torsdag 28 november 2013

Besökarna (1988)




Familjen Eriksson köper ett hus på landet och flyttar in. Pappa Frank är egen företagare inom mediebranschen och när det inte går riktigt som han har tänkt sig lullar han frustrerad runt i huset i hopp om att en ny briljant idé ska uppenbara sig. Familjens ekonomiska bekymmer gör sig påminda och Frank har svårt att slappna av och när mystiska företeelser avlöser varandra fruktar Frank det värsta. Tapeter rasar från väggarna, krafsande ljud hörs inuti väggarna och någonting rör sig på vinden. När Frank köper det senaste numret av blaskan ”Det Ockulta” förstår han att någonting står väldigt fel till i huset och kontaktar spökforskaren Allan Svensson. Nog fan finns det ondskefulla väsen i huset alltid – riktigt elaka sådana.

”Det är nåt som har gått med sina slemmiga djävla fötter på min vind här!”

Besökarna är en av de få riktigt tvättäkta kultfilmerna inom svensk skräckfilmshistoria. Det blev en braksuccé när den gjorde entré på biograferna och skickade bröderna Jack och Patrik Ersgård över Atlanten till drömfabriken i Hollywood. Att det sedan inte gick särskilt bra för dem är en annan historia. Besökarna förblir ändå en av de få spökfilmer som har gjorts i Sverige. De enda andra exemplen jag kan komma på är Hillman-filmerna Damen i Svart och Vita Frun men jag är ingen expert, det kan förstås finnas fler (vet ni några får ni gärna hojta till!). Historierna kring Besökarna hos folk i min ålder är många och de flesta är ense om att den skrämde skiten ur dom när de såg den första gången. Ska jag vara ärlig så minns jag inte särskilt mycket av den mer än att jag, precis som alla andra, tyckte den var läskig som fan.

”Här i huset säger vi ”knulla”!”

Nu är det säkert nästan tjugo år sedan jag såg Besökarna senast (ja, jag är så gammal) och som sagt så minns jag inte ett skvatt av filmen mer än grundpremissen. Jag hade förväntat mig det värsta men till min förvåning satt jag och min sambo häpna över hur bra filmen faktiskt är. Historien i sig är väl inte den skarpaste och vi får i stort sett ingenting berättat om varken karaktärerna eller själva spökhistorien men Besökarna är en otroligt underhållande film. Skådespelarna är klockrena. Lena Endre gör vad hon kan av sin tunna karaktär medan Kjell Bergqvist får allt fokus och han briljerar i varje scen – som vanligt. Johannes Brost kommer in som en frisk bris och levererar ett kul porträtt av spök- och demonexperten Allan Svensson och det är synd att han inte fick mer speltid. Dialogen är helgjuten och ofta förbannat rolig, samtidigt som den känns äkta. Par som lever i ett förhållande gnabbas sinsemellan och hemma hos oss låter det ibland just såhär – kanske inte lika extremt, men snarlikt. Besökarna är inte det minsta läbbig men på sina ställen är den riktigt stämningsfull och bröderna Ersgård är skickliga om än enkla historieberättare, synd bara att de inte fortsatte leverera filmer av samma kaliber. Musiken är ett viktigt element och Peter Wallin har komponerat ett imponerande ljudlandskap som ger härliga rysningar längs ryggraden. Jag blev otroligt positivt överraskad och jag gillar fortfarande Besökarna väldigt mycket. Även fast den inte ”bankar njurarna ur publiken” är Besökarna en förbannat underhållande film som mot slutet till och med blir riktigt spännande. Besökarna är en toppenrulle!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar