Familjen Eriksson köper ett hus på landet och flyttar in.
Pappa Frank är egen företagare inom mediebranschen och när det inte går riktigt
som han har tänkt sig lullar han frustrerad runt i huset i hopp om att en ny
briljant idé ska uppenbara sig. Familjens ekonomiska bekymmer gör sig påminda
och Frank har svårt att slappna av och när mystiska företeelser avlöser
varandra fruktar Frank det värsta. Tapeter rasar från väggarna, krafsande ljud
hörs inuti väggarna och någonting rör sig på vinden. När Frank köper det
senaste numret av blaskan ”Det Ockulta” förstår han att någonting står väldigt
fel till i huset och kontaktar spökforskaren Allan Svensson. Nog fan finns det ondskefulla
väsen i huset alltid – riktigt elaka sådana.
”Det är nåt som har
gått med sina slemmiga djävla fötter på min vind här!”
Besökarna är en av de få riktigt tvättäkta kultfilmerna inom
svensk skräckfilmshistoria. Det blev en braksuccé när den gjorde entré på
biograferna och skickade bröderna Jack och Patrik Ersgård över Atlanten till
drömfabriken i Hollywood. Att det sedan inte gick särskilt bra för dem är en
annan historia. Besökarna förblir
ändå en av de få spökfilmer som har gjorts i Sverige. De enda andra exemplen
jag kan komma på är Hillman-filmerna Damen i Svart och Vita Frun men jag är
ingen expert, det kan förstås finnas fler (vet ni några får ni gärna hojta
till!). Historierna kring Besökarna
hos folk i min ålder är många och de flesta är ense om att den skrämde skiten
ur dom när de såg den första gången. Ska jag vara ärlig så minns jag inte
särskilt mycket av den mer än att jag, precis som alla andra, tyckte den var
läskig som fan.
”Här i huset säger vi
”knulla”!”
Nu är det säkert nästan tjugo år sedan jag såg Besökarna senast (ja, jag är så gammal)
och som sagt så minns jag inte ett skvatt av filmen mer än grundpremissen. Jag
hade förväntat mig det värsta men till min förvåning satt jag och min sambo
häpna över hur bra filmen faktiskt är. Historien i sig är väl inte den
skarpaste och vi får i stort sett ingenting berättat om varken karaktärerna
eller själva spökhistorien men Besökarna
är en otroligt underhållande film. Skådespelarna är klockrena. Lena Endre gör
vad hon kan av sin tunna karaktär medan Kjell Bergqvist får allt fokus och han
briljerar i varje scen – som vanligt. Johannes Brost kommer in som en frisk
bris och levererar ett kul porträtt av spök- och demonexperten Allan Svensson
och det är synd att han inte fick mer speltid. Dialogen är helgjuten och ofta
förbannat rolig, samtidigt som den känns äkta. Par som lever i ett förhållande
gnabbas sinsemellan och hemma hos oss låter det ibland just såhär – kanske inte
lika extremt, men snarlikt. Besökarna
är inte det minsta läbbig men på sina ställen är den riktigt stämningsfull och
bröderna Ersgård är skickliga om än enkla historieberättare, synd bara att de
inte fortsatte leverera filmer av samma kaliber. Musiken är ett viktigt element
och Peter Wallin har komponerat ett imponerande ljudlandskap som ger härliga
rysningar längs ryggraden. Jag blev otroligt positivt överraskad och jag gillar
fortfarande Besökarna väldigt mycket.
Även fast den inte ”bankar njurarna ur publiken” är Besökarna en förbannat underhållande film som mot slutet till och
med blir riktigt spännande. Besökarna
är en toppenrulle!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar