, patienter – ingen skonas. Öppna munnen och säg ah.

“I, am an instrument of perfection, and hygiene. The enemy, of decay and corruption. A dentist. And I have a lot of work to do.”

Jag har alltid lidit av tandläkarskräck. Varje gång jag besöker dem kallsvettas jag och är på gränsen till att få en panikattack. Allt blev mycket värre när jag vid sexton-sjutton års ålder gick ner till videobutiken och hyrde Brian Yuznas senaste film, The Dentist. Varje gång jag får en ny tandläkartid dyker filmen automatiskt upp i huvudet på mig. Självplågare som man är tyckte jag att det var dags att besöka The Dentist på nytt så jag köpte filmen och dess uppföljare på Sci Fi Mässan där Sveriges bästa filmbutik, SubDVD hade några bord fullproppade med fantastisk film till överkomliga priser.

The Dentist är en slasherfilm i tandläkarmiljö, utan en maskerad mördare i huvudrollen utan en karaktär som vi är vana att kunna lita på när vi är som mest utsatta. Samtidigt är det en väldigt svart komedi där det makabra står i centrum. Filmen levererar inga standardskämt eller jobbiga karaktärer utan humorn ligger i det underförstådda och Corbin Bernsens skogstokiga personporträtt av den psykotiska tandläkaren lyckas balansera perfekt på en skör lina som lätt skulle ha kunnat gå sönder och gjort spektaklet påfrestande. Bernsen slog igenom stort i långköraren Lagens Änglar (L.A. Law) och även fast han medverkat i mycket mer än så är det The Dentist som jag alltid kommer att förknippa honom med, han är fullkomligt lysande som den komplett galna Dr. Alan Feinstone. Ken Foree träffade jag i helgen på Sci Fi Mässan och jag hade helt glömt bort att han här spelar rollen som polisen Gibbs. Han är väl varken särskilt bra eller särskilt dålig men det är kul att se honom på film så kort efter det att man har skakat hans hand i det verkliga livet.

The Dentist är inspirerad av tandläkarseriemördaren Glennon Engleman, en galning som Bernsen porträtterade några år tidigare i tv-filmen Beyond Suspicion. Strunt samma, The Dentist är ren underhållning och mycket bra sådan. För att vara nittonhundranittiosex var The Dentist förbannat brutal om man jämförde med resten av filmerna som stod i hyrhyllan i videobutikerna. Även om den idag inte känns särskilt chockerande slår den de flesta av sina samtida kollegor på fingrarna när det kommer till våldsamheter. Även fast The Dentist på pappret inte låter särskilt originell så har den en speciell stämning över sig som inte hör till vanligheterna och samspelet mellan alla inblandade är mycket bra - allt från doktorns sköterskor till patienter och hans fru. De groteska våldsdåden som patienternas gap utsätts för är brutala men det som ger mig mest rysningar i kroppen är ända alla dessa (o)ljud som instrumenten ger ifrån sig, eller när tänder dras ut. The Dentist är inte lika otäck eller våldsam som jag minns den men jag tycker fortfarande att det är en av Brian Yuznas bättre filmer, kanske till och med hans bästa.