The Raid (2011)

Längst upp, på den översta våningen i ett hyreshus i Jakartas slum befinner sig stadens värsta och mest hänsynslösa förbrytare, Tama Riyadi. Han glorifieras av brottslingar och polisen har inte varit i närheten av byggnaden på tio år. Ett SWAT-team tröttnar på Riyadis fasoner och bestämmer sig för att en gång för alla sätta honom bakom lås och bom. Uppdraget är enkelt – gå in och slå ut honom och hans trofasta anhängare. Uppdraget inleds smärtfritt men plötsligt ljuder alarmet som varnar busarna om vad som är på väg att hända. Soldaterna finner sig fångade som möss i en musfälla och det finns bara ett alternativ – vinna eller försvinna.

”God morgon, allihop. Ni kanske har märkt att vi har lite gäster som släpar runt här idag. Jag har absolut inte bjudit hit dem och de är verkligen inte välkomna. Så för folkhälsans bästa… Om ni hjälper till att rensa huset från de här skadedjuren kan ni anse er ha ett permanent boende här. Helt gratis. Ni hittar de satans kackerlackorna på sjätte våningen. Till verket. Och se till att roa er kungligt.”

Efter att jag såg regissören Gareth Evans bidrag till V/H/S/2 blev jag så till mig att jag var tvungen att äntligen ta mig tid och se The Raid. Varför det har tagit mig såhär länge att se den kan jag inte svara på men nu är det i alla fall gjort och dra mig i gruset vilken åktur det visade sig vara. Actionfilm är en genre jag tröttnat rejält på de senaste åren då de nästan uteslutande visat sig vara ren dynga. Det pangas på, det tjoas och tjimmas men det engagerar nästan aldrig och de gamla hederliga actionhjältarna från förr är trötta skuggor av sitt forna jag och de nya suger. Kanske har jag blivit mer svårflörtad eller har jag helt enkelt blivit för gammal för skiten, vad vet jag. För några månader sedan började jag dock få hopp för genren igen när jag såg den fantastiska Dredd – en film som innehåller allt en bra actionfilm ska innehålla. När jag glorifierade Dredd började flera att prata om filmen som kom innan och som var mycket bättre, The Raid och självklart var jag tvungen att kolla upp vad det var för någonting.

Mycket riktigt var likheterna med Dredd slående, i vissa fall identiska och har man sett en film eller hört en låt är det oftast den första varianten man föredrar, oavsett om det är en nyinspelning eller en cover. Precis så känner jag efter att jag har sett The Raid. Nu låter det kanske som om jag kritiserar The Raid men så är verkligen inte fallet. The Raid är en av de häftigaste actionfilmsupplevelserna jag har haft på väldigt länge. Det är stenhård och våldsam underhållning och folket i Hollywood borde fatta att det är precis såhär en bra actionfilm ska se ut. Historien är enkel och får plats på en servett och allt som är av vikt berättas för tittaren under de första tio minuterna sen är det pang på persikan och fullt blås under resten av filmen. The Raid är uppbyggt som ett tv-spel där man ska försöka att ta sig från en nivå till en annan och för att komma vidare måste man sopa mattan med någon elaksinnad figur. Slagsmålsscenerna är snygga, likaså tillvägagångssätten våra hjältar och busar använder sig av och regissören Evans levererar många svettiga partier. The Raid är en sjukt intensiv massaker där elakingarna kryllar som myror i en myrstack och tar man livet av en dyker tre nya upp – Andningspauserna är få! Självklart gillar jag The Raid skarpt men måste jag välja föredrar jag nog Dredd i alla fall, förmodligen för att jag såg den först.

V/H/S/2 (2013)

En privatdeckare anlitas för att hitta en försvunnen student. När han tillsammans med sin flickvän bryter sig in i den unga mannens lägenhet hittar de en massa vhs-kassetter och börjar titta…

Först ut är Phase I Clinical Trials:

En snorrik kille råkar ut för en bilolycka och får en kamera inplanterad där hans vänstra öga en gång satt. Kameran tar upp konstiga syner av människor som inte längre finns i livet och de har alla en sak gemensamt - de vill honom väldigt illa…

Vi fortsätter med A Ride in the Park:

En cykeltur i skogen förvandlas till en mardröm när cyklisten upptäcker att det kryllar av zombies…

Näst sist men inte minst utan bäst är Safe Haven:

Ett filmteam gör en dokumentär om sekten Paradise Gates och efter lite övertalning låter sektens ledare teamet följa med i deras vardag – det skulle de aldrig ha gjort…

Sist ut är Slumber Party Alien Abduction:

Ett gäng snorungar passar på att spela allan när föräldrarna åker iväg men de blir avbrutna när ondsinta utomjordingar kommer på besök…

V/H/S var ett ganska underhållande bidrag till skräckantologierna med sin fräscha tagning på found footage. I V/H/S/2 har de trimmat ner antalet bidrag och fått ner speltiden till en och en halv timme och det passar formatet mycket bättre. Precis som i den första filmen varierar kvalitén på historierna där den sämsta är okej och den bästa är ett mindre mästerverk. Det är en handfull intressanta regissörer som denna gång sållat sig till skaran. En av regissörerna bakom den indonesiska toppenfilmen Darah har tillsammans med The Raid (som jag fortfarande inte har sett) regissören skapat en av de bästa kortrysare jag sett på väldigt, väldigt länge. Det är bra så ända in i helvete och även fast det är det längsta bidraget skulle jag gärna ha sett det i långfilmsformat. De resterande delarna är helt okej inslag och de pendlar mellan att vara lite småkul till att leverera några effektiva skrämseleffekter och slafserier. Regissören till The Blair Witch Project och Altered hade jag, trots skepsis, ganska höga förväntningar på och hans (tillsammans med Blair Witchs producent Gregg Hale) zombiedänga är ganska underhållande även fast substansen är ungefär lika med noll. Adam Wingard, mannen bakom A Horrible Way to Die, levererar en ganska medioker inledning med historien om otursfågeln som får en kamera till öga och även fast idén är bra kunde det hela ha gjorts mycket bättre. Jason Eisener som regisserade den fantastiska anti-julfilmen Treevenge avslutar antologin med en småkul historia om elaka aliens och såhär i efterhand tycker jag nog att den är det näst bästa inslaget i V/H/S/2. Upplägget som egentligen är det samma som i föregångaren fungerar denna gång ännu bättre och det är ett intressant koncept som tåls att spinna vidare på.

V/H/S/2 har inga kända ansikten och insatserna är inte mycket att hurra för men de sköter sig och gör det de ska och i detta fall är det till filmens fördel. Standardfraser som fuck och shit fyller den ofta sparsamma dialogen men i ärlighetens namn är det förmodligen något i den stilen man själv skulle ha kläckt ur sig om någon av dessa incidenter skulle hända en själv. Vi blir denna gång serverade mer av allt. Mer naket, mer våld och mer blod och det tar jag tacksamt emot. V/H/S/2 är precis som den första delen ett bevis på att vissa idéer ibland fungerar bättre i det kortare formatet men som jag nämnde tidigare skulle jag inte ha någonting emot att se en långfilmsversion av Safe Haven. Skulle resten av V/H/S/2 hålla samma höga kvalité skulle detta vara hur bra som helst! V/H/S/2 är bättre än sin föregångare, mycket tack vare Slumber Party Alien Abduction samt ovanstående bidrag som (förlåt att jag tjatar) är super duper. Med tanke på hur många videokassetter privatspanaren och hans flickvän hittade i lägenheten kan vi nog förvänta oss en tredje uppföljare och det är i varje fall någonting som jag skulle betala pengar för att se.