The Raid (2011)

Längst upp, på den översta våningen i ett hyreshus i Jakartas slum befinner sig stadens värsta och mest hänsynslösa förbrytare, Tama Riyadi. Han glorifieras av brottslingar och polisen har inte varit i närheten av byggnaden på tio år. Ett SWAT-team tröttnar på Riyadis fasoner och bestämmer sig för att en gång för alla sätta honom bakom lås och bom. Uppdraget är enkelt – gå in och slå ut honom och hans trofasta anhängare. Uppdraget inleds smärtfritt men plötsligt ljuder alarmet som varnar busarna om vad som är på väg att hända. Soldaterna finner sig fångade som möss i en musfälla och det finns bara ett alternativ – vinna eller försvinna.

”God morgon, allihop. Ni kanske har märkt att vi har lite gäster som släpar runt här idag. Jag har absolut inte bjudit hit dem och de är verkligen inte välkomna. Så för folkhälsans bästa… Om ni hjälper till att rensa huset från de här skadedjuren kan ni anse er ha ett permanent boende här. Helt gratis. Ni hittar de satans kackerlackorna på sjätte våningen. Till verket. Och se till att roa er kungligt.”

Efter att jag såg regissören Gareth Evans bidrag till V/H/S/2 blev jag så till mig att jag var tvungen att äntligen ta mig tid och se The Raid. Varför det har tagit mig såhär länge att se den kan jag inte svara på men nu är det i alla fall gjort och dra mig i gruset vilken åktur det visade sig vara. Actionfilm är en genre jag tröttnat rejält på de senaste åren då de nästan uteslutande visat sig vara ren dynga. Det pangas på, det tjoas och tjimmas men det engagerar nästan aldrig och de gamla hederliga actionhjältarna från förr är trötta skuggor av sitt forna jag och de nya suger. Kanske har jag blivit mer svårflörtad eller har jag helt enkelt blivit för gammal för skiten, vad vet jag. För några månader sedan började jag dock få hopp för genren igen när jag såg den fantastiska Dredd – en film som innehåller allt en bra actionfilm ska innehålla. När jag glorifierade Dredd började flera att prata om filmen som kom innan och som var mycket bättre, The Raid och självklart var jag tvungen att kolla upp vad det var för någonting.

Mycket riktigt var likheterna med Dredd slående, i vissa fall identiska och har man sett en film eller hört en låt är det oftast den första varianten man föredrar, oavsett om det är en nyinspelning eller en cover. Precis så känner jag efter att jag har sett The Raid. Nu låter det kanske som om jag kritiserar The Raid men så är verkligen inte fallet. The Raid är en av de häftigaste actionfilmsupplevelserna jag har haft på väldigt länge. Det är stenhård och våldsam underhållning och folket i Hollywood borde fatta att det är precis såhär en bra actionfilm ska se ut. Historien är enkel och får plats på en servett och allt som är av vikt berättas för tittaren under de första tio minuterna sen är det pang på persikan och fullt blås under resten av filmen. The Raid är uppbyggt som ett tv-spel där man ska försöka att ta sig från en nivå till en annan och för att komma vidare måste man sopa mattan med någon elaksinnad figur. Slagsmålsscenerna är snygga, likaså tillvägagångssätten våra hjältar och busar använder sig av och regissören Evans levererar många svettiga partier. The Raid är en sjukt intensiv massaker där elakingarna kryllar som myror i en myrstack och tar man livet av en dyker tre nya upp – Andningspauserna är få! Självklart gillar jag The Raid skarpt men måste jag välja föredrar jag nog Dredd i alla fall, förmodligen för att jag såg den först.