tisdag 12 november 2013

Vittra (2012)




”Lisa”, skriker en förtvivlad Johannes Brost när han lunkar runt i skogen med ett skarpladdat gevär. Han hittar henne när en mardrömsvarelse är i full färd med att ta en rejäl tugga från Lisas sargade kropp. Geväret avlossas men monstret vägrar att förbli död…
Vi blir introducerade för det jättekära paret Albin och Ida som med lite hjälp från Albins föräldrar får låna en övergiven stuga i skogen att spendera helgen i. De tar med sina polare för att slappna av från vardagen med lite fest och holabalo men den lyckliga sammankomsten avbryts plötsligt när en av tjejerna hittar någonting ondskefullt i husets källare som förvandlar henne till någonting fruktansvärt…

”Min farfar berättade för mig när jag var liten om en folksägen som handlade om varelser som bor under jorden. Man sa att om man inkräktade på deras mark så kunde det gå riktigt illa. Man sa att om man fick syn på en av dom där så skulle man bara vända sig om och springa där ifrån så fort som möjligt. Dom var så mäktiga så att om man såg dom i ögonen så tog dom ens själ.”

Jag har inte läst många positiva recensioner av den nya svenska skräckfilmen Vittra och jag hade heller inte särskilt höga förväntningar när jag äntligen tog mig tid att se den. Recensionerna hade en sak gemensamt och det var att alla var ense om att det var Sveriges svar på Sam Raimi’s The Evil Dead. Det är inte särskilt svårt att förstå varför då vi redan under de första minuterna blir introducerade för liknande varelser och en stuga ute i skogen som har en källardörr i golvet som gömmer någonting ohyggligt. Visst fan är det en svensk variant av The Evil Dead men jag finner ingenting fel i när filmskapare inspireras av sina förebilder. Dessutom tycker jag att det är jävligt kul när det dyker upp svenska skräckfilmer på biograferna. Nu visades inte Vittra på bio i Malmö av någon konstig anledning utan i Lund men i alla fall, det hör inte till vanligheterna att en skräckfilm från Sverige får gå upp på den vita duken så bara det är värd en stående ovation.

”…och så hittade dom det där jävla huset. Jag vet inte vad som hände men någonting var det. Hennes ögon, blicken. Jag kan inte beskriva det men…det var inte hon.”

Utseendemässigt ser Vittra riktigt bra ut och vi blir serverade en rad schyssta kameravinklar. Skogen och trånga limiterade utrymmen är alltid en tacksam miljö och även här men det är inkräktarna som är problemet. Det är kul att se Johannes Brost (som inte har medverkat i en skräckfilm sedan Besökarna) och även fast han inte levererar sitt bästa personporträtt är han ändå överlägsen alla de andra skådespelarna som gör bättre ifrån sig när de blir förvandlade till monster och slipper kläcka ur sig pinsamma repliker. Dialogen är ingen höjdare och de flesta karaktärerna är inte det minsta sympatiska utan beter sig mest illa och omoget, dessutom röker de inte ordentligt utan drar munbloss från cigaretterna. Alla de figurer som finns i Vittra (förutom Johannes Brost) är precis den typen av människor som jag verkligen avskyr – vilket på ett sätt är positivt, jag får ju se dem sätta livet till på brutala sätt. Just specialeffekterna är filmens starkaste tillgång. De är imponerande som fan och stundtals riktigt brutala och blodiga. Vittra var varken en positiv överraskning eller en besvikelse. Filmen höll ett bra tempo rakt igenom och stämningen var det inget fel på (så länge skådespelarna höll truten). Även fast jag hellre ser The Evil Dead en gång till än att se Vittra igen ska det bli kul att se vad regissörsduon Sonny Laguna och Tommy Wiklund hittar på härnäst.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar