”Lisa”, skriker en förtvivlad Johannes Brost när han lunkar
runt i skogen med ett skarpladdat gevär. Han hittar henne när en
mardrömsvarelse är i full färd med att ta en rejäl tugga från Lisas sargade
kropp. Geväret avlossas men monstret vägrar att förbli död…
Vi blir introducerade för det jättekära paret Albin och Ida
som med lite hjälp från Albins föräldrar får låna en övergiven stuga i skogen
att spendera helgen i. De tar med sina polare för att slappna av från vardagen
med lite fest och holabalo men den lyckliga sammankomsten avbryts plötsligt när
en av tjejerna hittar någonting ondskefullt i husets källare som förvandlar henne
till någonting fruktansvärt…
”Min farfar berättade
för mig när jag var liten om en folksägen som handlade om varelser som bor under
jorden. Man sa att om man inkräktade på deras mark så kunde det gå riktigt
illa. Man sa att om man fick syn på en av dom där så skulle man bara vända sig
om och springa där ifrån så fort som möjligt. Dom var så mäktiga så att om man
såg dom i ögonen så tog dom ens själ.”
Jag har inte läst många positiva recensioner av den nya
svenska skräckfilmen Vittra och jag hade heller inte särskilt höga
förväntningar när jag äntligen tog mig tid att se den. Recensionerna hade en
sak gemensamt och det var att alla var ense om att det var Sveriges svar på Sam
Raimi’s The Evil Dead. Det är inte särskilt svårt att förstå varför då vi redan
under de första minuterna blir introducerade för liknande varelser och en stuga
ute i skogen som har en källardörr i golvet som gömmer någonting ohyggligt.
Visst fan är det en svensk variant av The
Evil Dead men jag finner ingenting fel i när filmskapare inspireras av sina
förebilder. Dessutom tycker jag att det är jävligt kul när det dyker upp
svenska skräckfilmer på biograferna. Nu visades inte Vittra på bio i Malmö av någon konstig anledning utan i Lund men i
alla fall, det hör inte till vanligheterna att en skräckfilm från Sverige får
gå upp på den vita duken så bara det är värd en stående ovation.
”…och så hittade dom
det där jävla huset. Jag vet inte vad som hände men någonting var det. Hennes
ögon, blicken. Jag kan inte beskriva det men…det var inte hon.”
Utseendemässigt ser Vittra
riktigt bra ut och vi blir serverade en rad schyssta kameravinklar. Skogen och
trånga limiterade utrymmen är alltid en tacksam miljö och även här men det är
inkräktarna som är problemet. Det är kul att se Johannes Brost (som inte har
medverkat i en skräckfilm sedan Besökarna)
och även fast han inte levererar sitt bästa personporträtt är han ändå överlägsen
alla de andra skådespelarna som gör bättre ifrån sig när de blir förvandlade
till monster och slipper kläcka ur sig pinsamma repliker. Dialogen är ingen
höjdare och de flesta karaktärerna är inte det minsta sympatiska utan beter sig
mest illa och omoget, dessutom röker de inte ordentligt utan drar munbloss från
cigaretterna. Alla de figurer som finns i Vittra
(förutom Johannes Brost) är precis den typen av människor som jag verkligen
avskyr – vilket på ett sätt är positivt, jag får ju se dem sätta livet till på
brutala sätt. Just specialeffekterna är filmens starkaste tillgång. De är
imponerande som fan och stundtals riktigt brutala och blodiga. Vittra var varken en positiv
överraskning eller en besvikelse. Filmen höll ett bra tempo rakt igenom och stämningen
var det inget fel på (så länge skådespelarna höll truten). Även fast jag hellre
ser The Evil Dead en gång till än att
se Vittra igen ska det bli kul att se
vad regissörsduon Sonny Laguna och Tommy Wiklund hittar på härnäst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar