Carrie (2013)

Då var det dags för den tredje filmatiseringen av Stephen King’s debutroman Carrie. Brian De Palma regisserade Carrie två år efter att förlagan kom ut och det är inte bara en av de bästa Stephen King filmatiseringarna utan även den första av vad som känns som oändligt många som sedan gjordes på någon av författarens böcker. Nittonhundranittionio kom en uppföljare som fick namnet The Rage: Carrie 2 där det var dags för en ny tös att ge tillbaka på sina taskiga skolkamrater. 2002 kom den helt meningslösa nyinspelningen, gjord för tv och den är så pass usel att vi struntar helt i att prata om den. Nu är det alltså dags för ännu en version av filmen och den största frågan vi ställer oss är väl förmodligen, behöver vi en till Carrie? Svaret är enkelt – nej. Men ta det lugnt, sitt kvar framför datorn eller mobilskärmen och läs vidare för så himla dålig är faktiskt inte Kimberly Peirce’s variant på historien.

”Help this little girl who's sinned in her days and ways, if she'd made innocent the curse of blood would not be brought upon her...”

Jag orkar inte dra handlingen en gång till. För er som är intresserade att uppdatera er kring historien kan läsa mina båda recensioner av filmerna där jag summerar den kort (Carrie 1976 och Carrie 2002). Detta årets Carrie är en uppdatering av de båda andra filmerna. Den riktar sig till denna generations ungdomar som är utrustade med smartphones och bärbara datorer, de finns med i den förra nyinspelningen också fast här får elektroniken mer fokus. De elaka eleverna lägger till och med ut den inledande förnedringen av Carries förvirring vid hennes första menstruation på youtube. Apropå dagens ungdomar så hör de inte hemma på biograferna. Det borde sättas nya, högre åldersgränser och de som inte kan veta hut skulle inte få lov att ta del av filmer på den vita duken. Jag skulle kunna skriva sida upp och sida ner om hur illa jag tycker om de snorungar som förstör bioupplevelser genom att fingra på mobilen, äta med öppen mun och skrika och gorma. Håll truten eller gå där ifrån, hur svårt kan det vara? Usch vad jag stör mig på ungdomar – tänk att man har varit så ung en gång i tiden. När jag var tonåring så var jag ju förstås medgörlig och visade hänsyn och respekt för den äldre generationen, det skulle aldrig falla mig in att bete mig på detta viset. Nog om detta, tillbaka till filmen.

“There are other people out there like me who can do what I can do.”

Bortser man från dessa nymodernigheter så är Carrie samma film en gång till, igen. Många scener från De Palmas film finns här i uppgraderad version men denna gång har även filmskaparna tagit med lite bortsållade saker från boken också. Det unga stjärnskottet Chloë Grace Moretz från de båda Kick Ass filmerna är bra i rollen som den plågade tonåringen Carrie som inser att hon besitter speciella krafter - men hon är ju ingen Sissy Spacek. Samma sak gäller Julianne Moore som spelar mamman. Hon är bra och lite mer nedtonad i sina religiösa tokerier - men hon är ingen Piper Laurie. Carrie känns inte heller denna gång som en ful ankunge eller en figur med ett speciellt utseende. Moretz är söt (trots sitt tilltufsade hår och tantiga kläder) redan innan förvandlingen under den berömda balsekvensen (som här inte känns alls lika klaustrofobisk som den gjorde nittonhundrasjuttiosex). Regissören Peirce har tagit sig an ämnet utanförskap tidigare i sin lysande regidebut Boys Don’t Cry och där fungerade det alldeles utmärkt. Det är en film där vissa starka scener fortfarande sitter inpräntade i mitt huvud trots att jag bara har sett den en gång. Det är lite besynnerligt att hon valde att som film nummer tre i sin karriär göra en ny variant av Carrie. Det är en helt okej film, långt ifrån ett mästerverk och mycket sämre än Brian De Palma’s magnifika tagning av historien som faktiskt är en av de få filmer som är bättre än förlagan. Däremot är Carrie anno 2013 mil bättre än den pissusla elva år gamla tv-filmen. Betyget blir godkänt även fast Carrie är en totalt poänglös nyinspelning.