Besökarna (1988)

Familjen Eriksson köper ett hus på landet och flyttar in. Pappa Frank är egen företagare inom mediebranschen och när det inte går riktigt som han har tänkt sig lullar han frustrerad runt i huset i hopp om att en ny briljant idé ska uppenbara sig. Familjens ekonomiska bekymmer gör sig påminda och Frank har svårt att slappna av och när mystiska företeelser avlöser varandra fruktar Frank det värsta. Tapeter rasar från väggarna, krafsande ljud hörs inuti väggarna och någonting rör sig på vinden. När Frank köper det senaste numret av blaskan ”Det Ockulta” förstår han att någonting står väldigt fel till i huset och kontaktar spökforskaren Allan Svensson. Nog fan finns det ondskefulla väsen i huset alltid – riktigt elaka sådana.

”Det är nåt som har gått med sina slemmiga djävla fötter på min vind här!”

Besökarna är en av de få riktigt tvättäkta kultfilmerna inom svensk skräckfilmshistoria. Det blev en braksuccé när den gjorde entré på biograferna och skickade bröderna Jack och Patrik Ersgård över Atlanten till drömfabriken i Hollywood. Att det sedan inte gick särskilt bra för dem är en annan historia. Besökarna förblir ändå en av de få spökfilmer som har gjorts i Sverige. De enda andra exemplen jag kan komma på är Hillman-filmerna Damen i Svart och Vita Frun men jag är ingen expert, det kan förstås finnas fler (vet ni några får ni gärna hojta till!). Historierna kring Besökarna hos folk i min ålder är många och de flesta är ense om att den skrämde skiten ur dom när de såg den första gången. Ska jag vara ärlig så minns jag inte särskilt mycket av den mer än att jag, precis som alla andra, tyckte den var läskig som fan.

”Här i huset säger vi ”knulla”!”

Nu är det säkert nästan tjugo år sedan jag såg Besökarna senast (ja, jag är så gammal) och som sagt så minns jag inte ett skvatt av filmen mer än grundpremissen. Jag hade förväntat mig det värsta men till min förvåning satt jag och min sambo häpna över hur bra filmen faktiskt är. Historien i sig är väl inte den skarpaste och vi får i stort sett ingenting berättat om varken karaktärerna eller själva spökhistorien men Besökarna är en otroligt underhållande film. Skådespelarna är klockrena. Lena Endre gör vad hon kan av sin tunna karaktär medan Kjell Bergqvist får allt fokus och han briljerar i varje scen – som vanligt. Johannes Brost kommer in som en frisk bris och levererar ett kul porträtt av spök- och demonexperten Allan Svensson och det är synd att han inte fick mer speltid. Dialogen är helgjuten och ofta förbannat rolig, samtidigt som den känns äkta. Par som lever i ett förhållande gnabbas sinsemellan och hemma hos oss låter det ibland just såhär – kanske inte lika extremt, men snarlikt. Besökarna är inte det minsta läbbig men på sina ställen är den riktigt stämningsfull och bröderna Ersgård är skickliga om än enkla historieberättare, synd bara att de inte fortsatte leverera filmer av samma kaliber. Musiken är ett viktigt element och Peter Wallin har komponerat ett imponerande ljudlandskap som ger härliga rysningar längs ryggraden. Jag blev otroligt positivt överraskad och jag gillar fortfarande Besökarna väldigt mycket. Även fast den inte ”bankar njurarna ur publiken” är Besökarna en förbannat underhållande film som mot slutet till och med blir riktigt spännande. Besökarna är en toppenrulle!

Vittra (2012)

”Lisa”, skriker en förtvivlad Johannes Brost när han lunkar runt i skogen med ett skarpladdat gevär. Han hittar henne när en mardrömsvarelse är i full färd med att ta en rejäl tugga från Lisas sargade kropp. Geväret avlossas men monstret vägrar att förbli död…

Vi blir introducerade för det jättekära paret Albin och Ida som med lite hjälp från Albins föräldrar får låna en övergiven stuga i skogen att spendera helgen i. De tar med sina polare för att slappna av från vardagen med lite fest och holabalo men den lyckliga sammankomsten avbryts plötsligt när en av tjejerna hittar någonting ondskefullt i husets källare som förvandlar henne till någonting fruktansvärt…

”Min farfar berättade för mig när jag var liten om en folksägen som handlade om varelser som bor under jorden. Man sa att om man inkräktade på deras mark så kunde det gå riktigt illa. Man sa att om man fick syn på en av dom där så skulle man bara vända sig om och springa där ifrån så fort som möjligt. Dom var så mäktiga så att om man såg dom i ögonen så tog dom ens själ.”

Jag har inte läst många positiva recensioner av den nya svenska skräckfilmen Vittra och jag hade heller inte särskilt höga förväntningar när jag äntligen tog mig tid att se den. Recensionerna hade en sak gemensamt och det var att alla var ense om att det var Sveriges svar på Sam Raimi’s The Evil Dead. Det är inte särskilt svårt att förstå varför då vi redan under de första minuterna blir introducerade för liknande varelser och en stuga ute i skogen som har en källardörr i golvet som gömmer någonting ohyggligt. Visst fan är det en svensk variant av The Evil Dead men jag finner ingenting fel i när filmskapare inspireras av sina förebilder. Dessutom tycker jag att det är jävligt kul när det dyker upp svenska skräckfilmer på biograferna. Nu visades inte Vittra på bio i Malmö av någon konstig anledning utan i Lund men i alla fall, det hör inte till vanligheterna att en skräckfilm från Sverige får gå upp på den vita duken så bara det är värd en stående ovation.

”…och så hittade dom det där jävla huset. Jag vet inte vad som hände men någonting var det. Hennes ögon, blicken. Jag kan inte beskriva det men…det var inte hon.”

Utseendemässigt ser Vittra riktigt bra ut och vi blir serverade en rad schyssta kameravinklar. Skogen och trånga limiterade utrymmen är alltid en tacksam miljö och även här men det är inkräktarna som är problemet. Det är kul att se Johannes Brost (som inte har medverkat i en skräckfilm sedan Besökarna) och även fast han inte levererar sitt bästa personporträtt är han ändå överlägsen alla de andra skådespelarna som gör bättre ifrån sig när de blir förvandlade till monster och slipper kläcka ur sig pinsamma repliker. Dialogen är ingen höjdare och de flesta karaktärerna är inte det minsta sympatiska utan beter sig mest illa och omoget, dessutom röker de inte ordentligt utan drar munbloss från cigaretterna. Alla de figurer som finns i Vittra (förutom Johannes Brost) är precis den typen av människor som jag verkligen avskyr – vilket på ett sätt är positivt, jag får ju se dem sätta livet till på brutala sätt. Just specialeffekterna är filmens starkaste tillgång. De är imponerande som fan och stundtals riktigt brutala och blodiga. Vittra var varken en positiv överraskning eller en besvikelse. Filmen höll ett bra tempo rakt igenom och stämningen var det inget fel på (så länge skådespelarna höll truten). Även fast jag hellre ser The Evil Dead en gång till än att se Vittra igen ska det bli kul att se vad regissörsduon Sonny Laguna och Tommy Wiklund hittar på härnäst.