Carrie (2013)

Då var det dags för den tredje filmatiseringen av Stephen King’s debutroman Carrie. Brian De Palma regisserade Carrie två år efter att förlagan kom ut och det är inte bara en av de bästa Stephen King filmatiseringarna utan även den första av vad som känns som oändligt många som sedan gjordes på någon av författarens böcker. Nittonhundranittionio kom en uppföljare som fick namnet The Rage: Carrie 2 där det var dags för en ny tös att ge tillbaka på sina taskiga skolkamrater. 2002 kom den helt meningslösa nyinspelningen, gjord för tv och den är så pass usel att vi struntar helt i att prata om den. Nu är det alltså dags för ännu en version av filmen och den största frågan vi ställer oss är väl förmodligen, behöver vi en till Carrie? Svaret är enkelt – nej. Men ta det lugnt, sitt kvar framför datorn eller mobilskärmen och läs vidare för så himla dålig är faktiskt inte Kimberly Peirce’s variant på historien.

”Help this little girl who's sinned in her days and ways, if she'd made innocent the curse of blood would not be brought upon her...”

Jag orkar inte dra handlingen en gång till. För er som är intresserade att uppdatera er kring historien kan läsa mina båda recensioner av filmerna där jag summerar den kort (Carrie 1976 och Carrie 2002). Detta årets Carrie är en uppdatering av de båda andra filmerna. Den riktar sig till denna generations ungdomar som är utrustade med smartphones och bärbara datorer, de finns med i den förra nyinspelningen också fast här får elektroniken mer fokus. De elaka eleverna lägger till och med ut den inledande förnedringen av Carries förvirring vid hennes första menstruation på youtube. Apropå dagens ungdomar så hör de inte hemma på biograferna. Det borde sättas nya, högre åldersgränser och de som inte kan veta hut skulle inte få lov att ta del av filmer på den vita duken. Jag skulle kunna skriva sida upp och sida ner om hur illa jag tycker om de snorungar som förstör bioupplevelser genom att fingra på mobilen, äta med öppen mun och skrika och gorma. Håll truten eller gå där ifrån, hur svårt kan det vara? Usch vad jag stör mig på ungdomar – tänk att man har varit så ung en gång i tiden. När jag var tonåring så var jag ju förstås medgörlig och visade hänsyn och respekt för den äldre generationen, det skulle aldrig falla mig in att bete mig på detta viset. Nog om detta, tillbaka till filmen.

“There are other people out there like me who can do what I can do.”

Bortser man från dessa nymodernigheter så är Carrie samma film en gång till, igen. Många scener från De Palmas film finns här i uppgraderad version men denna gång har även filmskaparna tagit med lite bortsållade saker från boken också. Det unga stjärnskottet Chloë Grace Moretz från de båda Kick Ass filmerna är bra i rollen som den plågade tonåringen Carrie som inser att hon besitter speciella krafter - men hon är ju ingen Sissy Spacek. Samma sak gäller Julianne Moore som spelar mamman. Hon är bra och lite mer nedtonad i sina religiösa tokerier - men hon är ingen Piper Laurie. Carrie känns inte heller denna gång som en ful ankunge eller en figur med ett speciellt utseende. Moretz är söt (trots sitt tilltufsade hår och tantiga kläder) redan innan förvandlingen under den berömda balsekvensen (som här inte känns alls lika klaustrofobisk som den gjorde nittonhundrasjuttiosex). Regissören Peirce har tagit sig an ämnet utanförskap tidigare i sin lysande regidebut Boys Don’t Cry och där fungerade det alldeles utmärkt. Det är en film där vissa starka scener fortfarande sitter inpräntade i mitt huvud trots att jag bara har sett den en gång. Det är lite besynnerligt att hon valde att som film nummer tre i sin karriär göra en ny variant av Carrie. Det är en helt okej film, långt ifrån ett mästerverk och mycket sämre än Brian De Palma’s magnifika tagning av historien som faktiskt är en av de få filmer som är bättre än förlagan. Däremot är Carrie anno 2013 mil bättre än den pissusla elva år gamla tv-filmen. Betyget blir godkänt även fast Carrie är en totalt poänglös nyinspelning.

Carrie (2002)

”Sin never dies.”

Carrie White har det jobbigt i skolan där alla eleverna hackar på henne och utsätter henne för grymma skämt. Hemma är det ännu värre där hon lever tillsammans med sin religiösa fanatiker till moder som anser att allt som hör tonåren till är syndigt. När det blir för mycket för Carrie tappar hon kontrollen över sin dolda förmåga. Carrie kan med hjälp av sin tankekraft förflytta föremål och när hon blir riktigt arg eller förtvivlad händer det ännu värre saker. Det får ungdomarna på hennes skola snart erfara när det är dags för avslutningsbalen.

”They’ll laugh at you. They always will.”

Denna nyinspelning (som jag inte ens visste att den existerande förens alldeles nyligen) av Brian De Palmas storfilm kom tjugosex år efter det att föregångaren haft premiär. Det är en film gjord för tv och var tänkt som ett pilotavsnitt för en kommande tv-serie. Det blev (lyckligt nog) aldrig av på grund av dåliga tittarsiffror. Det är inte svårt att förstå när man ser resultatet. Stephen Kings bok var en imponerande debutroman som även fast den ibland känns något splittrad är en bra tagning på temat utsatt individ i skolan, med en övernaturlig tvist. Brian de Palmas filmatisering (som jag recenserar HÄR) är ett mästerverk inom genren och det är obegripligt att någon överhuvudtaget försökte sig på att göra en uppgradering av den. Carrie 2002 känns som en typisk tv-produktion och allt ser väldigt fult och hafsigt ut, allt från förtexterna till det otillfredsställande slutet. Det känns verkligen som ett sunkigt pilotavsnitt till en serie som snabbt faller i glömska. Den urusla musiken känns som om den vore tagen ur en porrfilm och de dåliga skådespelarna kunde mycket väl kunna vara aktörer/aktriser i sådana. Vi ser skådespelare från storserier som Lost och 24, skådespelare jag då gillade, men här är de totalt intetsägande. De går omkring och agerar som om de knaprar sobril hela dagarna. Tv-versionen av Carrie följer romanen bättre (förutom slutet) än De Palmas version men här får vi ytterligare ett bevis på att det inte alltid är att föredra. Vissa uppdateringar har gjorts såsom internet, mobiltelefoner och referenser till "dagens hippa filmer" men det stjälper filmen snarare än hjälper.

Det som gjorde boken rörig (återkopplingarna om vad det var som egentligen hände) har de denna gång valt att ta med och många scener känns utdragna i absurdum och det verkar som om de aldrig ska ta slut. Incidenten på balen är rena skämtet och ett hån mot De Palmas utomordentliga visualisering. Carries mamma är mycket mer nedtonad än i den första filmen och det känns ju lite dumt, varför inte visa galenskapen i all sin gudomliga prakt? Uppenbarligen var det skådespelaren David Keith (från Stephen King filmen Firestarter, som jag recenserar HÄR) som bad manusförfattaren Bryan Fuller att ge det religiösa dravlet en lite mer positiv infallsvinkel, hur de kunde gå med på det är ju minst sagt besynnerligt. Filmens största och enda behållning är Angela Bettis som spelar just Carrie. Hon är mycket övertygande i sin roll som den plågade tonåringen med oanade krafter och även fast hon inte är någon Sissy Spacek gör hon rollen mycket bra. Jag kände redan från början att jag skulle hata filmen och skulle det inte vara för att jag samlar på Stephen Kings böcker och filmer som är baserade på hans verk skulle jag ha slängt dvdn i soptunnan i ren protest för så här dåligt ska det inte få lov att vara! Det har gjorts försök att återuppliva Carrie tidigare i The Rage: Carrie 2 och minnena jag har från den filmen är inte många, med undantag från en tatuering som förökar sig. Nästa år är det premiär för ytterligare ett försök att tolka Carrie och det enda jag känner är varför?

Carrie (1976)

Carrie är 16 år gammal och skolans hackkyckling. Carrie har också en gåva, hon kan förflytta saker med sin tankekraft. Hemma lever hon i skräck för sin kristna fanatiker till mor som misshandlar henne fysiskt som psykiskt, allt i herrens namn. Efter en gympalektion får Carrie sin första menstruation och blir förfärad av upptäckten och tror att hon förblöder till döds. Istället för att hjälpa den skärrade Carrie hånar klasskamraterna henne och kastar bindor och tamponger, när hon sitter hopkrupen och förtvivlad i duschen. Lärarinnan Collins kommer in och avbryter det hela och flickorna blir bestraffade med en veckas kvarsittning. En av tjejerna, Chris vägrar att låta sig bestraffas men det resulterar i att hon inte får medverka på skolans avslutningsbal. Ursinnig svär hon på att hämnas och ber sitt rötägg till pojkvän om hjälp. Sue är en av de få som har skuldkänslor för det som inträffat och ber sin käresta Tommy (som går med på det) att bjuda Carrie till balen, för att lätta sitt tunga samvete. Tillsammans anländer Tommy och Carrie till balen och med ett visst tvivel börjar Carrie tro på en ljusare framtid. Vad hon inte vet är att ett grymt skämt planeras bakom hennes rygg, ett skämt som kommer att få ödesdigra konsekvenser.

”They’re all gonna laugh at you!”

Carrie var Stephen Kings första publicerade roman och hans första bok som blev filmatiserad. För regin står Brian De Palma, som ligger bakom flera av mina favoritfilmer som Dressed to Kill, Blow Out och Body Double. Carrie har genererat en uppföljare som jag inte har några som helst minnen från och en nyinspelning gjord för tv som jag inte har sett, och vet heller inte om jag vill se. Nästa år är det dags för den tredje nyinspelningen med Chloë Grace Moretz (från bl.a. Kick-Ass) i rollen som Carrie och Julianne Moore som modern. Hollywood visar ytterligare en gång att de har idétorka.

Carrie är precis som Salem’s Lot väldigt trogen förlagan och de moment som gjorde boken aningen rörig (bl.a. Carries splittrade tankegångar) är här borttagna och vi får istället ana dem. I boken beskrivs Margaret White som en överviktig kvinna och Carrie som en ful ankunge med finnar och putande mage. Så är det inte i filmen utan Piper Laurie som spelar modern ser ut som kristna fanatiker gör mest, med mörk slängkappa och med ett hår som verkar ha blivit utsatt för elchocker. Sissy Spacek är som skapad för att spela Carrie och även fast hon inte är klassiskt snygg är hon väldigt söt (när hon inte är indränkt i blod och spänner upp ögonen som spökena från The Ring eller The Grudge) och levererar ett mycket trovärdigt personporträtt av en plågad tonåring som försöker att passa in. Spacek visade redan tre år tidigare att hon var en gedigen skådespelerska i Badlands, men detta måste vara hennes livs roll. Carrie är ett bra exempel på när allt i en film är i perfekt harmoni med varandra. De Palmas regi är felfri och några av filmsekvenserna är bland det bästa han gjort. Inledningen i tjejernas omklädningsrum är bedårande vackert filmad (i slowmotion) för att i nästa sekund helt ändra tonläge. Pino Donaggios musik gör otroligt mycket för filmen och går från att vara trollbindande vacker till lekfull och ofta otäckt oroväckande. Filmmusiken är många gånger starkt influerat av Bernard Herrmanns klassiska kompositioner till Psycho (som jag recenserar HÄR) och duschmordets musik används flitigt. Det är inte den enda blinkningen till Hitchcocks klassiska film utan De Palma valde även att döpa om ungdomarnas gymnasium till Bates High. Både John Travolta och Nancy Allen (som De Palma var gift med 1979-1983) gör här tidiga roller och kom att medverka i flera av regissörens kommande filmer. Carrie handlar i grund och botten om utanförskap, ett fruktansvärt sådant som många säkert kan känna igen sig i och ett tema som King ständigt återkommer till i sina berättelser. Slutet är klassiskt och fullkomligt lysande. Den tio minuter långa upptakten till förödelsen (som inte är lika brutal eller utdragen som i boken) är bland det bästa De Palma någonsin presterat och visar vilken fantastisk regissör han är. Vad som händer därefter är filmhistoria. Carrie är en bra bok och en förbannat bra film men det är inte min favorit bland Stephen Kings böcker eller Brian De Palmas filmer. Igår skrev jag i min recension av Salem’s Lot att det förmodligen var den bästa filmatiseringen av en Stephen King roman. Jag tar tillbaka det. Carrie är en ännu bättre filmatisering!