You're Next (2011)

Paul och Aubrey åker till sitt lantställe och inväntar deras tre söner och dotter med respektive för att avnjuta en trevlig familjemiddag. Under festligheterna blir de avbrutna när en pil far genom fönstret och genomborrar huvudet på en av gästerna. Maskerade figurer, beväpnade upp till tänderna gömmer sig i mörkret utanför och har blockerat utgångarna med livsfarliga dödsfällor. Snart har de tagit sig in i hemmets lugna vrå men de hade inte räknat med motstånd…

”I heard footsteps, I think someone’s in the house.”

You’re Next var en av de mest omtalade skräckfilmerna förra året och det var länge sedan jag hade såhär höga förväntningar innan jag såg en film. Den börjar med en smäll och trappar sedan upp historien till det oundvikliga – terror. Vi vet redan från början att otäcka saker kommer att utspela sig under de kommande en och en halv timme. You’re Next inleds med att ett par ligger med varandra och sedan blir de brutalt mördade. Kort efter anländer föräldrarna till sitt hus och hör i stort sett genast knarrande ljud från ovanvåningen men när pappan ska gå upp för att se vad det är har gästerna redan anlänt. Efter detta blir vi serverade en jävligt intensiv och spännande berg och dalbana där den ena laddade sekvensen avlöser den andra. You’re Next är en stenhård film som motsvarade mina förväntningar.

”Why would anybody do this?”

You’re Next spelades in redan 2011 men fick inte någon större spridning förrän två år senare, varför har jag ingen aning om – publiken skulle garanterat ha sprungit till biograferna bara efter att de sett filmaffischen. Det är ingenting att tjabba om nu när den efter två långa år äntligen gått upp på de svenska biograferna. Regissören Adam Wingard har på senare tid blivit ett hett namn bland skräckfilmsfantasterna i och med sin involvering i antologiskräckisarna V/H/S, V/H/S/2 och The ABCs of Death. Mitt första möte med regissören var emellertid i den intressanta seriemördarthrillern A Horrible Way to Die och ända sedan jag såg den har jag velat se You’re Next, som redan då spökade runt på internet.

”I’ve never seen you act like this before.”

Home Invasion filmer är som jag nämnt flera gånger tidigare en av de få genrer som jag tycker är otäcka just för att det kan hända på riktigt – ren och skär skräck som jag inte önskar att ens min värsta fiende någon gång behöver uppleva. Nu är inte You’re Next en otäck film men den är däremot otroligt underhållande och den har lagt i den högsta växeln under hela filmens gång. Det är våldsamt som fan och specialeffekterna är tacksamt nog av den äldre sorten. Blodet sprutar och vid ett tillfälle får till och med en snubbe en surrande mixer nedtryckt i huvudet, bara den scenen allena gör filmen värd att se. Dessutom innehåller You’re Next karaktärer som känns äkta och deras agerande likaså. Alla inblandade sköter sig riktigt bra och många av dem känns igen från Wingard’s andra filmer, till och med regissören Ti West dyker upp och får en pil i skallen. Hjältinnan Erin levererar ett starkt kvinnoporträtt som vet hur man gör motstånd och spöar skiten ur elakingarna på löpande band, samtidigt som hon visar sig sårbar och emotionell. You’re Next håller tittaren i ett hjärngrepp filmen igenom och inte ens en ganska banal twist två tredjedelar in i filmen spelar egentligen någon större roll då filmen rullar på som vanligt utan att några av de viktiga elementen förstörs. Slutklämmen däremot är riktigt bra och tragikomisk på ett sätt som inte kan annat än att tillfredställa tittaren. Det känns som om jag har höjt i stort sett varenda ny film till skyarna som jag har sett de senaste veckorna men det beror på att jag uppenbarligen har sparat de bästa titlarna som släpptes under 2013 till sist. You’re Next är en förbannat underhållande Home Invasion film som inte sparar på krutet. Den hamnade givetvis på min års-bästa-lista.

V/H/S/2 (2013)

En privatdeckare anlitas för att hitta en försvunnen student. När han tillsammans med sin flickvän bryter sig in i den unga mannens lägenhet hittar de en massa vhs-kassetter och börjar titta…

Först ut är Phase I Clinical Trials:

En snorrik kille råkar ut för en bilolycka och får en kamera inplanterad där hans vänstra öga en gång satt. Kameran tar upp konstiga syner av människor som inte längre finns i livet och de har alla en sak gemensamt - de vill honom väldigt illa…

Vi fortsätter med A Ride in the Park:

En cykeltur i skogen förvandlas till en mardröm när cyklisten upptäcker att det kryllar av zombies…

Näst sist men inte minst utan bäst är Safe Haven:

Ett filmteam gör en dokumentär om sekten Paradise Gates och efter lite övertalning låter sektens ledare teamet följa med i deras vardag – det skulle de aldrig ha gjort…

Sist ut är Slumber Party Alien Abduction:

Ett gäng snorungar passar på att spela allan när föräldrarna åker iväg men de blir avbrutna när ondsinta utomjordingar kommer på besök…

V/H/S var ett ganska underhållande bidrag till skräckantologierna med sin fräscha tagning på found footage. I V/H/S/2 har de trimmat ner antalet bidrag och fått ner speltiden till en och en halv timme och det passar formatet mycket bättre. Precis som i den första filmen varierar kvalitén på historierna där den sämsta är okej och den bästa är ett mindre mästerverk. Det är en handfull intressanta regissörer som denna gång sållat sig till skaran. En av regissörerna bakom den indonesiska toppenfilmen Darah har tillsammans med The Raid (som jag fortfarande inte har sett) regissören skapat en av de bästa kortrysare jag sett på väldigt, väldigt länge. Det är bra så ända in i helvete och även fast det är det längsta bidraget skulle jag gärna ha sett det i långfilmsformat. De resterande delarna är helt okej inslag och de pendlar mellan att vara lite småkul till att leverera några effektiva skrämseleffekter och slafserier. Regissören till The Blair Witch Project och Altered hade jag, trots skepsis, ganska höga förväntningar på och hans (tillsammans med Blair Witchs producent Gregg Hale) zombiedänga är ganska underhållande även fast substansen är ungefär lika med noll. Adam Wingard, mannen bakom A Horrible Way to Die, levererar en ganska medioker inledning med historien om otursfågeln som får en kamera till öga och även fast idén är bra kunde det hela ha gjorts mycket bättre. Jason Eisener som regisserade den fantastiska anti-julfilmen Treevenge avslutar antologin med en småkul historia om elaka aliens och såhär i efterhand tycker jag nog att den är det näst bästa inslaget i V/H/S/2. Upplägget som egentligen är det samma som i föregångaren fungerar denna gång ännu bättre och det är ett intressant koncept som tåls att spinna vidare på.

V/H/S/2 har inga kända ansikten och insatserna är inte mycket att hurra för men de sköter sig och gör det de ska och i detta fall är det till filmens fördel. Standardfraser som fuck och shit fyller den ofta sparsamma dialogen men i ärlighetens namn är det förmodligen något i den stilen man själv skulle ha kläckt ur sig om någon av dessa incidenter skulle hända en själv. Vi blir denna gång serverade mer av allt. Mer naket, mer våld och mer blod och det tar jag tacksamt emot. V/H/S/2 är precis som den första delen ett bevis på att vissa idéer ibland fungerar bättre i det kortare formatet men som jag nämnde tidigare skulle jag inte ha någonting emot att se en långfilmsversion av Safe Haven. Skulle resten av V/H/S/2 hålla samma höga kvalité skulle detta vara hur bra som helst! V/H/S/2 är bättre än sin föregångare, mycket tack vare Slumber Party Alien Abduction samt ovanstående bidrag som (förlåt att jag tjatar) är super duper. Med tanke på hur många videokassetter privatspanaren och hans flickvän hittade i lägenheten kan vi nog förvänta oss en tredje uppföljare och det är i varje fall någonting som jag skulle betala pengar för att se.

A Horrible Way to Die (2010)

Sarah försöker börja om på ny kula, i en ny stad. Hon försöker glömma sitt fruktansvärda förflutna och lägga sina alkoholbekymmer bakom sig. Under ett AA-möte träffar hon Kevin och en trevande romans blommar upp. Lyckan blir emellertid inte långvarig när Sarahs före detta pojkvän, seriemördaren Garrick, flyr under en fångtransport och lämnar ett blodigt spår efter sig. Ett spår som leder till Sarah.

”How can you run when you can’t even walk?”

Jag har hört och läst om A Horrible Way to Die flera gånger de senaste åren och även fast filmen fått blandad kritik har jag varit nyfiken på vad det var för någonting. När jag smällde alldeles för mycket pengar på film under årets Sci Fi Mässa tyckte killarna på SubDvd att jag var värd några gratisfilmer och en av de jag valde var A Horrible Way to Die. När jag såg V/H/S blev jag ännu en gång påmind om filmen då regissören och manusförfattaren till A Horrible Way to Die låg bakom ett av segmenten i den hypade found footage-antologin.

A Horrible Way to Die använder sig förmodligen inte av ett enda kamerastativ under hela speltiden. Det skakar nått så in i helvete nästan konstant och när det inte gör det så är bilden ur fokus. Om man som jag har spenderat det senaste dygnet med huvudet i toaletten blir det till sist nästan olidligt. Man skulle kunna tro att det är en found footage rulle men så är ju inte fallet utan saken är den att bakom allt skakigt kameraarbete döljer sig en riktig bra historia. Stundtals känns A Horrible Way to Die som en slasherfilm men efter ett tag förstår vi att det är mycket mer än så. Det är en känsloladdad dramathriller (med några brutala våldsscener) som hoppar fram och tillbaka i historien och där mycket av filmens fokus går åt till att skildra hur en människa sakta reser sig upp efter ett självupplevt helvete. Även fast filmen använder sig av det söndertjatade samhällsfördärvet vid namn alkoholism blir det aldrig kliché eller tramsigt. Allt känns på det stora hela väldigt trovärdigt och det är mycket tack vare filmens skådespelare. Amy Seimetz är otroligt bra i rollen som den utsatta Sarah och likaså AJ Bowen och Joe Swanberg som spelar Garrick och Kevin. Den sistnämnde är tydligen någon form av fenomen när det kommer till indiefilmens undergenre mumblecore, en lågbudgetfilmform som fokuserar på naturlig dialog. Jag är inte särskilt insatt i ämnet men efter att jag har läst lite om det känns det som någonting jag borde ge i varje fall en chans.

A Horrible Way to Die är en långsam film där allt är grått och trist och den lilla gnista av glädje som finns släcks lika snabbt som den har tänts. Jag är kluven till filmen då bilden hoppar runt hejvilt hela tiden och det är svårt att koncentrera sig men orkar man att se förbi det blir man serverad en väldigt bra och stundtals spännande historia. En schysst vändning kommer mot slutet och även fast jag anade den tidigt in i filmen blir den effektiv när den gör entré. A Horrible Way to Die är ingen skapelse för mainstreampubliken men för alla oss som vill ha någonting lite annorlunda är den ett givet val.