Cat's Eye (1985)

Cat’s Eye är en antologi bestående av tre kortare historier signerad Stephen King. Vi får följa en katt som på olika sätt blir en bifigur i filmens sammanvävda historier. I sista delen får vi reda på dennes roll i berättelsen.

Dick Morrison blir övertalad av sin vän Jim att pröva på en ny metod för att sluta röka, en metod som gjort under på honom själv. Quitters, Inc. är en rökavvänjningsklinik som använder sig av extrema metoder för att få sina kunder att fimpa för gott. Just hur extrema de är får Dick snart erfara i den första historien, Quitters, Inc.

James Woods som här spelar Dick är som vanligt mycket bra och man kan riktigt känna hans abstinens. Då jag själv fimpat cigaretterna för några månader sedan känner jag igen mig i mycket av hans beteende, självklart är det inte lika extremt men jag får verkligen hoppas att inget liknande händer mig om jag får ett återfall. Jag har aldrig hört The Police låt Every Breath You Take i ett bättre sammanhang tidigare!

I nästa berättelse blir tennisspelaren Johnny kidnappad av storfräsaren Cressners gangsters då han har en affär med dennes fru Marcia. Cressner ger Johnny ett val, att anta en utmaning eller att bli inspärrad på livstid för innehav av droger de planterat i hans bil och att aldrig se sin nyfunna kärlek igen. Vad han måste göra för att vinna en väska fylld med pengar, sin frihet och livs kärlek får vi se i The Ledge.

The Ledge är en riktig nagelbitare och den bästa historien i filmen. Jag gillade förlagan skarpt i boken och precis som Quitters, Inc. är överförandet från bok till film mycket bra. Nu låter det som om jag glorifierar alla berättelserna i Stephen Kings novellsamling Night Shift men sanningen är den att de flesta är väldigt bra.

Filmens sista del skulle egentligen vara Sometimes They Come Back (som jag recenserar HÄR) men filmbolaget ansåg att den skulle passa bättre som långfilm och det hade de ju helt rätt i! Istället skrev King en ny historia exklusivt för Cat’s Eye där han hade Drew Barrymore i åtanke som flickan Amanda efter det han sett henne i filmatiseringen av sin roman Firestarter (som jag recenserar HÄR). Det är inte så konstigt då Barrymore även här visar vilken fantastisk barnskådespelare hon var.

Sista delen heter The General. Flickan Amanda drömmer mardrömmar om ett monster som bor i väggen. Mycket riktigt är det helt sant och den enda som kan rädda henne är Amandas nyfunne vän, katten som hon gett namnet General.

The General är det sämsta bidraget i filmen men det är fortfarande en trivsam historia. Monstret är skapat av den nyligen avlidna Carlo Rambaldi och även fast det inte är någon E.T. direkt fungerar den trolliknande varelsen alldeles utmärkt. Även här dyker Every Breath You Take upp i helt rätt tillfälle.

Cat’s Eye är regisserad av Lewis Teague som två år tidigare regisserade Cujo (som jag recenserar HÄR). Filmen innehåller mängder av referenser till Stephen Kings verk. Den rabiessmittade hunden Cujo jagar katten i början och blir nästan påkörd av djävulsbilen Christine. Dick tittar på filmatiseringen av The Dead Zone (den recenserar jag HÄR) och Amandas mamma läser Pet Sematary.

Cat’s Eye är en småmysig samling thrillerrysare som är perfekt för en kylig höstkväll med dämpad belysning och snask i godisskålen.

Cujo (1983)

Vic tycker att han och hans familj lever i total harmoni tills han får reda på att hans fru har en affär med deras möbeltillverkare. Han beger sig av på en 10 dagars affärsresa och lämnar sin fru Donna och sonen Tad hemma för att klura ut om deras äktenskap är värt att rädda.

Snäll Cujo

Elak Cujo

Donna och Tad åker till bilmekanikern Joe för att fixa deras trasiga bil. De inser snart att han inte är där men det är däremot Cujo, en St. Bernadshund som efter att ha blivit biten av en fladdermus förvandlats från en gullig sällskapshund till ett rabiessmittat monster. Instängda i deras bil börjar en kamp mot klockan då solen gassar på och vattnet är slut…

Filmatiseringar av Stephen King's böcker har överlag ett dåligt rykte med undantag för ett fåtal numera klassiska filmer som Brian de Palma's Carrie, Stanley Kubrick's The Shining (som King själv avskydde och gjorde om till en kass miniserie) och David Cronenberg’s The Dead Zone. Hans mest "lyckade" filmatiseringar The Shawshank Redemption och The Green Mile har jag aldrig riktigt förstått storheten med och att The Shawshank Redemption ligger på första plats på imdb som den bästa film som någonsin gjorts, är helt otroligt då den verkligen inte är något speciellt. Jag har dock en softspot för de flesta produktionerna från 1980-90 talet och tycker än idag att filmatiseringar som t.ex It, Pet Sematary, Silver Bullet, Creepshow 1-2, Children of the Corn och The Stand är riktigt bra. Jag tycker om Stephen King's historier men är alldeles för lat att läsa böckerna så då är det perfekt att i stort sett allt han skriver tillslut filmatiseras.

Tillbaka till Cujo. Jag har sett den tidigare för många herrans år sedan och ska jag vara ärlig kommer jag inte ihåg särskilt mycket från filmen och den lämnade inget större intryck.

Rent tekniskt sett är Cujo en av de bättre Stephen King filmatiseringarna och känns inte alls som en b-film som så många av hans andra filmatiseringar gör. Filmens första halva är ganska händelselös medan filmens sista del är hyfsat spännande och ger tittaren en klaustrofobisk känsla ända tills filmens stressade final. Cujo tillhör inte en av mina favoriter bland de närmare 100 Stephen King filmatiseringarna genom åren men när man ser på dagens filmer som utspelar sig i trånga utrymmen som t.ex Wrecked, Buried, Frozen osv är det svårt att inte se Cujo som en viktig inspirationskälla.